Fight & promises.

Jag vaknade av illamående och sprang för att spy. Det var tredje gången under hela gravidiheten som jag hade spytt. Jag hade faktiskt tagit lite råd från Isabelle, då vi hade kommit lite närmre, men absolut inte mycket. Delano kom när jag hade spytt och kysste mig mage medans jag satt på toaletten och borstade tänderna. "Vi gifter oss. När Antonio är född." Jag spärrade upp ögonen och kollade seriöst på honom. "Friar du till mig?" "Jag antar det, vi behöver inte rymma nu." Jag ställde mig upp och kastade mig runt hans hals. "Direkt när han är född." Lyckan sprudlade inom mig, och han grävde fram en ring från hans ficka som han hade tänkt det men ändå inte planerat det. Han placerade den helt vanliga silveringen kring mitt finger och kysste mig passionerat och jag hoppade runt hans kropp med mina ben. Hans muskler skulle nog orka bära mig även fast jag var i nionde månaden.

*

Jag ringde först Melissa, och vi hade ett samtal i över en timme. Så blir det när systrar börjar prata. Hon skulle komma till 141 snart, innan Emilios barn skulle födas. Sedan ringde jag Lucy, vi pratade en halvtimme. Jag hade fortfarande på mig pyamas i soffan, och Delano satt bredvid mig och drog med fingrarna på mina lår. "Jag ska ut med grabbarna snart, vill du följa med eller hittar du på något eget?" Jag planerade att träffa Justin medans han ändå ville stanna. "Eget, men vi syns ikväll." Jag satte mig i hans knä och drog in honom i en passionerad kyss och hans händer trevade innanför mig tröja och innanför mina trosor vid min rumpa. Han stönade frustrat när hans mobil ringde och hans kompis meddelade att han var utanför. "Ikväll." viskade han och kysste mig en sista gång innan han lämnade mig på soffan. Direkt när han hade lämnat lägenheten så ringde jag Justin.

*

"Barn och giftermål. Mina chanser blir bara mindre och mindre." Justin skrattade och jag kollade seriöst på honom. "Var glad för min skull." "Jag är det, grattis!" Han kramade mig och studerade min ring i några sekunder. Det kändes aningen konstigt att ha den där, men man vande sig nog vid det. "Om vi skulle gifta oss då, när vi var tillsammans. Skulle vi behöva rymma då?" Jag drog upp mina ben på Alfredos vardagsrumsbord och skrattade. "Troligtvis. Och Emilio skulle inte vara lika okej som han är nu. Faktum är att han skulle nog leta upp dig. Jag skulle inte sitta här idag." skrattade jag. Han skrattade också. "Om jag bara inte hade bråkat med honom på festen så skulle han nog inte hata mig så mycket." "Det är inte bara dig han hatar. Och han skulle ändå gjort det, du vet. Ingen kille får vara  i närheten av mig. Den enda anledningen till att jag får gå ut ens för Delano är för att han vet, att Chris och dom vet att vi är tillsammans. Tror du att jag annars skulle våga berätta för honom? Emilio vet inget.. Festen jag gick på då? Det var för att Delano var där." Innan Justin hann svara så ringde min mobil, och det var Emilio. Jag gjorde ett tyst tecken tilll Justin innan jag svarade. "Hallå?" "Hej Natacha. Vart är du?" Jag pillade med naglarna och kom på det första bästa, jag kunde ju inte säga hemma ifall om han varit där och plingat på. "Hos Maddi, vadårå?" "Delano är på sjukhuset, jag måste hämta dig." Mitt hjärta stannade till, "vad har hänt?" "Inget allvarligt. Han bråkade och någon satte en kniv längst nere i magen på honom." "Inget allvarligt?" stönade jag och drog med fingrarna genom håret samtidigt som jag kände oroligheten strömma över hela min kropp. Samtidigt kände jag mig irriterad, jag kände mig som en mamma över honom när han inte ens kunde hålla sig borta från bråk i två dagar. Trots att han hade lovat mig, han hade nog inte tagit mina ord seriöst. "Hämta mig vid macken om tio minuter." Jag la på och Justin höjde oroligt på ögonbrynen. "Att den där jävla idioten inte ens kan hålla sig borta från bråk. Jag hatar det här, fattar han inte att jag kommer förlora honom snart?!" Jag gick till hallen och han följde efter. "ring mig sen. Trots att vissa saker har ändrats så kommer jag fortfarande alltid finnas här för dig." Han kramade om mig och jag kramade honom tillbaka. Sedan suckade jag och skyndade mig till macken.

*

Justins perspektiv:

Jag suckade högt och ljudligt. Jag gillade inte att Natacha oroade sig över Delano hela tiden, och att han aldrig höll det han lovade. Trots att jag hade varit sämre, så tyckte jag att hon förtjänade ännu bättre. Dessutom hade han friat till henne, trots att jag försökte vara glad för hennes skull så var det svårt. Först barn, och sen giftermål. Dessutom kunde jag bara träffa henne tills hon var gift, för då kunde hon inte smyga iväg längre.. Jag ville bara att tiden skulle stanna, och att den skulle göra det med Natacha.

*

Natachas perspektiv:

"Hej älskling." sa Delano när jag klev in i rummet och bara det fick mig att vela vända om. Han låg i ett likadant rum som Emilio gjorde, och jag klarade inte av det. Hela rummet gav mig panikångest, och det kändes som om någon hade satt mig i en tvångsväst. Jag kunde inte röra på mig, och allting fick mig vela skrika. Känslan kändes som att jag var tvungen att riva av allt mitt hår. "Kom." sa han och slog på sängen. Jag gick fram och grät, han försökte krama om mig men jag backade undan. "Du lovade att hålla dig borta från bråk. Fattar du inte att jag kommer förlora dig snart? Och inte bara jag, utan Antonio också!" Han tvingade mig in i hans famn och pussade mig på hjässan, vilket jag hatade just nu. "Förlåt." Jag drog upp hans tröja och såg ett stort plåster nere vid hans mage, och det var röd färg som gjorde mig illamående. "Vem?" "En mörk kille, vet inte vad han heter. Men Chris slog honom med en batong bit när han slog mig med kniven, den killen kan vara galen." skrattade han. "Det känns bara så jobbigt när jag tänker på att jag kunde ha förlorat dig." suckade jag och han la täcket över oss båda. "Förlåt, älskar dig."

Jag vaknade av illamående och sprang för att spy. Det var tredje gången under hela gravidiheten som jag hade spytt. Jag hade faktiskt tagit lite råd från Isabelle, då vi hade kommit lite närmre, men absolut inte mycket. Delano kom när jag hade spytt och kysste mig mage medans jag satt på toaletten och borstade tänderna. "Vi gifter oss. När Antonio är född." Jag spärrade upp ögonen och kollade seriöst på honom. "Friar du till mig?" "Jag antar det, vi behöver inte rymma nu." Jag ställde mig upp och kastade mig runt hans hals. "Direkt när han är född." Lyckan sprudlade inom mig, och han grävde fram en ring från hans ficka som han hade tänkt det men ändå inte planerat det. Han placerade den helt vanliga silveringen kring mitt finger och kysste mig passionerat och jag hoppade runt hans kropp med mina ben. Hans muskler skulle nog orka bära mig även fast jag var i nionde månaden.

*

Jag ringde först Melissa, och vi hade ett samtal i över en timme. Så blir det när systrar börjar prata. Hon skulle komma till 141 snart, innan Emilios barn skulle födas. Sedan ringde jag Lucy, vi pratade en halvtimme. Jag hade fortfarande på mig pyamas i soffan, och Delano satt bredvid mig och drog med fingrarna på mina lår. "Jag ska ut med grabbarna snart, vill du följa med eller hittar du på något eget?" Jag planerade att träffa Justin medans han ändå ville stanna. "Eget, men vi syns ikväll." Jag satte mig i hans knä och drog in honom i en passionerad kyss och hans händer trevade innanför mig tröja och innanför mina trosor vid min rumpa. Han stönade frustrat när hans mobil ringde och hans kompis meddelade att han var utanför. "Ikväll." viskade han och kysste mig en sista gång innan han lämnade mig på soffan. Direkt när han hade lämnat lägenheten så ringde jag Justin.

*

"Barn och giftermål. Mina chanser blir bara mindre och mindre." Justin skrattade och jag kollade seriöst på honom. "Var glad för min skull." "Jag är det, grattis!" Han kramade mig och studerade min ring i några sekunder. Det kändes aningen konstigt att ha den där, men man vande sig nog vid det. "Om vi skulle gifta oss då, när vi var tillsammans. Skulle vi behöva rymma då?" Jag drog upp mina ben på Alfredos vardagsrumsbord och skrattade. "Troligtvis. Och Emilio skulle inte vara lika okej som han är nu. Faktum är att han skulle nog leta upp dig. Jag skulle inte sitta här idag." skrattade jag. Han skrattade också. "Om jag bara inte hade bråkat med honom på festen så skulle han nog inte hata mig så mycket." "Det är inte bara dig han hatar. Och han skulle ändå gjort det, du vet. Ingen kille får vara  i närheten av mig. Den enda anledningen till att jag får gå ut ens för Delano är för att han vet, att Chris och dom vet att vi är tillsammans. Tror du att jag annars skulle våga berätta för honom? Emilio vet inget.. Festen jag gick på då? Det var för att Delano var där." Innan Justin hann svara så ringde min mobil, och det var Emilio. Jag gjorde ett tyst tecken tilll Justin innan jag svarade. "Hallå?" "Hej Natacha. Vart är du?" Jag pillade med naglarna och kom på det första bästa, jag kunde ju inte säga hemma ifall om han varit där och plingat på. "Hos Maddi, vadårå?" "Delano är på sjukhuset, jag måste hämta dig." Mitt hjärta stannade till, "vad har hänt?" "Inget allvarligt. Han bråkade och någon satte en kniv längst nere i magen på honom." "Inget allvarligt?" stönade jag och drog med fingrarna genom håret samtidigt som jag kände oroligheten strömma över hela min kropp. Samtidigt kände jag mig irriterad, jag kände mig som en mamma över honom när han inte ens kunde hålla sig borta från bråk i två dagar. Trots att han hade lovat mig, han hade nog inte tagit mina ord seriöst. "Hämta mig vid macken om tio minuter." Jag la på och Justin höjde oroligt på ögonbrynen. "Att den där jävla idioten inte ens kan hålla sig borta från bråk. Jag hatar det här, fattar han inte att jag kommer förlora honom snart?!" Jag gick till hallen och han följde efter. "ring mig sen. Trots att vissa saker har ändrats så kommer jag fortfarande alltid finnas här för dig." Han kramade om mig och jag kramade honom tillbaka. Sedan suckade jag och skyndade mig till macken.

*

Jag suckade högt och ljudligt. Jag gillade inte att Natacha oroade sig över Delano hela tiden, och att han aldrig höll det han lovade. Trots att jag hade varit sämre, så tyckte jag att hon förtjänade ännu bättre. Dessutom hade han friat till henne, trots att jag försökte vara glad för hennes skull så var det svårt. Först barn, och sen giftermål. Dessutom kunde jag bara träffa henne tills hon var gift, för då kunde hon inte smyga iväg längre.. Jag ville bara att tiden skulle stanna, och att den skulle göra det med Natacha.

*

"Hej älskling." sa Delano när jag klev in i rummet och bara det fick mig att vela vända om. Han låg i ett likadant rum som Emilio gjorde, och jag klarade inte av det. Hela rummet gav mig panikångest, och det kändes som om någon hade satt mig i en tvångsväst. Jag kunde inte röra på mig, och allting fick mig vela skrika. Känslan kändes som att jag var tvungen att riva av allt mitt hår. "Kom." sa han och slog på sängen. Jag gick fram och grät, han försökte krama om mig men jag backade undan. "Du lovade att hålla dig borta från bråk. Fattar du inte att jag kommer förlora dig snart? Och inte bara jag, utan Antonio också!" Han tvingade mig in i hans famn och pussade mig på hjässan, vilket jag hatade just nu. "Förlåt." Jag drog upp hans tröja och såg ett stort plåster nere vid hans mage, och det var röd färg som gjorde mig illamående. "Vem?" "En mörk kille, vet inte vad han heter. Men Chris slog honom med en batong bit när han slog mig med kniven, den killen kan vara galen." skrattade han. "Det känns bara så jobbigt när jag tänker på att jag kunde ha förlorat dig." suckade jag och han la täcket över oss båda. "Förlåt, älskar dig." 

---

seriöst ska leta som en galning efter rätt Emilio & Delano. Återkommer om det i nästa kapitel.. 

Talk with me.

Justins perspektiv: (lägger till detta för önskemålet!)

Allting kändes bara piss. Den som jag älskade skaffade barn med någon annan, och någon som Natacha vill ge sitt barn båda sina föräldrar lyckliga. Det var inte när jag var otrogen som jag insåg att jag aldrig skulle få tillbaka henne. Utan nu, nu när hon var lycklig med någon annan. Jag insåg även att Delano ger henne allt som jag skulle göra, som jag lovade henne. Men jag bröt mitt löfte, och någon annan tog över. Det gjorde så jävla ont, ingen människa som inte gått igenom det själv kunde förstå. Hela min själv gjorde ont, och jag hade bara tomma ord som blev till tårar. Man kan inte beskriva det där, verkligen inte. Trots att det kändes omöjligt, så kändes det som om att jag hatade Natacha för att hon gjorde såhär mot mig. Hon lät mig lida. Men samtidigt inser jag att det var jag som släppte henne, och inte hon mig.

Natachas perspektiv:

Det kändes konstigt att gå in i Alfredos lägenhet igen, när man inte varit här på så länge. Jag satte mig på hans säng och väntade helt enkelt på att Justin skulle komma, men han visste inte att jag skulle vara här. Jag tänkte inte vänta längre på att han skulle svara. Jag hörde hur dom började samtala direkt när Justin kom, och när Alfredo skulle handla så sa han till Justin att det låg en överraskning i rummet. När han öppnade hörde jag Alfredo gå och han vände sig om direkt och gick mot hallen. "Justin stanna! Gå inte snälla.." Jag bad verkligen, och han vände sig om i en suck.

Vi låg båda raklånga i sängen, Justin tittade på min mage då och då men sa ingenting. Tillslut satte jag mig i buddha ställning och suckade, "hur kan du vara så jävla dum och tro att jag vill såra dig?" Han skrattade, men inget humoriskt skratt, utan mer ett dött och livlöst. "Varför inte? Jag sårade dig djupt." "Det betyder inte att jag skulle göra samma sak tillbaka." han kollade mig djupt i ögonen, sådär som bara Justin kunde göra. "Varför honom? Varför?" Jag suckade. "Han har alltid varit min livs kärlek som du vet. Och när allting var knas så fanns han där dag som natt, jag var riktigt deprimerad och han fanns där." Justin satte sig upp men med benen nere på golvet och ryggen emot mig. Han la ner sitt ansikte i sina händer, "och det var inte jag." "Sluta Justin. Jag vill att du ska vara glad över mitt barn. Jag vill att Antonio träffar dig också." Mina händer föll automatiskt ner till min mage, och han kollade sakta bakåt på mig. "Är det en kille?" Jag nickade med ett leende och han satte sig mot mig och kramade om mig hårt och länge. Inom mig läktes såren, hålen som hade orsakats av Justin frånvaro. Jag fick ett sms och Justin var den som gav mig telefonen. Den lyste Älskling så han öppnade inte det. Vart är du min ängel? Älskar dig mest, dig och min lilla pojke inom dig. Justin suckade och backade bort från mig. Även fast jag inte ville att han skulle gå, så sa jag ingenting och svarade bara Delano. Är med några vänner. Ses ikväll älskling. Jag la undan telefonen och försökte fånga Justins blick som var fast i täcket. "Du kan inte ens säga att du är med mig." sa han ledset. "Delano gillar inte dig så mycket just nu, men jag vill fortfarande se dig." "Genom att ljuga?" "Om det är vad som krävs. Jag påstår inte att jag gillar det men vid detta laget vet du själv hur Delano uttrycker ilska." "Mm." Det kändes fel att ljuga för Delano, men för att jag själv skulle läka, så behövde jag detta. Sälånge jag visste själv att Delano var den rätta.

Jag och Lucy gick ut sen senare, jag gömde magen i en stor Ed Hardy kofta och uppsatt hår, mjukisar och en jacka. Jag frågade Chris vart Delano var, och tydligen så var han och tränade. Jag ringde honom och hade honom i headsetet hela tiden medans vi gick runt. Samtalet var på fast han tränade så man kunde höra honom ibland prata med sina vänner. Vi gick runt på stan, satt i olika portar. Efter en timme så hade Delano gymmat klart och vi bestämde att han skulle hämta oss med bilen när han var klar så då var vi tvugna att lägga på. Vi hade svårt att vara ifrån varandra, och därför kändes det skönt att bara ha honom där på andra sidan luren. Visst var det lite jobbigt ibland när Chris te.x fick för sig att börja nypa mig på armarna så jag skrek till. Men jag tror att han var van vid det och inte la märke till det. Det hade väl varit en annan sak om jag hade kommit hem med ett sugmärke på halsen.

*

Jag och Lucy satte oss i Delanos mercedes, den var svart med tonade rutor och en modell av 2011. Mer visste jag inte. Det var alltid viktigt för alla killar jag kände att ha nya, fräscha bilar. Min bror och Delano var bra exempel på det. Våga inte ens äta i deras bilar, dom skulle säkert gråta. Jag undrar hur det skulle bli när både Delano och Emilio skulle bli pappor, om barnet te.x skulle spy i bilen.. Jag satte mig fram och Lucy bak, men hon satt nästan i mitten kunde man säga. "Jag har skaffat den här till dig." sa Delano och la fram en ny pepparsprej. Jag hade redan en, och en elpistol. När jag hade vart 14 så hade Delano lärt mig skjuta, och när jag var 15 så lärde han mig att skjuta med pistol. Men en pistol fick jag aldrig dock. "Den andra var slut, så jag antar att du har sprutat på någon." sa han och höjde på ögonbrynen. Jag skrattade åt minnet. "Vi testade på Chris hur man reagerade. Och sedan resten vet jag inte vad dom gjorde med burken." Han skrattade också. Pepparsprej var såklart olagligt, men det stoppade inte oss precis. Jag mindes en gång när jag var 14, så kom Delano till mig, ganska full och gav mig något i min hand. Det var ett paket som påminde om kondomer, vilket det inte var. Han tog in mig i mitt rum och drog mig åt sidan, vilket fick hela mig pirrig. "Håll koll på dom här. Jag hämtar dom imorgon. Göm dom." Jag höjde på ögonbrynen och gjorde som han sagt. Jag trodde det var droger eller något, men jag sökte såklart på google trots att han sa åt mig att jag inte behövde veta vad det var. Det var tillslut någon olagligt. Men ingenting farligt, för då hade han aldrig fått tillbaka dom.

Allting kändes bara piss. Den som jag älskade skaffade barn med någon annan, och någon som Natacha vill ge sitt barn båda sina föräldrar lyckliga. Det var inte när jag var otrogen som jag insåg att jag aldrig skulle få tillbaka henne. Utan nu, nu när hon var lycklig med någon annan. Jag insåg även att Delano ger henne allt som jag skulle göra, som jag lovade henne. Men jag bröt mitt löfte, och någon annan tog över. Det gjorde så jävla ont, ingen människa som inte gått igenom det själv kunde förstå. Hela min själv gjorde ont, och jag hade bara tomma ord som blev till tårar. Man kan inte beskriva det där, verkligen inte. Trots att det kändes omöjligt, så kändes det som om att jag hatade Natacha för att hon gjorde såhär mot mig. Hon lät mig lida. Men samtidigt inser jag att det var jag som släppte henne, och inte hon mig.

Det kändes konstigt att gå in i Alfredos lägenhet igen, när man inte varit här på så länge. Jag satte mig på hans säng och väntade helt enkelt på att Justin skulle komma, men han visste inte att jag skulle vara här. Jag tänkte inte vänta längre på att han skulle svara. Jag hörde hur dom började samtala direkt när Justin kom, och när Alfredo skulle handla så sa han till Justin att det låg en överraskning i rummet. När han öppnade hörde jag Alfredo gå och han vände sig om direkt och gick mot hallen. "Justin stanna! Gå inte snälla.." Jag bad verkligen, och han vände sig om i en suck.

Vi låg båda raklånga i sängen, Justin tittade på min mage då och då men sa ingenting. Tillslut satte jag mig i buddha ställning och suckade, "hur kan du vara så jävla dum och tro att jag vill såra dig?" Han skrattade, men inget humoriskt skratt, utan mer ett dött och livlöst. "Varför inte? Jag sårade dig djupt." "Det betyder inte att jag skulle göra samma sak tillbaka." han kollade mig djupt i ögonen, sådär som bara Justin kunde göra. "Varför honom? Varför?" Jag suckade. "Han har alltid varit min livs kärlek som du vet. Och när allting var knas så fanns han där dag som natt, jag var riktigt deprimerad och han fanns där." Justin satte sig upp men med benen nere på golvet och ryggen emot mig. Han la ner sitt ansikte i sina händer, "och det var inte jag." "Sluta Justin. Jag vill att du ska vara glad över mitt barn. Jag vill att Antonio träffar dig också." Mina händer föll automatiskt ner till min mage, och han kollade sakta bakåt på mig. "Är det en kille?" Jag nickade med ett leende och han satte sig mot mig och kramade om mig hårt och länge. Inom mig läktes såren, hålen som hade orsakats av Justin frånvaro. Jag fick ett sms och Justin var den som gav mig telefonen. Den lyste Älskling så han öppnade inte det. Vart är du min ängel? Älskar dig mest, dig och min lilla pojke inom dig. Justin suckade och backade bort från mig. Även fast jag inte ville att han skulle gå, så sa jag ingenting och svarade bara Delano. Är med några vänner. Ses ikväll älskling. Jag la undan telefonen och försökte fånga Justins blick som var fast i täcket. "Du kan inte ens säga att du är med mig." sa han ledset. "Delano gillar inte dig så mycket just nu, men jag vill fortfarande se dig." "Genom att ljuga?" "Om det är vad som krävs. Jag påstår inte att jag gillar det men vid detta laget vet du själv hur Delano uttrycker ilska." "Mm." Det kändes fel att ljuga för Delano, men för att jag själv skulle läka, så behövde jag detta. Sälånge jag visste själv att Delano var den rätta.

Jag och Lucy gick ut sen senare, jag gömde magen i en stor Ed Hardy kofta och uppsatt hår, mjukisar och en jacka. Jag frågade Chris vart Delano var, och tydligen så var han och tränade. Jag ringde honom och hade honom i headsetet hela tiden medans vi gick runt. Samtalet var på fast han tränade så man kunde höra honom ibland prata med sina vänner. Vi gick runt på stan, satt i olika portar. Efter en timme så hade Delano gymmat klart och vi bestämde att han skulle hämta oss med bilen när han var klar så då var vi tvugna att lägga på. Vi hade svårt att vara ifrån varandra, och därför kändes det skönt att bara ha honom där på andra sidan luren. Visst var det lite jobbigt ibland när Chris te.x fick för sig att börja nypa mig på armarna så jag skrek till. Men jag tror att han var van vid det och inte la märke till det. Det hade väl varit en annan sak om jag hade kommit hem med ett sugmärke på halsen.

*

Jag och Lucy satte oss i Delanos mercedes, den var svart med tonade rutor och en modell av 2011. Mer visste jag inte. Det var alltid viktigt för alla killar jag kände att ha nya, fräscha bilar. Min bror och Delano var bra exempel på det. Våga inte ens äta i deras bilar, dom skulle säkert gråta. Jag undrar hur det skulle bli när både Delano och Emilio skulle bli pappor, om barnet te.x skulle spy i bilen.. Jag satte mig fram och Lucy bak, men hon satt nästan i mitten kunde man säga. "Jag har skaffat den här till dig." sa Delano och la fram en ny pepparsprej. Jag hade redan en, och en elpistol. När jag hade vart 14 så hade Delano lärt mig skjuta, och när jag var 15 så lärde han mig att skjuta med pistol. Men en pistol fick jag aldrig dock. "Den andra var slut, så jag antar att du har sprutat på någon." sa han och höjde på ögonbrynen. Jag skrattade åt minnet. "Vi testade på Chris hur man reagerade. Och sedan resten vet jag inte vad dom gjorde med burken." Han skrattade också. Pepparsprej var såklart olagligt, men det stoppade inte oss precis. Jag mindes en gång när jag var 14, så kom Delano till mig, ganska full och gav mig något i min hand. Det var ett paket som påminde om kondomer, vilket det inte var. Han tog in mig i mitt rum och drog mig åt sidan, vilket fick hela mig pirrig. "Håll koll på dom här. Jag hämtar dom imorgon. Göm dom." Jag höjde på ögonbrynen och gjorde som han sagt. Jag trodde det var droger eller något, men jag sökte såklart på google trots att han sa åt mig att jag inte behövde veta vad det var. Det var tillslut någon olagligt. Men ingenting farligt, för då hade han aldrig fått tillbaka dom.

---

Älskar kritik, bra som dålig! :) 

Gold worth

Delano var den perfekta killen, han som väckte dig med gulliga sms, han som viskade i ditt öra hur mycket han älskar dig, han som kom med frukost till sängen till dig trots att han själv inte åt, han som sket i sina vänner för din skull. Ändå kändes det som om något fattades, men jag visste inte vad.

Justin vägrade svara på någon utav mina sms, jag trodde han hade bytt nummer men Alfredo sa att det var rätt. Tydligen så var Justin i någon slags deprimisson just nu och att han inte ville prata med så många. Allting var ju såklart mitt fel.

Idag så skulle vi åka och kolla könet på barnet, vi åkte dit Melissa gick vilket betydde att det låg längre bort med det var värt det. Dock så ville jag föda där jag själv föddes, i 141. Delano väckte mig med en stor kasse, men det var inte från Delano, utan Emilio. Han skrattade och lämnade mig ifred med kassen när han tog en dusch, det fanns en liten lapp nerhängades. "Förlåt syster att jag blev så arg. För Delanos skull ska jag försöka. Bara för det. Här har ni, lycka till! //Din älskade bror. Jag öppnade påsen och däri fanns adidaskläder. Två par små set, ett rosa ifall om det skulle vara en tjej, och en svart med guldränder ifall det skulle vara en kille. Jag log med hela ansiktet, min bebis var snart tre månader gammal och hade redan adidaskläder. Det var nog ganska tydligt om hur mycket kläder vi skulle ha. Om det var en pojke kunde jag redan se framför mig Delano och Emilio uppfostra honom.

När vi satt i bilen ringde Amilia mig, vi pratade hur länge som helst om barnet. Hon ville ha en tjej, och hon ville att hon skulle heta "Prinsessan Nelly Rosa Glitter." Jag skrattade åt henne. Jag hade världens bästa syskonbarn, så var det ju bara.

*

Våran sköterska var hur trevlig som helst, och hon trodde att vi skulle få jätte söta barn. Sådana kommenterer kan verkligen göra ens dag. Hon smörjde min mage med en kall gel, som hon sedan kunde placera självaste "kameran." Jag vågade inte titta på skärmen, det skrämde mig, så jag tittade bara på Delanos ansiktsuttryck hela tiden. Han verkade lycklig. "Här kan man se rumpan.." Hon pratade på, men jag hörde inte. Det enda jag hörde var när hon tillslut sa, "Grattis, ni väntar en pojke!"

*

Såfort Delano fick veta att det var en pojke ringde han Delano i bilen, han var överlycklig, han körde oss direkt till en stor sportaffär. Det där leendet, det var guldvärt. Det var bättre, och han gick med mig så försiktigt som om jag vore glas. "Känns allt bra?" jag skrattade och nickade. Väl inne i affären köpte han koftor, överdrivet mycket adidas, fotbollar och allting annat möjligt. Jag skrattade bara, och när vi kom hem la han det allt i det annars tomma rummet som skulle så smånigom tillhöra vårt barn. Antonio. "Innan vi är i femte månaden så ska rummet vara klart. Vilken färg ska det målas?" Jag ställde mig med armarna runt om honom, "vad sägs som om du bestämmer det? Jag litar på dig." jag gav honom en puss på munnen och gick sedan för att lägga badvatten.

Delano var den perfekta killen, han som väckte dig med gulliga sms, han som viskade i ditt öra hur mycket han älskar dig, han som kom med frukost till sängen till dig trots att han själv inte åt, han som sket i sina vänner för din skull. Ändå kändes det som om något fattades, men jag visste inte vad.

Justin vägrade svara på någon utav mina sms, jag trodde han hade bytt nummer men Alfredo sa att det var rätt. Tydligen så var Justin i någon slags deprimisson just nu och att han inte ville prata med så många. Allting var ju såklart mitt fel.

Idag så skulle vi åka och kolla könet på barnet, vi åkte dit Melissa gick vilket betydde att det låg längre bort med det var värt det. Dock så ville jag föda där jag själv föddes, i 141. Delano väckte mig med en stor kasse, men det var inte från Delano, utan Emilio. Han skrattade och lämnade mig ifred med kassen när han tog en dusch, det fanns en liten lapp nerhängades. "Förlåt syster att jag blev så arg. För Delanos skull ska jag försöka. Bara för det. Här har ni, lycka till! //Din älskade bror. Jag öppnade påsen och däri fanns adidaskläder. Två par små set, ett rosa ifall om det skulle vara en tjej, och en svart med guldränder ifall det skulle vara en kille. Jag log med hela ansiktet, min bebis var snart tre månader gammal och hade redan adidaskläder. Det var nog ganska tydligt om hur mycket kläder vi skulle ha. Om det var en pojke kunde jag redan se framför mig Delano och Emilio uppfostra honom.

När vi satt i bilen ringde Amilia mig, vi pratade hur länge som helst om barnet. Hon ville ha en tjej, och hon ville att hon skulle heta "Prinsessan Nelly Rosa Glitter." Jag skrattade åt henne. Jag hade världens bästa syskonbarn, så var det ju bara.

*

Våran sköterska var hur trevlig som helst, och hon trodde att vi skulle få jätte söta barn. Sådana kommenterer kan verkligen göra ens dag. Hon smörjde min mage med en kall gel, som hon sedan kunde placera självaste "kameran." Jag vågade inte titta på skärmen, det skrämde mig, så jag tittade bara på Delanos ansiktsuttryck hela tiden. Han verkade lycklig. "Här kan man se rumpan.." Hon pratade på, men jag hörde inte. Det enda jag hörde var när hon tillslut sa, "Grattis, ni väntar en pojke!"

*

Såfort Delano fick veta att det var en pojke ringde han Emilio i bilen, han var överlycklig, han körde oss direkt till en stor sportaffär. Det där leendet, det var guldvärt. Det var bättre, och han gick med mig så försiktigt som om jag vore glas. "Känns allt bra?" jag skrattade och nickade. Väl inne i affären köpte han koftor, överdrivet mycket adidas, fotbollar och allting annat möjligt. Jag skrattade bara, och när vi kom hem la han det allt i det annars tomma rummet som skulle så smånigom tillhöra vårt barn. Antonio. "Innan vi är i femte månaden så ska rummet vara klart. Vilken färg ska det målas?" Jag ställde mig med armarna runt om honom, "vad sägs som om du bestämmer det? Jag litar på dig." jag gav honom en puss på munnen och gick sedan för att lägga badvatten. 

---

Don't.

Mötet med Justin gick inte som planerat, vi hade inte varit tillsammans sålänge men tilltäckligt för att förstå att vi älskade varandra och att det kanske var meningen att det skulle vara vi. Jag började göra mat, och mina ben skakade. Jag väntade Delanos barn, och jag borde inte bli så här upprörd. Men jag ville inte gå omkring vetandes att Justin hatade mig, och att han trodde att jag hade velat honom illa. Det var trots allt han som var otrogen, inte jag.

När Delano kom hem på kvällen kunde vi äta utav maten som jag gjort. Vi åt den i vardagsrummet och jag lutade mig emot honom för att känna mig säker. Något som jag alltid gjorde, och det var inte hans muskler som gjorde det, utan hans hjärtslag. Alltid när vi gick ute så var jag såklart inte lika rädd som innan, när jag fick mina ångestattacker, men ändå så ville jag inte att han skulle skadad. Jag kunde offra mig själv för honom, men då skulle vårt barn också dö. Jag studerade hans kropp när han åt, och så fick jag syn på skårpor på hans knogar. "Jag vet att du inte har varit och tränat boxning. Du har bråkat." sa jag och satte mig rakt upp. Han tittade på mig med lidande blick, vi hade pratat om detta många gånger. "Inget farligt jag lovar." Han försökte pussa mig men jag drog undan mitt huvud och han suckade. "Är det så svårt att hålla sig borta från bråk?" Han ställde sin tomma tallrik på bordet och kollade allvarligt på mig. "Det var någon som sa något illa om dig. Jag tänker inte stå där och lyssna som någon fucking mes. Jag kommer alltid skydda dig, och om det innebär slåss så gör jag det." Jag ställde mig upp och gick till toaletten, han följde efter men jag hann låsa. "Natacha öppna dörren!" han bankade och jag satte på vattnet och det brast. Tårarna rann och jag försökte hålla mig så tyst som möjligt. Det var inte första gången. "Förlåt min ängel, men jag ber om förlåtelse. Men det betyder inte att jag ångrar vad jag gjort." Jag hatade att han gjorde sig illa på grund av mig, och jag tänkte inte acceptera det.

Delano hade gett upp, och satt säkert i vardagsrummet. Han hade på hög musik, och det hade han alltid när han var sur. Försiktigt smög jag ut från toaletten och jag bytte om till ett linne som man såg tydligt att jag var gravid med. Enligt mig fanns inget vackrare än en liten bulle på magen, det symboliserade verkligen kärlek. "Förlåt." sa jag tyst och satte mig bredvid honom. Han varken sänkte eller höjde musiken, och han satt inne på facebook. "Jag är rädd att förlora dig. Att vårt barn ska behöva växa upp utan en pappa." sa jag och en tår rann. Han suckade och stängde igen luckan på datan vilket fick allt att stängas av och drog in mig i sin famn. "Du kommer inte förlora mig. Men du måste förstå att jag alltid kommer skydda dig. Jag vet vad som hände förut, och efter det ska inget hända dig. Emilio var också där, och jag kan säga att Emilio blev argare än jag." Jag suckade, "snälla. Låt inget dåligt hända min bror. Isabelle får barn om en månad, hon behöver honom." "Jag ska inte, lovar." Jag fick en kyss på pannan och så satte vi på teven.

Justin. Jag skulle aldrig säga det för att såra dig, men jag vill inte att du ska gå runt och tro att jag skiter i dig. För det skulle jag aldrig kunna göra! Du kommer alltid ha en del utav mitt hjärta.

*

Jag var hemma hos Emilio, och han var inte på det bästa humöret. När han såg hur mycket min mage hade växt så brast allt för honom, han flippade ur. "Lilla flicka, du vill verkligen ha stryk eller hur?" Jag som hade trott att han hade tagit det så bra, men nu hade han mer eller mindre velat misshandla mig sen jag steg in genom dörren. "Jag hörde om dig och bävern." sa han sedan och kollade mig rätt i ögonen, vi stod i köket och han tog tag om mitt hår och slog det en gång mot väggen. Tillräckligt hårt för att jag skulle förstå att han menade allvar och han släppte inte taget om mitt hår, "Du tror att jag inte har koll på dig." Han snurrade runt mitt hår ett varv runt sin hand så det gjorde ondare, och han drog mig intill sig och släppte mig sedan. "Om inte Delano hade vart din pojkvän, och jag visste att han skulle ta hand om dig för att han är min bästa vän så skulle du få se vad som skulle hända." Han gick iväg och svor på vårat eget språk tills jag inte hörde honom någon mer.

Mötet med Justin gick inte som planerat, vi hade inte varit tillsammans sålänge men tilltäckligt för att förstå att vi älskade varandra och att det kanske var meningen att det skulle vara vi. Jag började göra mat, och mina ben skakade. Jag väntade Delanos barn, och jag borde inte bli så här upprörd. Men jag ville inte gå omkring vetandes att Justin hatade mig, och att han trodde att jag hade velat honom illa. Det var trots allt han som var otrogen, inte jag.

När Delano kom hem på kvällen kunde vi äta utav maten som jag gjort. Vi åt den i vardagsrummet och jag lutade mig emot honom för att känna mig säker. Något som jag alltid gjorde, och det var inte hans muskler som gjorde det, utan hans hjärtslag. Alltid när vi gick ute så var jag såklart inte lika rädd som innan, när jag fick mina ångestattacker, men ändå så ville jag inte att han skulle skadad. Jag kunde offra mig själv för honom, men då skulle vårt barn också dö. Jag studerade hans kropp när han åt, och så fick jag syn på skårpor på hans knogar. "Jag vet att du inte har varit och tränat boxning. Du har bråkat." sa jag och satte mig rakt upp. Han tittade på mig med lidande blick, vi hade pratat om detta många gånger. "Inget farligt jag lovar." Han försökte pussa mig men jag drog undan mitt huvud och han suckade. "Är det så svårt att hålla sig borta från bråk?" Han ställde sin tomma tallrik på bordet och kollade allvarligt på mig. "Det var någon som sa något illa om dig. Jag tänker inte stå där och lyssna som någon fucking mes. Jag kommer alltid skydda dig, och om det innebär slåss så gör jag det." Jag ställde mig upp och gick till toaletten, han följde efter men jag hann låsa. "Natacha öppna dörren!" han bankade och jag satte på vattnet och det brast. Tårarna rann och jag försökte hålla mig så tyst som möjligt. Det var inte första gången. "Förlåt min ängel, men jag ber om förlåtelse. Men det betyder inte att jag ångrar vad jag gjort." Jag hatade att han gjorde sig illa på grund av mig, och jag tänkte inte acceptera det.

Delano hade gett upp, och satt säkert i vardagsrummet. Han hade på hög musik, och det hade han alltid när han var sur. Försiktigt smög jag ut från toaletten och jag bytte om till ett linne som man såg tydligt att jag var gravid med. Enligt mig fanns inget vackrare än en liten bulle på magen, det symboliserade verkligen kärlek. "Förlåt." sa jag tyst och satte mig bredvid honom. Han varken sänkte eller höjde musiken, och han satt inne på facebook. "Jag är rädd att förlora dig. Att vårt barn ska behöva växa upp utan en pappa." sa jag och en tår rann. Han suckade och stängde igen luckan på datan vilket fick allt att stängas av och drog in mig i sin famn. "Du kommer inte förlora mig. Men du måste förstå att jag alltid kommer skydda dig. Jag vet vad som hände förut, och efter det ska inget hända dig. Emilio var också där, och jag kan säga att Emilio blev argare än jag." Jag suckade, "snälla. Låt inget dåligt hända min bror. Isabelle får barn om en månad, hon behöver honom." "Jag ska inte, lovar." Jag fick en kyss på pannan och så satte vi på teven.

*

Jag var hemma hos Emilio, och han var inte på det bästa humöret. När han såg hur mycket min mage hade växt så brast allt för honom, han flippade ur. "Lilla flicka, du vill verkligen ha stryk eller hur?" Jag som hade trott att han hade tagit det så bra, men nu hade han mer eller mindre velat misshandla mig sen jag steg in genom dörren. "Jag hörde om dig och bävern." sa han sedan och kollade mig rätt i ögonen, vi stod i köket och han tog tag om mitt hår och slog det en gång mot väggen. Tillräckligt hårt för att jag skulle förstå att han menade allvar och han släppte inte taget om mitt hår, "Du tror att jag inte har koll på dig." Han snurrade runt mitt hår ett varv runt sin hand så det gjorde ondare, och han drog mig intill sig och släppte mig sedan. "Om inte Delano hade vart din pojkvän, och jag visste att han skulle ta hand om dig för att han är min bästa vän så skulle du få se vad som skulle hända." Han gick iväg och svor på vårat eget språk tills jag inte hörde honom någon mer.

---

31.I wanna tell you because I loved you.

2 MÅNADER SENARE:

Solen sken, och jag gissade på att det var sommarens sista strålar. Snart skulle en mörk och deprimerande höst komma. Bredvid mig låg Delano, trött och han sov tungt. Man vande sig nog aldrig vid att vakna upp bredvid honom. Trött drog jag på mig en tröja och när jag passerade spegeln drog jag upp den och vände mig i alla vinklar. Jag försökte se någon slags bula, ett tecken på att jag var gravid. Helgen som jag hade haft med Delano gjorde mig gravid, och det kändes underbart. Kanske inte att berätta till min familj, och Emilio hade flippat ur. Men det låg i det gamla. Jag började plocka fram frukost och mina tankar var hos Justin. Jag tänkte inte gå runt och ha skuldkänslor, så jag smsade honom. Första gången på flera månader. Vi behöver prata! - N När jag var klar satte jag mig gränsle över Delano och började pussa på honom, vilket fick honom att vakna. Han hatade frukost, men jag försökte iallafall. Han vägrade gå upp ur sängen så jag gick själv tilllbaka till köket och åt rostat bröd med Nutella. Ska senare till Alfredo för att lämna ett papper. Vi kan ses då. Jag svarade med ett enkelt okej och raderade sedan våra sms.

Jag hade alltid vetat att jag skulle bli en ung mamma, och att det skulle bli med Delano var allt jag kunde drömma om. Vi hade lägenhet och allting,vi hade det seriöst. Vilket inte många trodde i början när jag berättade, men nu har väl dom också insett. Lucy och jag pratade om allt som handlade om barn, vi hade ingenting annat att prata om. Jag ville ha en kille, som skulle vara precis som min bror till mina andra barn. Delano ville också ha en kille. För vissa måste det kännas konstigt, som min mamma. Först var jag en tonåring som knappt kunde sköta sig själv, och nu var hon gravid. Jag vägrade fortfarande tabletter mot ADHD då jag inte ville att något skulle hända med barnet. Men jag gick med på terapi. Jag gjorde allt, för att reda ut mina misstag och bli vuxen på riktigt. Jag ville ha Melissas liv fast med Delano och mina egna barn.

*

Jag stod i en gammal park där jag skulle möta Justin. Tillslut kom han, och det gjorde mer ont än vad jag trodde. Han hade kanske växt lite, och han hade stylat om sitt hår. Han såg trött och sliten ut, men han jobbade mycket precis som förut. "Hej." sa han och satte sig i en gunga bredvid mig. "Hej." fick jag fram och pressade fram ett leende. Jag kunde ju inte undvika alla känslor som bubblade inom mig, att jag fortfarande älskade honom, men inte på det sättet. "Vad vill du berätta?" Hans röst var ganska dyster, och han kollade ner i marken. "Eh.. Jag ville bara berätta om att jag är med Delano nu, och jag ville berätta det själv." Han skrattade, "du är inte den första som säger det. Men tack." "Jag är gravid." Han spärrade upp ögonen och tittade skräckslaget upp på mig. Det var något i hans blick som jag aldrig sett förut och han ställde sig upp av ilska. Han började gå runt i cirklar och sparkade till en mellanstor sten samtidigt som han skrek. "JUSTIN!" Han forsatte gå runt i cirklar och vägrade möta min blick. Han verkade helt galen, och han verkade vela slå till vad som helst. Han gick fram till mig och tårarna rann nedför hans kinder vilket fick också mig att gråta. "Jag trodde att jag fortfarande hade en chans. Men nu har han det jag aldrig fick, fast han sårade dig miljoner gånger!" Justins ord högg. "Du sårade mig också, glöm aldrig bort det." "Tror du att jag har glömt det?! Jag kan inte glömma det! Det är mitt största misstag och jag kommer få leva med det hela mitt liv. Men ändå så valde du honom." "Jag älskar honom, precis som jag älskade dig." Bådas tårar rann, och han la sin hand på ansiktet och tryckte med sina naglar så hårt mot sin hud för att behärska sin ilska. Det var verkligen sorligt att se Justin såhär, det var precis som om det var jag som gjorde honom sån. "Ville du prata med mig så du kunde såra mig lika mycket som jag sårade dig? Var det meningen? Grattis Natacha, du lyckades!" han vände sig om och började gå och jag skrek efter honom gråtandes men han vände sig inte om utan försvann bara och när jag såg hans bil åka iväg skrek jag rätt ut.

*

Mitt huvud bankade när jag kom hem, Delano var inte hemma men han hade städat. Jag la mig ner i soffan och kollade bara framåt. Hur kunde han ens tro att jag hade berättat det för att såra honom? När allt jag gjorde var att hjälpa honom egentligen. Jag önskade att Justin aldrig mött mig, för då skulle han aldrig ha dom här problemen. Då skulle han säkert ha älskat någon annan, någon som verkligen kunde göra honom lycklig och ge honom vad han förtjänar. Han var otrogen, jag vet, men jag älskar också honom, och jag vet att han egentligen har ett stort hjärta.

Solen sken, och jag gissade på att det var sommarens sista strålar. Snart skulle en mörk och deprimerande höst komma. Bredvid mig låg Delano, trött och han sov tungt. Man vande sig nog aldrig vid att vakna upp bredvid honom. Trött drog jag på mig en tröja och när jag passerade spegeln drog jag upp den och vände mig i alla vinklar. Jag försökte se någon slags bula, ett tecken på att jag var gravid. Helgen som jag hade haft med Delano gjorde mig gravid, och det kändes underbart. Kanske inte att berätta till min familj, och Emilio hade flippat ur. Men det låg i det gamla. Jag började plocka fram frukost och mina tankar var hos Justin. Jag tänkte inte gå runt och ha skuldkänslor, så jag smsade honom. Första gången på flera månader. Vi behöver prata! - N När jag var klar satte jag mig gränsle över Delano och började pussa på honom, vilket fick honom att vakna. Han hatade frukost, men jag försökte iallafall. Han vägrade gå upp ur sängen så jag gick själv tilllbaka till köket och åt rostat bröd med Nutella. Ska senare till Alfredo för att lämna ett papper. Vi kan ses då. Jag svarade med ett enkelt okej och raderade sedan våra sms.

Jag hade alltid vetat att jag skulle bli en ung mamma, och att det skulle bli med Delano var allt jag kunde drömma om. Vi hade lägenhet och allting,vi hade det seriöst. Vilket inte många trodde i början när jag berättade, men nu har väl dom också insett. Lucy och jag pratade om allt som handlade om barn, vi hade ingenting annat att prata om. Jag ville ha en kille, som skulle vara precis som min bror till mina andra barn. Delano ville också ha en kille. För vissa måste det kännas konstigt, som min mamma. Först var jag en tonåring som knappt kunde sköta sig själv, och nu var hon gravid. Jag vägrade fortfarande tabletter mot ADHD då jag inte ville att något skulle hända med barnet. Men jag gick med på terapi. Jag gjorde allt, för att reda ut mina misstag och bli vuxen på riktigt. Jag ville ha Melissas liv fast med Delano och mina egna barn.

*

Jag stod i en gammal park där jag skulle möta Justin. Tillslut kom han, och det gjorde mer ont än vad jag trodde. Han hade kanske växt lite, och han hade stylat om sitt hår. Han såg trött och sliten ut, men han jobbade mycket precis som förut. "Hej." sa han och satte sig i en gunga bredvid mig. "Hej." fick jag fram och pressade fram ett leende. Jag kunde ju inte undvika alla känslor som bubblade inom mig, att jag fortfarande älskade honom, men inte på det sättet. "Vad vill du berätta?" Hans röst var ganska dyster, och han kollade ner i marken. "Eh.. Jag ville bara berätta om att jag är med Delano nu, och jag ville berätta det själv." Han skrattade, "du är inte den första som säger det. Men tack." "Jag är gravid." Han spärrade upp ögonen och tittade skräckslaget upp på mig. Det var något i hans blick som jag aldrig sett förut och han ställde sig upp av ilska. Han började gå runt i cirklar och sparkade till en mellanstor sten samtidigt som han skrek. "JUSTIN!" Han forsatte gå runt i cirklar och vägrade möta min blick. Han verkade helt galen, och han verkade vela slå till vad som helst. Han gick fram till mig och tårarna rann nedför hans kinder vilket fick också mig att gråta. "Jag trodde att jag fortfarande hade en chans. Men nu har han det jag aldrig fick, fast han sårade dig miljoner gånger!" Justins ord högg. "Du sårade mig också, glöm aldrig bort det." "Tror du att jag har glömt det?! Jag kan inte glömma det! Det är mitt största misstag och jag kommer få leva med det hela mitt liv. Men ändå så valde du honom." "Jag älskar honom, precis som jag älskade dig." Bådas tårar rann, och han la sin hand på ansiktet och tryckte med sina naglar så hårt mot sin hud för att behärska sin ilska. Det var verkligen sorligt att se Justin såhär, det var precis som om det var jag som gjorde honom sån. "Ville du prata med mig så du kunde såra mig lika mycket som jag sårade dig? Var det meningen? Grattis Natacha, du lyckades!" han vände sig om och började gå och jag skrek efter honom gråtandes men han vände sig inte om utan försvann bara och när jag såg hans bil åka iväg skrek jag rätt ut.

*

Mitt huvud bankade när jag kom hem, Delano var inte hemma men han hade städat. Jag la mig ner i soffan och kollade bara framåt. Hur kunde han ens tro att jag hade berättat det för att såra honom? När allt jag gjorde var att hjälpa honom egentligen. Jag önskade att Justin aldrig mött mig, för då skulle han aldrig ha dom här problemen. Då skulle han säkert ha älskat någon annan, någon som verkligen kunde göra honom lycklig och ge honom vad han förtjänar. Han var otrogen, jag vet, men jag älskar också honom, och jag vet att han egentligen har ett stort hjärta. 

---

Perfect.

Måndag. Min hud hade redan hunnit bli lite solbränd under Hawaii's soltimmar, och när jag klev in på det annars så bleka sjukhuset kände jag mig ännu brunare. Jag kände lyckan i mina steg när jag gick. För jag var lycklig, jag hade äntligen Delano. Allting det som hade hänt under resan, som vi hade bestämt. Hela min livs dröm skulle bli sann. Jag hoppade nästan glädjeskutt in till Melissa, där hon låg ensam och läste i en tidning. Ett brett leende fann hennes läppar när hon såg mig, och jag andades lättat ut och sprang fram för att kunna krama henne. En eller en annan glädjetår fick jag, men sedan ville jag inte att mascaran skulle rinna. "Onödigt att jag faktiskt sminkade dig varje dag och så den dagen du vaknar så har jag inte gjort det." "Sminkade du mig varje dag?" utbrast hon chockat. Jag nickade och trängde mig ner i sängen bredvid henne. "Emilio har skvallrat. Du och Delano hah? Han var faktiskt inte så sur, och jag vet inte om jag borde vara orolig över det." skrattade hon. "Han är sur. Men bara på mig. Han vågar inte säa det ännu." "Visst är der underbart?" Ett leende var över hela mitt ansikte, och bara någon som Melissa kunde förstå det. När vi väl låg här kändes det inte som om hon någonsin vart borta. Hon var alltid här, med mig.

*

Jag hade så mycket att berätta, till Lucy också. Jag hade tillbringat en helg med honom. Jag visste att det var allvar nu, ingen kille att bara gå runt att leka med, utan allvar. Ingen otrohet, inget. Lucy och jag möttes upp i centrum, och då ringde Delano och jag satt in headset samtidigt som jag pratade med Lucy. "Vad gör nii?" frågade Delano efter ett tag och jag kunde höra hur han samtidigt var ute med sina vänner. "Vi går runt och så. Vad gör ni?" Han pratade med sin vän och skrattade, "samma." "Jag berätta till Melissa. Ringde du förresten angående lägenheten?" "Aa, jag får veta nästa vecka." "Kan ni inte hämta oss med bilen? Vi åker till Söder.." Söder var ett område bredvid 141. "Aa okej." Vi forsatte prata tills dom åkte och hämtade oss, Delano körde och jag fick sätta mig där framme med honom. Han hade med sig två vänner, men inte Emilio. Men min bror hade ändå sin familj och väntade barn, han var inte längre som ett barn som sprang ute om kvällarna. Det var förut, när han var yngre. Jag minns hur ledsen mamma var när dom ville ta Emilio till ungomsfängelset, men det slutade med att han rymde ett tag och sen vet jag inte riktigt.

Vi strövade omkring i Söder, med några andra vänner också. Den ena klängde på Delano, vilket störde mig ganska mycket. Men har man en snygg man så får man väl tåla det. Men känslan när det kokar inombords, den är inte att leka med. ''Bebis.." viskade Delano i mitt öra och la händerna runt om mig bakifrån. Vad är mer underbart än det? "Min vän ringde och sa att vi fick lägenheten. Vi åker och kollar imorgon."

*

Lägenheten var underbar, bara en trea men helt perfekt för oss. Vi skulle redan kunna få den om en vecka, då den redan var tom. Så direkt därefter åkte vi och köpte möbler. Emilio följde med oss, och hans ögon var inte helt klarblåa som dom brukade. Han var lite sur fortfarande, men jag och Delano höll oss på ett litet avstånd än vanligt. Emilio kramade om mig hela tiden och gick med mig som om jag vore hans tjej, det var väl för att markera att jag var hans. Men det var nog värre när Melissa flyttade, men det hade nog inte kommit in i Emilios hjärna ännu. Om jag ska vara ärlig så hade jag ingen aning om hur jag fortfarande kunde leva.  Jag tänkte tillbaka på när Melissa kom hem efter ha rymt;

Jag satt och åt vid köksbordet, när jag såg upp fanns en stor bild på Jesus. Jag älskade den bilden, och kunde ibland studera den hur länge som helst. Jag var bara 13 år, och Emilio satt framför mig väldigt frustrerad. Hans knogar var knutna, dom var också såriga men när jag var så här liten så förstod jag inte att han hade bråkat. Svart adidas hade han, och när hade hörde ytterdörren öppnas ställde han sig upp och Melissa kom in i köket. Hennes ögon spärrades upp när hon såg Emilio. "Och vart tror du att du har varit?" Jag skrattade. Jag var ju fortfarande Emilios favorit, och jag älskade när han var såhär mot Melissa när jag var liten. Han grep tag om hennes hår och höll det högre upp och hon kved till, "Vart fan har du varit?! Han tog Melissas huvud och drog det intill sig och släppte sedan. Han kollade på mig och forsatte sedan skrika på Melissa. Deras tjaffs forsatte sedan ut i vardagsrummet, men jag åt bara upp min mat och skrattade.

När Delano betalade drog Emilio mig till sidan och vi satte oss på en bänk. Han la armen runt mig. "Du vet att om det inte hade varit Delano så hade den killen redan varit död. Men han är min bästa vän, så jag vet inte vad jag ska göra." Jag skrattade, "andas." Det fick honom också att skratta.

Måndag. Min hud hade redan hunnit bli lite solbränd under Hawaii's soltimmar, och när jag klev in på det annars så bleka sjukhuset kände jag mig ännu brunare. Jag kände lyckan i mina steg när jag gick. För jag var lycklig, jag hade äntligen Delano. Allting det som hade hänt under resan, som vi hade bestämt. Hela min livs dröm skulle bli sann. Jag hoppade nästan glädjeskutt in till Melissa, där hon låg ensam och läste i en tidning. Ett brett leende fann hennes läppar när hon såg mig, och jag andades lättat ut och sprang fram för att kunna krama henne. En eller en annan glädjetår fick jag, men sedan ville jag inte att mascaran skulle rinna. "Onödigt att jag faktiskt sminkade dig varje dag och så den dagen du vaknar så har jag inte gjort det." "Sminkade du mig varje dag?" utbrast hon chockat. Jag nickade och trängde mig ner i sängen bredvid henne. "Emilio har skvallrat. Du och Delano hah? Han var faktiskt inte så sur, och jag vet inte om jag borde vara orolig över det." skrattade hon. "Han är sur. Men bara på mig. Han vågar inte säa det ännu." "Visst är der underbart?" Ett leende var över hela mitt ansikte, och bara någon som Melissa kunde förstå det. När vi väl låg här kändes det inte som om hon någonsin vart borta. Hon var alltid här, med mig.

*

Jag hade så mycket att berätta, till Lucy också. Jag hade tillbringat en helg med honom. Jag visste att det var allvar nu, ingen kille att bara gå runt att leka med, utan allvar. Ingen otrohet, inget. Lucy och jag möttes upp i centrum, och då ringde Delano och jag satt in headset samtidigt som jag pratade med Lucy. "Vad gör nii?" frågade Delano efter ett tag och jag kunde höra hur han samtidigt var ute med sina vänner. "Vi går runt och så. Vad gör ni?" Han pratade med sin vän och skrattade, "samma." "Jag berätta till Melissa. Ringde du förresten angående lägenheten?" "Aa, jag får veta nästa vecka." "Kan ni inte hämta oss med bilen? Vi åker till Söder.." Söder var ett område bredvid 141. "Aa okej." Vi forsatte prata tills dom åkte och hämtade oss, Delano körde och jag fick sätta mig där framme med honom. Han hade med sig två vänner, men inte Emilio. Men min bror hade ändå sin familj och väntade barn, han var inte längre som ett barn som sprang ute om kvällarna. Det var förut, när han var yngre. Jag minns hur ledsen mamma var när dom ville ta Emilio till ungomshemmet, men det slutade med att han rymde ett tag och sen vet jag inte riktigt.

Vi strövade omkring i Söder, med några andra vänner också. Den ena klängde på Delano, vilket störde mig ganska mycket. Men har man en snygg man så får man väl tåla det. Men känslan när det kokar inombords, den är inte att leka med. ''Bebis.." viskade Delano i mitt öra och la händerna runt om mig bakifrån. Vad är mer underbart än det? "Min vän ringde och sa att vi fick lägenheten. Vi åker och kollar imorgon."

*

Lägenheten var underbar, bara en trea men helt perfekt för oss. Vi skulle redan kunna få den om en vecka, då den redan var tom. Så direkt därefter åkte vi och köpte möbler. Emilio följde med oss, och hans ögon var inte helt klarblåa som dom brukade. Han var lite sur fortfarande, men jag och Delano höll oss på ett litet avstånd än vanligt. Emilio kramade om mig hela tiden och gick med mig som om jag vore hans tjej, det var väl för att markera att jag var hans. Men det var nog värre när Melissa flyttade, men det hade nog inte kommit in i Emilios hjärna ännu. Om jag ska vara ärlig så hade jag ingen aning om hur jag fortfarande kunde leva. Jag tänkte tillbaka på när Melissa kom hem efter ha rymt;

När Delano betalade drog Emilio mig till sidan och vi satte oss på en bänk. Han la armen runt mig. "Du vet att om det inte hade varit Delano så hade den killen redan varit död. Men han är min bästa vän, så jag vet inte vad jag ska göra." Jag skrattade, "andas." Det fick honom också att skratta. 

---

29. I get her. Justins perspektiv:

"Helvete" muttrade jag och slog ner dataskärmen. Jag var ensam i den enorma villan,jag förstod inte varför jag var tvungen att köpa en sådan här stor när jag ändå bodde ensam. Väggarna verkade göra rummet större för varje dag som gick. Det enda som egentligen hade gjort min dag bättre, var att Melissa, Natachas syster hade vaknat. Det var söndag, och jag hade redan varit i kyrkan med mormor och morfar som var och hälsade på i LA. Jag hade försökt prata med mina fans, men ingenting hjälpte. Den skyldiga känslan jag hade inom mig. Jag visste så klart att jag hade gjort fel, men samtidigt så visste jag att jag aldrig skulle kunna få det ogjort. När jag gjorde det tänkte jag inte på det, jag bara gjorde det.

*

"Välkomna Justin Bieber upp på scenen!" Ellen's röst fick alla att skrika och applådera. Jag gick ut på scenen och satte mig framför pianot. Jag skulle köra en autisiskt version av min nya låt "boyfriend". Jag hade komiskt nog skrivit den innan jag träffade Tacha, men den kändes väl någorlunda till henne. Jag tog dom första tonerna, och jag kunde höra publikens stöttande jubel tills jag avslutade låten. Då fick jag ta plats bredvid Ellen, och hon hade alltid det leendet på sina läppar. "Hej Biebz, det lät otroligt bra!" Ellen knöt sin knoge mot min och jag slog mot den, innan jag började fiffla med min mick. "Thanks, du hade ju typ rätt om refrängen." Jag skrattade, några veckor hade hon nämligen gissat och haft rätt. "Ja, jag vet." Jag svarade bara med ett leende. "Så vad jag vet så var Sverige först med att toppa iTunes listan. Är det ett land du kommer besöka under turnen tror du?" "Ja, jag har absolut planer på att besöka Sverige. Dom har mycket fans där  som jag inte vill svika. Dessutom är Sveriges tjejer snygga." Jag blickade ut mot publiken vilket fick dom att skrika. "Hur går det med dejtandet förresten? Jag har hört så mycket rykten, men den som lyssnar på allt som man hör." Det blev ett ansträngt andetag, vilket inte märktes allt för alla andra. "Jag har provat på det där med att dejta några tjejer. Men det är svårt att binda sig. I slutändan lider vi båda utav det." "Så vilka tjejer har du testat att dejta exakt?" på skärmen bredvid oss dök det upp fyra bilder. Det var på mig och Selena, en ganska gammal bild när vi fortfarande var tillsammans. En bild på mig och Natacha, en på mig och Sofia och en sista på mig och Taylor Swift. Jag skrattade, men kände mig inte alls på det humöret. "Några tjejer." sa jag med ett flin och låtsades inte veta av skärmen bredvid mig. "Förklara alla bilder, tack kära Justin." jag pekade på den första. "Jag och en gammal väldigt nära vän äter glass." pekade på nästa. Natacha. "Jag och en bekant åt godis. Vi skulle precis träffa några andra vänner." tredje, Sofie. Hennes ansikte fick mig att må precis lika illa som Natacha. Vetandes att jag träffade henne bakom hennes rygg. "Här gick vi en sväng." Tredje. "Jag prankade Taylor. Något alla borde få ta del av!" skrattade jag och Ellen skrattade också och ett klipp dök upp på skärmen. "När hon var här så skrämde jag också henne! Absolut det bästa som finns."

*

Här gick vi en sväng? Du är allt rolig du Justin ;) Sofie hade skickat ett meddelande nästan direkt. Vilket skrämde mig, men jag svarade inte. Jag hade faktiskt berättat för henne att jag inte ville ha något med henne att göra. Vilket hon inte ville förstå.

"Helvete" muttrade jag och slog ner dataskärmen. Jag var ensam i den enorma villan,jag förstod inte varför jag var tvungen att köpa en sådan här stor när jag ändå bodde ensam. Väggarna verkade göra rummet större för varje dag som gick. Det enda som egentligen hade gjort min dag bättre, var att Melissa, Natachas syster hade vaknat. Det var söndag, och jag hade redan varit i kyrkan med mormor och morfar som var och hälsade på i LA. Jag hade försökt prata med mina fans, men ingenting hjälpte. Den skyldiga känslan jag hade inom mig. Jag visste så klart att jag hade gjort fel, men samtidigt så visste jag att jag aldrig skulle kunna få det ogjort. När jag gjorde det tänkte jag inte på det, jag bara gjorde det.

*

"Välkomna Justin Bieber upp på scenen!" Ellen's röst fick alla att skrika och applådera. Jag gick ut på scenen och satte mig framför pianot. Jag skulle köra en autisiskt version av min nya låt "boyfriend". Jag hade komiskt nog skrivit den innan jag träffade Tacha, men den kändes väl någorlunda till henne. Jag tog dom första tonerna, och jag kunde höra publikens stöttande jubel tills jag avslutade låten. Då fick jag ta plats bredvid Ellen, och hon hade alltid det leendet på sina läppar. "Hej Biebz, det lät otroligt bra!" Ellen knöt sin knoge mot min och jag slog mot den, innan jag började fiffla med min mick. "Thanks, du hade ju typ rätt om refrängen." Jag skrattade, några veckor hade hon nämligen gissat och haft rätt. "Ja, jag vet." Jag svarade bara med ett leende. "Så vad jag vet så var Sverige först med att toppa iTunes listan. Är det ett land du kommer besöka under turnen tror du?" "Ja, jag har absolut planer på att besöka Sverige. Dom har mycket fans där  som jag inte vill svika. Dessutom är Sveriges tjejer snygga." Jag blickade ut mot publiken vilket fick dom att skrika. "Hur går det med dejtandet förresten? Jag har hört så mycket rykten, men den som lyssnar på allt som man hör." Det blev ett ansträngt andetag, vilket inte märktes allt för alla andra. "Jag har provat på det där med att dejta några tjejer. Men det är svårt att binda sig. I slutändan lider vi båda utav det." "Så vilka tjejer har du testat att dejta exakt?" på skärmen bredvid oss dök det upp fyra bilder. Det var på mig och Selena, en ganska gammal bild när vi fortfarande var tillsammans. En bild på mig och Natacha, en på mig och Sofia och en sista på mig och Taylor Swift. Jag skrattade, men kände mig inte alls på det humöret. "Några tjejer." sa jag med ett flin och låtsades inte veta av skärmen bredvid mig. "Förklara alla bilder, tack kära Justin." jag pekade på den första. "Jag och en gammal väldigt nära vän äter glass." pekade på nästa. Natacha. "Jag och en bekant åt godis. Vi skulle precis träffa några andra vänner." tredje, Sofie. Hennes ansikte fick mig att må precis lika illa som Natacha. Vetandes att jag träffade henne bakom hennes rygg. "Här gick vi en sväng." Tredje. "Jag prankade Taylor. Något alla borde få ta del av!" skrattade jag och Ellen skrattade också och ett klipp dök upp på skärmen. "När hon var här så skrämde jag också henne! Absolut det bästa som finns."

*

Här gick vi en sväng? Du är allt rolig du Justin ;) Sofie hade skickat ett meddelande nästan direkt. Vilket skrämde mig, men jag svarade inte. Jag hade faktiskt berättat för henne att jag inte ville ha något med henne att göra. Vilket hon inte ville förstå.

---

missa inte chaptert under! :)

ps. tror denna novell kommer bli kanske 100 chapters.. är ni okej med det? 

Mum, I need you.

Jag drog med våtservetter över hela Melissas ansikte, så jag sedan kunde pryda det med smink. Som vanligt, inget märkvärdigt men hon slapp se ut som ett spöke. Hennes hår var inte vackert, jag längtade tills hon själv skulle kunna fixa det. En liten Amilia kom in i sjukhusrummet och hon fick sätta sig på sin mammas bädd. "Hej mamma." Jag kollade på henne, hennes min verkade mer ledsen nu när inte hennes mamma svarade, men hon var stark. Ni kanske tyckte att ni var starka, för att ni klarade av två prov irad. Men den här tjejen klarade av att hennes mamma låg i koma, och massa annat. "Jag behöver verkligen dig just nu mamma. Det skulle vara bra om du vaknade. Alexa frågar efter dig, ganska ofta. Och pappa, vet inte vart han ska ta vägen." En ensam tår lämnade mina ögon, som jag var riktigt snabb med att torka bort.

*

Jag kom på mig själv gråtandes i rummet, över Justin. Jag mindes han, hur han lovade mig allt bra. Minnet flög tillbaka till natten då vi haft sex för första gången. När allting var över hade han stilla lagt sig över mig. Båda två var alldeles svettiga och han andades tungt mot mig, hans andetag värmde mitt ansikte och hans läppar trycktes mot mina ett antal gånger, helt lungt. "Natacha, jag lovar dig. Du är det bästa som hänt mig, jag ska aldrig svika dig. Jag ska ta hand om dig, och aldrig ska du behöva vara sårad hjärtat." Jag grät och kände mig dum. Jag trodde på honom, jag lät mig själv tro att det fanns trots allt en perfekt kille härute. Men nu hade jag Delano, trodde jag iallafall. Mobilen började vibbrera och jag svarade och lät helt oberörd. "Sacha?" Delano lät på något sett lättad. "Mm?" "Din bror ringde mig nyss. Sjukhuset har ringt och sagt att Melissa kan vakna vilken dag som helst." Hjärtat stannade nästan, om det nu skulle möjligt. "Va?!" "Jaa. När hon vaknar vet jag att du vill vara med henne, men jag vill åka iväg med dig. Vi kan ta en helg först, och sedan kanske ett längre tag. När allt lugnat ner sig." Jag nickade ivrigt, som om han skulle se mig. "Vi åker i helgen. Det är tisdag nu så oavsett vad, så tar vi helgen."

*

Jag skulle inte kunna berätta för min bror om min kommande helg. Utan skulle göra det när vi kom hem. Ingenting verkade längre vara så fel, om det inte vore för Justin. Jag slog bort tankarna om honom och tog på mig för att springa till sjukhuset. Det var ändå inte tillräckligt lång väg för att bli svettig, så jag fick springa tillbaka också. Väl på sjukhuset var hela familjen samlad, vi pratade på om Melissa och gamla tider. Det kändes bra, och när Delano stod borta vid hörnet så kändes han redan som en del utav vår familj. Om det var någon som min bror skulle acceptera så borde det vara Delano, eller?

Jag drog med våtservetter över hela Melissas ansikte, så jag sedan kunde pryda det med smink. Som vanligt, inget märkvärdigt men hon slapp se ut som ett spöke. Hennes hår var inte vackert, jag längtade tills hon själv skulle kunna fixa det. En liten Amilia kom in i sjukhusrummet och hon fick sätta sig på sin mammas bädd. "Hej mamma." Jag kollade på henne, hennes min verkade mer ledsen nu när inte hennes mamma svarade, men hon var stark. Ni kanske tyckte att ni var starka, för att ni klarade av två prov irad. Men den här tjejen klarade av att hennes mamma låg i koma, och massa annat. "Jag behöver verkligen dig just nu mamma. Det skulle vara bra om du vaknade. Alexa frågar efter dig, ganska ofta. Och pappa, vet inte vart han ska ta vägen." En ensam tår lämnade mina ögon, som jag var riktigt snabb med att torka bort.

*

Jag kom på mig själv gråtandes i rummet, över Justin. Jag mindes han, hur han lovade mig allt bra. Minnet flög tillbaka till natten då vi haft sex för första gången. När allting var över hade han stilla lagt sig över mig. Båda två var alldeles svettiga och han andades tungt mot mig, hans andetag värmde mitt ansikte och hans läppar trycktes mot mina ett antal gånger, helt lungt. "Natacha, jag lovar dig. Du är det bästa som hänt mig, jag ska aldrig svika dig. Jag ska ta hand om dig, och aldrig ska du behöva vara sårad hjärtat." Jag grät och kände mig dum. Jag trodde på honom, jag lät mig själv tro att det fanns trots allt en perfekt kille härute. Men nu hade jag Delano, trodde jag iallafall. Mobilen började vibbrera och jag svarade och lät helt oberörd. "Sacha?" Delano lät på något sett lättad. "Mm?" "Din bror ringde mig nyss. Sjukhuset har ringt och sagt att Melissa kan vakna vilken dag som helst." Hjärtat stannade nästan, om det nu skulle möjligt. "Va?!" "Jaa. När hon vaknar vet jag att du vill vara med henne, men jag vill åka iväg med dig. Vi kan ta en helg först, och sedan kanske ett längre tag. När allt lugnat ner sig." Jag nickade ivrigt, som om han skulle se mig. "Vi åker i helgen. Det är tisdag nu så oavsett vad, så tar vi helgen."

*

Jag skulle inte kunna berätta för min bror om min kommande helg. Utan skulle göra det när vi kom hem. Ingenting verkade längre vara så fel, om det inte vore för Justin. Jag slog bort tankarna om honom och tog på mig för att springa till sjukhuset. Det var ändå inte tillräckligt lång väg för att bli svettig, så jag fick springa tillbaka också. Väl på sjukhuset var hela familjen samlad, vi pratade på om Melissa och gamla tider. Det kändes bra, och när Delano stod borta vid hörnet så kändes han redan som en del utav vår familj. Om det var någon som min bror skulle acceptera så borde det vara Delano, eller?

---

Lägger in nästa om en timme :)

Listen.

Lucy verkade ha somnat till, och han måste ha hört mina tunga andetag i telefonen för att förstå att jag fortfarande var där. "Förlåt om jag sårade dig. Jag förtjänar inte dig." Jag kunde inte ens svara, mina läppar vägrade röra på sig. Och tårarna? Dom rann. "Men jag vill inte leva utan dig. Och jag kan inte gå runt varje dag vetandes att jag sårade dig som jag gjorde, att jag sumpade världens chans. Chansen att vara med dig." Jag försökte stänga ögonen hårt, för att se om det var en dröm, vilket det inte var och jag snörvlade till. Det fick honom att förstå att jag fortfarande var kvar, vilket troligtvis gav honom hopp. "Det finns inte en sekund som jag inte ångrar mig."

Justins perspektiv:

Luften blåste kallt mot mitt ansikte, och jag försökte kolla så långt bort jag kunde. Jag tänkte, att därborta vid stjänorna måste Natacha bo. Så långt borta, men ändå så nära. Hennes underbara röst ekade i mitt huvud, hennes ögon dök upp i mitt minne varje vaken sekund. Och gång på gång ersattes dom av dom där ögonen när hon fick reda på allt, hennes besvikna ögon och hennes tårar. Hur hade jag kunnat göra något så dumt? Precis när jag skulle få henne, börja få kalla henne min, och få tillbringa all tid med henne, så händer allt. Dessutom hennes bror, och hennes syster som fortfarande ligger i koma. "Justin, är allt bra?" mamma tittade ut mot balkongen. "Jadå mamma, jag går och lägger mig snart. Godnatt, jag älskar dig." Hon log ett stort leende, "God natt, älskar dig också." Hon försvann och jag suckade. Jag stannade hos mamma ett tag, det kändes tryggare så, som om jag var liten igen och hon tog hand om alla mina problem. Jag hade inte ens berättat om Natacha, jag klarade inte av att se hennes besvikna ögon. Om det var något hon hade lärt mig, så var det att behandla kvinnor med respekt.

Natachas perspektiv:

Jag kom hem och åt av den kalla maten på spisen, klockan var närmare tio. Mamma trodde säkert att jag suttit hos Melissa hela kvällen, men egentligen hade jag varit ute. Jag orkade inte ens värma den, soppan var kall och vidrig men jag  åt den ändå. Sedan tog jag en dusch och la mig i sängen. Imorgon skulle jag vara med Melissa hela dagen, senare på eftermiddagen skulle jag nog ta ut tjejerna till parken. Deras pappa bodde med dom på hotell hela tiden, och jag förstod Paul som inte alls gillade att vistas i sjukhuset, men ibland satt han där medans dom små var med mig, eller mamma. Jag flätade mitt hår och suckade åt allt. Jag studerade mina ögon, alldeles svart var jag under ögonen, jag var så utmattad. Jag tänkte på festen när Delano och Justin bråkade, vilket liv det var. Jag hade fortfarande ett ärr kvar på armen, men det syntes inte så mycket. Mest som ett vitt streck mot min ganska så mörka hud. En liten lapp syntes i spegeln som jag tryckt in under kanten så den hölls kvar. Det stod There's no rainbow without rain. Bara hela ordtrycket fick jag mig att förstå hur fruktansvärt olycklig jag var.

Lucy verkade ha somnat till, och han måste ha hört mina tunga andetag i telefonen för att förstå att jag fortfarande var där. "Förlåt om jag sårade dig. Jag förtjänar inte dig." Jag kunde inte ens svara, mina läppar vägrade röra på sig. Och tårarna? Dom rann. "Men jag vill inte leva utan dig. Och jag kan inte gå runt varje dag vetandes att jag sårade dig som jag gjorde, att jag sumpade världens chans. Chansen att vara med dig." Jag försökte stänga ögonen hårt, för att se om det var en dröm, vilket det inte var och jag snörvlade till. Det fick honom att förstå att jag fortfarande var kvar, vilket troligtvis gav honom hopp. "Det finns inte en sekund som jag inte ångrar mig."

Luften blåste kallt mot mitt ansikte, och jag försökte kolla så långt bort jag kunde. Jag tänkte, att därborta vid stjänorna måste Natacha bo. Så långt borta, men ändå så nära. Hennes underbara röst ekade i mitt huvud, hennes ögon dök upp i mitt minne varje vaken sekund. Och gång på gång ersattes dom av dom där ögonen när hon fick reda på allt, hennes besvikna ögon och hennes tårar. Hur hade jag kunnat göra något så dumt? Precis när jag skulle få henne, börja få kalla henne min, och få tillbringa all tid med henne, så händer allt. Dessutom hennes bror, och hennes syster som fortfarande ligger i koma. "Justin, är allt bra?" mamma tittade ut mot balkongen. "Jadå mamma, jag går och lägger mig snart. Godnatt, jag älskar dig." Hon log ett stort leende, "God natt, älskar dig också." Hon försvann och jag suckade. Jag stannade hos mamma ett tag, det kändes tryggare så, som om jag var liten igen och hon tog hand om alla mina problem. Jag hade inte ens berättat om Natacha, jag klarade inte av att se hennes besvikna ögon. Om det var något hon hade lärt mig, så var det att behandla kvinnor med respekt.

Jag kom hem och åt av den kalla maten på spisen, klockan var närmare tio. Mamma trodde säkert att jag suttit hos Melissa hela kvällen, men egentligen hade jag varit ute. Jag orkade inte ens värma den, soppan var kall och vidrig men jag  åt den ändå. Sedan tog jag en dusch och la mig i sängen. Imorgon skulle jag vara med Melissa hela dagen, senare på eftermiddagen skulle jag nog ta ut tjejerna till parken. Deras pappa bodde med dom på hotell hela tiden, och jag förstod Paul som inte alls gillade att vistas i sjukhuset, men ibland satt han där medans dom små var med mig, eller mamma. Jag flätade mitt hår och suckade åt allt. Jag studerade mina ögon, alldeles svart var jag under ögonen, jag var så utmattad. Jag tänkte på festen när Delano och Justin bråkade, vilket liv det var. Jag hade fortfarande ett ärr kvar på armen, men det syntes inte så mycket. Mest som ett vitt streck mot min ganska så mörka hud. En liten lapp syntes i spegeln som jag tryckt in under kanten så den hölls kvar. Det stod There's no rainbow without rain. Bara hela ordtrycket fick jag mig att förstå hur fruktansvärt olycklig jag var.

---

Nämen där ser ni, lite kan ni kommentera iaf! ;) om ni kommenterar mycket så får ni en till idag! eller kanske två ;)

26. Kidnapped.

Enligt mig, borde sjukhusen skaffa mer bekväma stolar. Min rumpa hade nästan fått spärr efter ha tillbringat alldeles för många dagar på den. Helt plötsligt öppnades dörren och in klev Lucy. Jag kramade om henne hårt och hon tog min väska från golvet. "Nu går vi." "Va nej? Vad gör du?" "Jag kidnappar dig. Du har bara suttit här helt död, så nu ska du leva iallafall en dag. Du behöver inte ens protestera, jag har Emilos stöd i det här." Jag suckade och pussade Melissa på pannan, "ses sen." Jag försvann ut med Lucy och vi tog bussen hem till henne. Hon verkade ha gjort ett besök hemma hos mig då hon hade en resväska full med kläder till mig. "Delano kom med dom. Vi ska på ut ikväll. Du ska med, Emilio tror att du ska sova hos mig men vi ska ut." Jag skrattade åt henne. "Jag tar nog en dusch först."

*

Jag hade bytt om till jeans och en adidaskofta. Jag såg att jag hade gått ner i vikt, mina ben var ganska smala och jag behövde nog äta upp mig lite. Vilket Lucy såg till då hon tog mig direkt till en pizzeria där vi åt en varsin pizza. Jag fick ett sms av Emilio, jag tar hand om Melissa. Ha roligt, älskar dig min syster. Jag hade satt upp håret i en bulle men sminkat mig hade jag gjort. När vi hade ätit kom killarna och gjorde oss sällskap. Jag skrattade som vanligt i deras närvaro, för  dom visste ju inget om min familj. Vi sprang runt i centrum som vanligt, satt i källaren. En utav mina vänner tände en joint. Jag bad honom att låta bli men det spelade ingen roll. "Dom tog fan brosan till något fosterhem. Han kastade sten på poliserna och gick runt sen med kniv och självklart fan klanta han till det. Nio år." Sebbe skakade på huvudet och jag bet ihop tänderna. Jag mindes förra sommaren då hade jag tom tagit med honom ut och lekt med honom. Stackars lilla pojke. "Mår han bra?" frågade jag och försökte undvika suget efter cigaretten. Jag hade lovat Justin, men det spelade väl ingen roll längre? När paketet räcktes fram igen tog jag en och svalde samvetet. Jag satte mig i Chris's knä, visste att jag ändå skulle ha Delano när jag kom hem. Om han nu ville att vi skulle rymma, vad betydde det? Att det skulle bli vi? Om bara Melissa kunde vakna.. Klockan närmade sig ett, så vi gick hem.

Lucy hade gjort om i sitt rum. Hennes säng hade flyttats från den ena sidan till den andra. Hennes rum var omålat till vitt med svarta mönster på ena sidan. Vi låg båda två i hennes säng och lade upp en bild på instagram. Sedan pratade vi bara. Ämnet gled in på Delano, och äntligen erkände jag för Lucy om allt. Hon lyssnade noga, och sa sedan "på ditt bröllop ska jag vara brudtärna, punkt slut." Hon dömde inte, och jag älskade henne. Vissa vänner behövde skryta för varandra att dom inte ätit något på hela dagen, dom skröt med sina nya kläder, dom bar alltid det finaste när dom skulle se sina vänner och sminkade sig i åratal. Jag och Lucy bar alltid tights eller mjukisbyxor, dressar, vi var oftast osminkade med varandra och åt alltid McDonalds och fettade oss med mat. Vi skrattade åt alla andra som inte var som oss. Vi kom bättre överens med killarna för tjejerna oftast snackade skit om oss. Jag visste att hon skulle vara gudmor åt mina barn, jag visste att hon skulle stå ut med mig när jag grät över att brudklänningen inte satt perfekt och jag var tvungen att hitta en ny, jag visste att jag skulle göra det för henne, jag visste att vi var som menade för varandra.

"Tacha vakna.. din mobil ringer." sa Lucy sömnigt och skakade om mig. Jag hade visst slumrat till och svarade bara fort. "Natacha?" Justins röst fick mig att vakna till lite. Hans röst fick hela min själ att svida till, och bara hans röst fick mig tårfärdig, bara hans silkeslena , underbara, perfekta röst.

Enligt mig, borde sjukhusen skaffa mer bekväma stolar. Min rumpa hade nästan fått spärr efter ha tillbringat alldeles för många dagar på den. Helt plötsligt öppnades dörren och in klev Lucy. Jag kramade om henne hårt och hon tog min väska från golvet. "Nu går vi." "Va nej? Vad gör du?" "Jag kidnappar dig. Du har bara suttit här helt död, så nu ska du leva iallafall en dag. Du behöver inte ens protestera, jag har Emilos stöd i det här." Jag suckade och pussade Melissa på pannan, "ses sen." Jag försvann ut med Lucy och vi tog bussen hem till henne. Hon verkade ha gjort ett besök hemma hos mig då hon hade en resväska full med kläder till mig. "Delano kom med dom. Vi ska på ut ikväll. Du ska med, Emilio tror att du ska sova hos mig men vi ska ut." Jag skrattade åt henne. "Jag tar nog en dusch först."

*

Jag hade bytt om till jeans och en adidaskofta. Jag såg att jag hade gått ner i vikt, mina ben var ganska smala och jag behövde nog äta upp mig lite. Vilket Lucy såg till då hon tog mig direkt till en pizzeria där vi åt en varsin pizza. Jag fick ett sms av Emilio, jag tar hand om Melissa. Ha roligt, älskar dig min syster. Jag hade satt upp håret i en bulle men sminkat mig hade jag gjort. När vi hade ätit kom killarna och gjorde oss sällskap. Jag skrattade som vanligt i deras närvaro, för  dom visste ju inget om min familj. Vi sprang runt i centrum som vanligt, satt i källaren. En utav mina vänner tände en joint. Jag bad honom att låta bli men det spelade ingen roll. "Dom tog fan brosan till något fosterhem. Han kastade sten på poliserna och gick runt sen med kniv och självklart fan klanta han till det. Nio år." Sebbe skakade på huvudet och jag bet ihop tänderna. Jag mindes förra sommaren då hade jag tom tagit med honom ut och lekt med honom. Stackars lilla pojke. "Mår han bra?" frågade jag och försökte undvika suget efter cigaretten. Jag hade lovat Justin, men det spelade väl ingen roll längre? När paketet räcktes fram igen tog jag en och svalde samvetet. Jag satte mig i Chris's knä, visste att jag ändå skulle ha Delano när jag kom hem. Om han nu ville att vi skulle rymma, vad betydde det? Att det skulle bli vi? Om bara Melissa kunde vakna.. Klockan närmade sig ett, så vi gick hem.

Lucy hade gjort om i sitt rum. Hennes säng hade flyttats från den ena sidan till den andra. Hennes rum var omålat till vitt med svarta mönster på ena sidan. Vi låg båda två i hennes säng och lade upp en bild på instagram. Sedan pratade vi bara. Ämnet gled in på Delano, och äntligen erkände jag för Lucy om allt. Hon lyssnade noga, och sa sedan "på ditt bröllop ska jag vara brudtärna, punkt slut." Hon dömde inte, och jag älskade henne. Vissa vänner behövde skryta för varandra att dom inte ätit något på hela dagen, dom skröt med sina nya kläder, dom bar alltid det finaste när dom skulle se sina vänner och sminkade sig i åratal. Jag och Lucy bar alltid tights eller mjukisbyxor, dressar, vi var oftast osminkade med varandra och åt alltid McDonalds och fettade oss med mat. Vi skrattade åt alla andra som inte var som oss. Vi kom bättre överens med killarna för tjejerna oftast snackade skit om oss. Jag visste att hon skulle vara gudmor åt mina barn, jag visste att hon skulle stå ut med mig när jag grät över att brudklänningen inte satt perfekt och jag var tvungen att hitta en ny, jag visste att jag skulle göra det för henne, jag visste att vi var som menade för varandra.

"Tacha vakna.. din mobil ringer." sa Lucy sömnigt och skakade om mig. Jag hade visst slumrat till och svarade bara fort. "Natacha?" Justins röst fick mig att vakna till lite. Hans röst fick hela min själ att svida till, och bara hans röst fick mig tårfärdig, bara hans silkeslena , underbara, perfekta röst. 

---

Skriver på chapter 41 just nu.. ja om ni skulle kommentera mer så skulle jag blogga mycket oftare! 

Hero.

Jag stod i receptionen när jag helt plötsligt ser Justin gåendes där med en bukett rosor. Jag blev helt stel och stannade upp i meningen. Sedan såg jag Delano framför Justin och jag gick genast dit. "Hur vågar du ens komma hit?!" viskade Delano hotsamt. Han visste inte ens vad som hade hänt, men han förstod nog, jag hade varit alldeles blodig och dessutom krossad. "Delano, låt mig prata med honom. Gå till Emilio sålänge så kommer jag sen." Jag kollade menade på honom och han gick. Justin gav mig rosorna och skruvade besvärat på sig. "Lucy berättade tillslut.." sa han tyst. "Jag beklagar." "Mm." Han drog ner mig en soffa som fanns där, han satte sig också. "Vi måste prata. och det vet du." "Jag har ingenting att säga dig. Du krossade mig mer än vad någon någonsin gjort. Och vet du vad det värsta är? Jag släppte in dig Justin, du lovade mig att behandla mig som guld. Men du behandlade mig som smuts. Jag vill aldrig ha något med dig att göra. Förstår du?" Hans tårar rann, och det gjorde mina med. "Jag vet vad jag gjorde. Och det är mitt största misstag jag gjort i hela mitt liv. Men snälla låt mig förklara varför." Jag skrattade åt honom och kastade rosorna på honom när jag reste mig upp. "Min syster ligger i koma. Min bror höll på att bli blind, och mina syskonbarn ligger skärrade hemma. Jag har inte tid med dig." Sedan vände jag mig om och gick, trots att han ropade på mig och när jag kom till korridorerna så fall jag ihop. Delano rusade till mig och jag bara grät och grät, han höll om mig. Min egna hero.

"Jag vet att du hör mig Mel. Jag behöver verkligen dig just nu. Jag behöver min syster." sa jag och smekte henne över handen. Emilio kom då gåendes in i rummet, han hade bytt om till sina vanliga kläder trots att jag inte var säker på att man fick. Han ställde sig bredvid Melissa och började gråta, jag sprang över till honom och kramade honom. "Det är mitt fel. Det var jag som körde bilen." Jag skakade på huvudet, "va tyst Emilio, så är det verkligen inte!" Han tittade på Melissa och drog med handen över hennes ansikte. "Jag älskar dig syster, se till att bli frisk nu." Han boxade till hennes hand, och gick  sedan ut. Han klarade inte av sjukhus, men han skulle komma tillbaka sen själv. Jag visste det.

*

Dagarna gick, och Melissa i koma höll på att bryta ner mig mentalt. Emilio var ute, och jag försökte hitta på massor med småtjejerna annars satt jag bredvid Melissa och pratade med henne. Den enda som fanns där för mig exakt hela tiden var Delano, han hade varit så otroligt stöttande att det inte ens kändes verkligt. Justin hade försökt smsa mig, ringa mig och allt möjligt med jag undvek honom. Han hade ingenting längre att göra i mitt liv. "Natacha.." sa Delano och kollade in i mina ögon. "Ska vi rymma när Melissa vaknar? Bara du och jag.." Jag spärrade upp ögonen av chock. "Vart då?" skrattade jag. "Jag har alltid velat ha dig Tacha, men du vet själv hur fel det skulle ha varit. Men nu, gör vi det." Jag log och det kändes som världens lyckligaste dag. Men det var nog bara för att jag hade glömt bort hur det kändes att vara lycklig.

Jag stod i receptionen när jag helt plötsligt ser Justin gåendes där med en bukett rosor. Jag blev helt stel och stannade upp i meningen. Sedan såg jag Delano framför Justin och jag gick genast dit. "Hur vågar du ens komma hit?!" viskade Delano hotsamt. Han visste inte ens vad som hade hänt, men han förstod nog, jag hade varit alldeles blodig och dessutom krossad. "Delano, låt mig prata med honom. Gå till Emilio sålänge så kommer jag sen." Jag kollade menade på honom och han gick. Justin gav mig rosorna och skruvade besvärat på sig. "Lucy berättade tillslut.." sa han tyst. "Jag beklagar." "Mm." Han drog ner mig en soffa som fanns där, han satte sig också. "Vi måste prata. och det vet du." "Jag har ingenting att säga dig. Du krossade mig mer än vad någon någonsin gjort. Och vet du vad det värsta är? Jag släppte in dig Justin, du lovade mig att behandla mig som guld. Men du behandlade mig som smuts. Jag vill aldrig ha något med dig att göra. Förstår du?" Hans tårar rann, och det gjorde mina med. "Jag vet vad jag gjorde. Och det är mitt största misstag jag gjort i hela mitt liv. Men snälla låt mig förklara varför." Jag skrattade åt honom och kastade rosorna på honom när jag reste mig upp. "Min syster ligger i koma. Min bror höll på att bli blind, och mina syskonbarn ligger skärrade hemma. Jag har inte tid med dig." Sedan vände jag mig om och gick, trots att han ropade på mig och när jag kom till korridorerna så fall jag ihop. Delano rusade till mig och jag bara grät och grät, han höll om mig. Min alldeles egna hero.

"Jag vet att du hör mig Mel. Jag behöver verkligen dig just nu. Jag behöver min syster." sa jag och smekte henne över handen. Emilio kom då gåendes in i rummet, han hade bytt om till sina vanliga kläder trots att jag inte var säker på att man fick. Han ställde sig bredvid Melissa och började gråta, jag sprang över till honom och kramade honom. "Det är mitt fel. Det var jag som körde bilen." Jag skakade på huvudet, "va tyst Emilio, så är det verkligen inte!" Han tittade på Melissa och drog med handen över hennes ansikte. "Jag älskar dig syster, se till att bli frisk nu." Han boxade till hennes hand, och gick  sedan ut. Han klarade inte av sjukhus, men han skulle komma tillbaka sen själv. Jag visste det.

*

Dagarna gick, och Melissa i koma höll på att bryta ner mig mentalt. Emilio var ute, och jag försökte hitta på massor med småtjejerna annars satt jag bredvid Melissa och pratade med henne. Den enda som fanns där för mig exakt hela tiden var Delano, han hade varit så otroligt stöttande att det inte ens kändes verkligt. Justin hade försökt smsa mig, ringa mig och allt möjligt med jag undvek honom. Han hade ingenting längre att göra i mitt liv. "Natacha.." sa Delano och kollade in i mina ögon. "Ska vi rymma när Melissa vaknar? Bara du och jag.." Jag spärrade upp ögonen av chock. "Vart då?" skrattade jag. "Jag har alltid velat ha dig Tacha, men du vet själv hur fel det skulle ha varit. Men nu, gör vi det." Jag log och det kändes som världens lyckligaste dag. Men det var nog bara för att jag hade glömt bort hur det kändes att vara lycklig. 

---

Gillar ni all drama? Kan lova er att detta bara är början. 

24.She will wake up, I can feel it.

När vi kom till sjukhuset möttes vi av mamma. Hon kramade om mig hårt, jag var trots allt det enda syskonet som inte var skadat. "Det finns bra saker, och dåliga." sa mamma och väntade in min reaktion. Om någon var död, borde hon väl gråta? Skrika? "Säg det innan jag bli galen." sa jag dysert och Delano fattade ett hårt grepp om min arm. Ifall om jag skulle ramla ihop eller något. "Emilio är inte blind. Han ser dock bara 5% på ena ögat och 95% på det andra. Normalt är 200. Han har kvar alla reflexer och så." Jag var såklart lättad, inom mig tackade jag Gud tusen gånger om. "Amilia är vaken, hon har en bruten fot vilket man inte skulle kunna tro med hennes pratglada humör." skrattade mamma ganska dött. "Hon minns inget." Melissa?" "Melissa hon.." mamma kämpade mot tårarna, och jag fall lite mot marken så Delano fick stödja mig mer. "Hon ligger i koma. Läkarna sa att det dröjer högst en månad tills hon är tillbaka." Jag vände mig om mot Delano och kramade honom runt hans hals samtidigt som jag grät.

Mamma och pappa åkte hem en sväng. Det behövdes, Emilio kunde ta emot besök och både Alexa och Amilia kunde åka hem. Dom fick åka till vår mormor sålänge, vi hade berättat till båda att "mamma var med i en svår olycka så hon sover. Hon kan sova kanske några dagar, eller veckor. Men snart vaknar hon. Det är ingen fara med henne." Dom båda grät lite, men tog det ganska bra. Delano satt precis som jag nästan oavbrutet hos Emilio som var på glatt humör. "Jag är bara glad att jag kan se." Hans fru hade också varit här, hon hade kommit på natten. Jag hade faktiskt tyckt synd om henne, men försökte att inte prata med henne allt för mycket.

När Melissa fick besökas gick jag dit ensam. Jag satte mig vid en stol och kollade på henne. Ett sår över pannan, jag kunde redan höra henne beklaga över ärret. Hon såg blek ut, så jag drog fram smink som mamma glömt här och började sminka henne. När Delano kom in skrattade han åt mig och satte sig på andra sidan. "Hon kommer vakna, jag kan känna det." sa jag. "När hon gör det ska hon vara vacker." Efter jag sminkat henne målade jag hennes naglar, hon såg bra ut för att vara liggandes i koma. Jag pussade hennes panna, inte på såret utan aktade mig för det.

*

Timmarna gick. Jag var ibland med Emilio, och ibland Melissa. Vart jag än gick så hade jag Delano med mig. Han var som en ängel som vakade över mig. Jag hade aldrig känt mig mer tacksam, och jag hade aldrig behövt honom mer. Vad hade jag te.x gjort utan honom igår? När jag bara skrek och grät samtidigt hela tiden. Tankebanorna gled in på Justin, jag hade ju inte glömt honom. Jag hade verkligen släppt in honom i mitt hjärta, och han krossade det totalt. Jag visste inte om han gjorde det medvetet, men det gjorde så jävla ont. Jag bet ihop bort från tårarna och satte på min telefon. Jag hade 60 missade samtal från Justin, 50 meddelanden. Jag visste inte om han visste att min familj låg på sjukhuset. Jag läste smsen och jag kunde inte stoppa tårarna. Alfredo sa att du är på sjukhuset! Ring mig nu, du vet inte hur orolig jag är just nu. Snälla. Bara säg att du är okej. och smsen forsatte. Det sista han hade skrivit var; Jag älskar dig.

När vi kom till sjukhuset möttes vi av mamma. Hon kramade om mig hårt, jag var trots allt det enda syskonet som inte var skadat. "Det finns bra saker, och dåliga." sa mamma och väntade in min reaktion. Om någon var död, borde hon väl gråta? Skrika? "Säg det innan jag bli galen." sa jag dysert och Delano fattade ett hårt grepp om min arm. Ifall om jag skulle ramla ihop eller något. "Emilio är inte blind. Han ser dock bara 5% på ena ögat och 95% på det andra. Normalt är 200. Han har kvar alla reflexer och så." Jag var såklart lättad, inom mig tackade jag Gud tusen gånger om. "Amilia är vaken, hon har en bruten fot vilket man inte skulle kunna tro med hennes pratglada humör." skrattade mamma ganska dött. "Hon minns inget." Melissa?" "Melissa hon.." mamma kämpade mot tårarna, och jag fall lite mot marken så Delano fick stödja mig mer. "Hon ligger i koma. Läkarna sa att det dröjer högst en månad tills hon är tillbaka." Jag vände mig om mot Delano och kramade honom runt hans hals samtidigt som jag grät.

Mamma och pappa åkte hem en sväng. Det behövdes, Emilio kunde ta emot besök och både Alexa och Amilia kunde åka hem. Dom fick åka till vår mormor sålänge, vi hade berättat till båda att "mamma var med i en svår olycka så hon sover. Hon kan sova kanske några dagar, eller veckor. Men snart vaknar hon. Det är ingen fara med henne." Dom båda grät lite, men tog det ganska bra. Delano satt precis som jag nästan oavbrutet hos Emilio som var på glatt humör. "Jag är bara glad att jag kan se." Hans fru hade också varit här, hon hade kommit på natten. Jag hade faktiskt tyckt synd om henne, men försökte att inte prata med henne allt för mycket.

När Melissa fick besökas gick jag dit ensam. Jag satte mig vid en stol och kollade på henne. Ett sår över pannan, jag kunde redan höra henne beklaga över ärret. Hon såg blek ut, så jag drog fram smink som mamma glömt här och började sminka henne. När Delano kom in skrattade han åt mig och satte sig på andra sidan. "Hon kommer vakna, jag kan känna det." sa jag. "När hon gör det ska hon vara vacker." Efter jag sminkat henne målade jag hennes naglar, hon såg bra ut för att vara liggandes i koma. Jag pussade hennes panna, inte på såret utan aktade mig för det.

*

Timmarna gick. Jag var ibland med Emilio, och ibland Melissa. Vart jag än gick så hade jag Delano med mig. Han var som en ängel som vakade över mig. Jag hade aldrig känt mig mer tacksam, och jag hade aldrig behövt honom mer. Vad hade jag te.x gjort utan honom igår? När jag bara skrek och grät samtidigt hela tiden. Tankebanorna gled in på Justin, jag hade ju inte glömt honom. Jag hade verkligen släppt in honom i mitt hjärta, och han krossade det totalt. Jag visste inte om han gjorde det medvetet, men det gjorde så jävla ont. Jag bet ihop bort från tårarna och satte på min telefon. Jag hade 60 missade samtal från Justin, 20 meddelanden. Jag visste inte om han visste att min familj låg på sjukhuset. Jag läste smsen och jag kunde inte stoppa tårarna. Alfredo sa att du är på sjukhuset! Ring mig nu, du vet inte hur orolig jag är just nu. Snälla. Bara säg att du är okej. och smsen forsatte. Det sista han hade skrivit var; Jag älskar dig.

---

Förlåt att det har dröjt, gjorde en oplanerad resa men är tillbaks nu! ;) 

När jag kom tillbaka försökte jag vara stark, jag försökte låta bli tårarna när jag gick in till Alexa som låg med sladdar omkring sig, ett stort sår i ansiktet och alldeles blek. Jag tog hennes svaga hand och hon låg och sov, jag ville inte väcka henne. "Din mamma sa att Emilio opereras, han kanske blir blind." Jag bet mig själv i tungan och försökte hålla tårarna borta. "Melissa och Amilia?" "Dom vet inte." Jag lutade mitt huvud på sängen och klumpen i halsen var obehaglig.

När Alexa vaknade var hon som jag, alldeles chockad och kunde inte säga så mycket. Vi höll oss till varandra, och Delano höll sig till mig. "Kommer mamma bli bra?" viskade hon och jag pussade hennes hand. "Jag vet inte älskling. Vi klarar det här tillsammans. Du är en stark tjej. Det vet jag." Alexa fällde en tår, och ni anar inte hur ont det gjorde. Hon blundade och knöt sina händer. "Käre Gud, och alla änglar. Snälla gör så att min mamma och syster klarar sig. Snälla gör så att Emilio kan se. Jag gör vadsomhelst, bara att ni låter dom leva och vara med mig. Amen." Bara att höra hennes svaga röst fick mina tårar att rinna, och jag hade automatiskt gjort samma sak med mina händer.

Alexa sov igen och mamma satt därinne istället, jag satt utanför operationssalen med Delano. Han drog med fingret på min hand. "Vart är Lily eller vad hon nu heter.." mumlade jag och han suckade. "Vi är inte tillsammans längre." "Okej." Mina ögon var så svullna av allt gråtande, jag hade huvudvärk och var hängig och trött. Men jag gjorde mitt bästa för Emilio och Melissa. Lilla Amilia förtjänade inte att vara här, kan tänka mig hur ensam och rädd hon måste känna sig. "Ursäkta.." sa jag åt en doktor som gick förbi. Han stannade och kollade på mig. "Hur mår min syster? Och min bror?" Han kollade ner i sina papper. "Vi gör absolut vårt bästa. Emilio klarar sig men kanske blir blind. Melissa är osäkert och Amilia är och opereras hon med." Jag nickade, "när får vi veta?" "Jag vet inte tyvärr, jag ska be en läkare söka upp er." Han försvann och jag ville egentligen kasta alla stolar runtomkring mig. "Natacha. Om du vill ringa Justin kan du göra det, jag ska inte berätta för Emilio. Om du behöver hon-" "Nämn inte hans namn. Jag vill aldrig se honom igen." För första gången blev han inte ilsken utan drog mig som vanligt intill sig och vi kunde slappna av lite i varandras närvaro.

*

Vi fick inte sova på sjukhuset, mamma och pappa fick det. Så jag och Delano åkte hem till honom så även han kunde byta kläder och duscha som jag redan gjort. Jag satt på hans säng och stirrade i väggen. Jag hade redan meddelat Lucy, och hon hade ringt till mig direkt och gråtit. Jag berättade allt jag visste, och Emilio skulle vi få veta om imorgon. Jag hade redan tillbringat åtta timmar på sjukhuset. "Tänk dig om han blir blind. Han kommer aldrig få se sitt barn. Aldrig få veta hur hon eller han ser ut.." sa jag med gråten i halsen och tittade på Delano som redan bytt om och duschat. "Det blir inte så." Jag la mig ner i hans säng och längst inne. Han la sig bredvid mig och kurade ihop mig i hans famn. Jag somnade gråtandes.

*

Jag vaknade ensam i sängen, och jag kände mig otroligt utvilad. Jag hade fortfarande huvudvärk men det kändes helt annorlunda. Klockan var bara nio på morgonen, och jag hörde duschen igen. Han var alltid fräsh, och likadan som jag med skrynklor och smuts. Jag låg så och somnade om innan Delano kom och satte på sig då vaknade jag igen. "Förlåt om jag höll dig uppe hela natten." suckade jag och han kollade chockat på mig. "Jag har inte vaknat en enda gång. Sov som en stock." "Aha.." sa jag chockat och sedan fick jag en huvudvärkstablett och några lugnande. Först gillade jag inte idén men sen gick jag med på det.

22.Accident.

"Baby kom här." sa han och försökte dra in mig i sin famn, men jag backade bort från honom. "Vem är Sarah frågade jag." Justin såg chockad ut och tog hans mobil ifrån mig. "Vem har sagt åt dig att gå igenom min mobil?" "Vem. Är. Hon?" ekade jag och kände tårarna rinna. "Älskling du måste förstå att jag var inte mig själv. Varje gång jag var med henne så glömde jag bort dig." Jag var så sårad, så att jag verkligen kände mig spyfärdig. Tårarna rann. "Har du haft sex med henne?" "Älskling.." "Har du?" han nickade och jag kände ilskan i fingertopparna, samtidigt som jag aldrig känt mig mer krossad. Jag gapade för att jag var så chockad, och han försökte krama om mig men jag backade bara och sedan tog jag tag i närmsta vas och kastade den i väggen vilket fick Justin att börja skrika på mig. "DU ÄR GALEN!" Jag tittade på honom och sprang in i toaletten och började slå på spegeln med handen samtidigt som jag skrek och grät. "LUGNA NER DIG!!" skrek Justin och försökte lugna ner mig. Jag kunde se blod, och smärta men ändå forsatte jag bara slå och slå tills mina krafter var slut. Justin slet i mig och jag skrek att han inte skulle röra mig. Jag tog upp mobilen och ringde Emilio, "vart är du?" sa han direkt när han hörde mig gråta. "Kan du hämta mig från Alfredo? Du vet vart de ligger. Jag berättar sen." Jag hörde Emilio prata med Melissa om adressen och sedan hördes bara en smäll. Jag fattade först inget, "Emilio?" Inget svar. "EMILIO?!" Jag tappade mobilen i golvet och drog på mig skor. Samtidigt hördes sirererna utanför och Justin som skakade mig. "Du kan inte gå ut sådär!! Du är helt blodig, vad har hänt?!" sa han och åter igen slet jag mig från hans grepp. Mina ögon var alldeles svullna med jag såg att mina kläder var blodiga från min hand och arm. Jag struntade i det och sprang ut, jag sprang efter sirerena.

Nu syntes flera ambulanser, bilar som brann, rök. Emilios bil måste vara bakom, det var vad jag intalade mig hela tiden. Men slutsligen såg jag hans svarta bil brinna och jag sprang, sprang allt vad jag kunde mot den. Innanför tejpen som man inte fick gå igenom och någon skötare försökte tala om för mig att man inte fick gå dit. Hennes läppar rörde på sig, men jag kunde inte uppfatta vad hon sa. Då såg jag sjukhusbårar, Emilio. Jag ramlade ihop och sköterskan fångade mig i luften, jag skrek rätt ut och blodet syntes på filtarna och kläderna. Sedan kom en till med Amilia, jag visste inte ens längre vad jag skrek, och min mun var alldeles öppen för att jag var chockad, och tårarna rann och rann. "Natacha låt mig hjälpa dig!" sa Justins silkesröst bredvid mig och det verkade som att han och sköterskan var dom som höll mig uppe. "SLÄPP MIG ALLT ÄR DITT FEL!"

Jag fick skjuts av dom till sjukhuset, där jag fick sitta på en stol och lugna ner mig. Min mamma och pappa hade också kommit, och Delano var påväg. Mamma hade försökt prata med mig, men jag satt bara helt tom och stirrade framåt. Jag uppfattade inget utav det hon sa, jag satt bara där orörlig. Ingenting hände. Alla fyra låg här på sjukhuset, och det enda jag visste var att Amilia var minst skadad. Mamma hade fått gå in till henne, men jag behövde lugna ner mig innan det. "Natacha?" hans röst uppfattade jag och tittade upp. Delano satte sig bredvid mig och drog in mig i en beskyddande kram som jag älskade. Jag satt bara där och grät mot han, och för första gången såg jag honom gråta också. "Det kommer ordna sig." sa han med en varm röst. "Delano jag klarar mig inte utan honom. Eller Melissa." grät jag. "Jag vet gumman, jag  vet. Vi klarar det här tillsammans."

*

I samma kläder satt jag fortfarande på samma stol med Delanos arm runt mig. Mamma hade inte ens stört oss för hon visste att han var den bästa hjälpen jag kunde få. "Du behöver nya kläder." sa han och jag nickade. "Ska vi åka hem snabbt? Så kan du duscha och fixa dig iordning." Jag ville verkligen inte lämna någon utav dom, trots att vi inte hade fått någon information. Men vi hade redan suttit här i två timmar, och om jag skulle hjälpa Amilia kunde jag inte se ut såhär. Jag reste mig och var fortfarande alldeles chockad, så han fick stödja mig enda ut till bilen och i bilen sa jag ingenting. Hemma hoppade jag direkt in i duschen och när jag såg blodet rinna i badkaret från min kropp började jag skrika rätt ut och Delano rusade in och höll om mig. Han satte sig i badkaret med kläder på och lät duschen komma på honom, dessutom hade jag inga kläder. Han höll om mig hårt, och försökte viska att allting skulle gå bra, men både han och jag visste, att om min bror dör så dör jag med.

20.His eyes.

Justin klev in och kollade förvirrat runt omkring sig. "Är vi ensamma?" Jag kollade på honom med en chokad blick. "Bieber, skulle aldrig ta hem dig annars." Han skrattade och förstod vad jag menade, istället för att bli sur. En hel vecka hade passerat, och vi hade tagit varje tillfälle i akt att umgås. Vi tog av oss skorna och han gick runt medans jag ställde mig i köket. Mamma hade åkt till sin väninna och skulle stanna där över natten, min pappa jobbade i något annat land, och min bror var med sin fru i en annan stad. Perfekt att ta hem Justin. Min mormor hade kommit och gjort mat till mig, som hon lämnat på spisen. Jag tog fram två tallrikar och öste på med ris och kycklinggrytan. Jag hann bara börja värma en innan Justin kom till mig och drog bort ett hårslinga från mitt ansikte. Bara något sånt litet fick mig att må bra, och det var första gången jag kände så. Det hade alltid bara varit Delano, och jag vet inte vad Justin gjorde med mig. Kanske bara känslan att han bryr sig. "Ni har ett otroligt vackert hem, rent också. Jag minns en tjej som jag var hos, hennes hus var så äckligt att jag inte ens kan beskriva det." Jag skrattade, "jag tål inte stökigt. Så jag varnar dig. Om du har stökigt hos dig kommer jag städa upp det eller åka hem." Nu skrattade han och öppnade mikron. Jag stod med ryggen mot den, och han stod precis framför mig och drog med sin andra hand över min rumpa. Jag hade tappat kotrollen, maten hade jag tom glömt bort. Han stoppade smidigt in den andra tallriken och satte på mikron igen. Sedan kollade han på mig igen med sina vackra ögon, som fick mig att smälta. "Kan jag sova över här?" sa han och jag nickade direkt. "Att du ens behöver fråga."

*

Ingen behöver nog ens fråga vad jag och Justin gjorde på natten. Jag vaknade upp med endast underkläder bredvid han och kollade på klockan. Det var redan elva, och jag hade egentligen lust att springa men bestämde mig istället för kvalitetstid med Justin. Jag satte mig gränsle över honom på täcket och kysste honom, vilket fick honom att dra ett djupt andetag så var han vaken. Han besvarade min kyss och sedan möttes jag av ett leende. Hans hår var inte perfekt som alla Bieberfans säkert var vana vid att se, och jag älskade synen av att han inte hade på sig någon tröja. "Detta är nog den bästa morgonen på länge." flinade han och drog med händerna över min kropp. "Vad är din absolut bästa?" frågade jag och la mig ner, han la händerna på min rygg och smekte fram och tillbaka. Ibland enda ner till min rumpa, vilket inte gjorde mig något. "Det måste varit när jag var hemma.. och min syster kom in med en tårta som hon själv bakat och min bror efter. Det var nog den bästa.Din då?" "Jag vet inte..säkert när man varit liten och insett att det är julafton." han skrattade så att hans bröst bullrade. "Kom så äter vi frukost." vi båda reste oss och jag tog på en av Emilios tröjor och satte slarvigt upp mitt hår. Justin kom efter i endast mjukis och hans mage var bar. Vi satte oss i köket och jag plockade fram bröd och pålägg, juice och sånt. "Jag åker inte hem på ett tag. Alfredo är i LA så jag bor själv hos honom. Måste sköta om hans lägenhet tills han kommer tillbaka." Jag log, "då ska jag nog ringa ett samtal till Alfredo. Att om han kommer tillbaka så misshandlar jag honom." Justin skrattade och vi började äta. Vad jag helt hade glömt bort är att min mormor skulle komma, och när jag helt plötlsigt hörde dörren öppnas fick jag en hjärtattack, Justin stelnade till och jag hörde min mormor ropa i hallen. Fort pekade jag mot Justin bakom en bänk där han inte skulle synas från dörröppningen. Han skyndade sig dit och hukade sig, jag kände hjärtat i bröstet. Hon ställde sig med ett leende i öppningen, "Jaså du har precis vaknat." "Ja hehe." Jag såg Justins glas och tog fort innan hon märkte det och ställde juicepaketet framför så hon inte skulle se det. "Mitt program börjar på tv. Jag gör lunch sen." hon försvann till vardagsrummet och jag hörde teven gå igång. "Nu. Skynda dig." Justin såg minst sagt skräckslagen ut. Vi smög till rummet, och jag har aldrig gått såhär försiktigt. Direkt när vi kom in så hoppade han nästan in i sina byxor. "Hur ska jag komma ut?" "Jag hämtar dina skor, och sen när jag spolar så stänger du tyst igen ytterdörren. Vi syns sen bakom huset om tjugo minuter." han nickade och mitt hjärta slog fortfarande snabbt. Jag smög igen ut till hallen och tog Justins skor som iallafall stått någorlunda gömda när hon hade kommit in. Hon visste att Emilio inte hade supras. Justin fick på sig skorna och jag räknade med fingrarna till tre och gick sedan ljudligt till toaletten så min mormor hörde och lät dörren vara öppen. Justin smög till ytterdörren och yttligare en gång räknade jag till tre och så spolade jag och Justin försvann nästan ljudlöst. "Vad gjorde du i toaletten?" "Kastade bara ett papper. Fick lite kladd på handen." ropade jag och ställde fort undan disken och frukosten. Sedan fixade jag bara fort i ordning mig och gick till mormor. "Jag ska bara lämna Lucys telefon som hon glömde här. Ska möta henne därborta, kommer snart."Min mormor nickade och jag sprang ut dit jag sagt att Justin skulle vänta. Och när han såg mig och jag han, började vi asgarva. Jag skrattade så mycket att jag nästan låg ner på marken.

Justin klev in och kollade förvirrat runt omkring sig. "Är vi ensamma?" Jag kollade på honom med en chokad blick. "Bieber, skulle aldrig ta hem dig annars." Han skrattade och förstod vad jag menade, istället för att bli sur. En hel vecka hade passerat, och vi hade tagit varje tillfälle i akt att umgås. Vi tog av oss skorna och han gick runt medans jag ställde mig i köket. Mamma hade åkt till sin väninna och skulle stanna där över natten, min pappa jobbade i något annat land, och min bror var med sin fru i en annan stad. Perfekt att ta hem Justin. Min mormor hade kommit och gjort mat till mig, som hon lämnat på spisen. Jag tog fram två tallrikar och öste på med ris och kycklinggrytan. Jag hann bara börja värma en innan Justin kom till mig och drog bort ett hårslinga från mitt ansikte. Bara något sånt litet fick mig att må bra, och det var första gången jag kände så. Det hade alltid bara varit Delano, och jag vet inte vad Justin gjorde med mig. Kanske bara känslan att han bryr sig. "Ni har ett otroligt vackert hem, rent också. Jag minns en tjej som jag var hos, hennes hus var så äckligt att jag inte ens kan beskriva det." Jag skrattade, "jag tål inte stökigt. Så jag varnar dig. Om du har stökigt hos dig kommer jag städa upp det eller åka hem." Nu skrattade han och öppnade mikron. Jag stod med ryggen mot den, och han stod precis framför mig och drog med sin andra hand över min rumpa. Jag hade tappat kotrollen, maten hade jag tom glömt bort. Han stoppade smidigt in den andra tallriken och satte på mikron igen. Sedan kollade han på mig igen med sina vackra ögon, som fick mig att smälta. "Kan jag sova över här?" sa han och jag nickade direkt. "Att du ens behöver fråga."

*

Ingen behöver nog ens fråga vad jag och Justin gjorde på natten. Jag vaknade upp med endast underkläder bredvid han och kollade på klockan. Det var redan elva, och jag hade egentligen lust att springa men bestämde mig istället för kvalitetstid med Justin. Jag satte mig gränsle över honom på täcket och kysste honom, vilket fick honom att dra ett djupt andetag så var han vaken. Han besvarade min kyss och sedan möttes jag av ett leende. Hans hår var inte perfekt som alla Bieberfans säkert var vana vid att se, och jag älskade synen av att han inte hade på sig någon tröja. "Detta är nog den bästa morgonen på länge." flinade han och drog med händerna över min kropp. "Vad är din absolut bästa?" frågade jag och la mig ner, han la händerna på min rygg och smekte fram och tillbaka. Ibland enda ner till min rumpa, vilket inte gjorde mig något. "Det måste varit när jag var hemma.. och min syster kom in med en tårta som hon själv bakat och min bror efter. Det var nog den bästa.Din då?" "Jag vet inte..säkert när man varit liten och insett att det är julafton." han skrattade så att hans bröst bullrade. "Kom så äter vi frukost." vi båda reste oss och jag tog på en av Emilios tröjor och satte slarvigt upp mitt hår. Justin kom efter i endast mjukis och hans mage var bar. Vi satte oss i köket och jag plockade fram bröd och pålägg, juice och sånt. "Jag åker inte hem på ett tag. Alfredo är i LA så jag bor själv hos honom. Måste sköta om hans lägenhet tills han kommer tillbaka." Jag log, "då ska jag nog ringa ett samtal till Alfredo. Att om han kommer tillbaka så misshandlar jag honom." Justin skrattade och vi började äta. Vad jag helt hade glömt bort är att min mormor skulle komma, och när jag helt plötlsigt hörde dörren öppnas fick jag en hjärtattack, Justin stelnade till och jag hörde min mormor ropa i hallen. Fort pekade jag mot Justin bakom en bänk där han inte skulle synas från dörröppningen. Han skyndade sig dit och hukade sig, jag kände hjärtat i bröstet. Hon ställde sig med ett leende i öppningen, "Jaså du har precis vaknat." "Ja hehe." Jag såg Justins glas och tog fort innan hon märkte det och ställde juicepaketet framför så hon inte skulle se det. "Mitt program börjar på tv. Jag gör lunch sen." hon försvann till vardagsrummet och jag hörde teven gå igång. "Nu. Skynda dig." Justin såg minst sagt skräckslagen ut. Vi smög till rummet, och jag har aldrig gått såhär försiktigt. Direkt när vi kom in så hoppade han nästan in i sina byxor. "Hur ska jag komma ut?" "Jag hämtar dina skor, och sen när jag spolar så stänger du tyst igen ytterdörren. Vi syns sen bakom huset om tjugo minuter." han nickade och mitt hjärta slog fortfarande snabbt. Jag smög igen ut till hallen och tog Justins skor som iallafall stått någorlunda gömda när hon hade kommit in. Hon visste att Emilio inte hade supras. Justin fick på sig skorna och jag räknade med fingrarna till tre och gick sedan ljudligt till toaletten så min mormor hörde och lät dörren vara öppen. Justin smög till ytterdörren och yttligare en gång räknade jag till tre och så spolade jag och Justin försvann nästan ljudlöst. "Vad gjorde du i toaletten?" "Kastade bara ett papper. Fick lite kladd på handen." ropade jag och ställde fort undan disken och frukosten. Sedan fixade jag bara fort i ordning mig och gick till mormor. "Jag ska bara lämna Lucys telefon som hon glömde här. Ska möta henne därborta, kommer snart."Min mormor nickade och jag sprang ut dit jag sagt att Justin skulle vänta. Och när han såg mig och jag han, började vi asgarva. Jag skrattade så mycket att jag nästan låg ner på marken.

---