22.Accident.

"Baby kom här." sa han och försökte dra in mig i sin famn, men jag backade bort från honom. "Vem är Sarah frågade jag." Justin såg chockad ut och tog hans mobil ifrån mig. "Vem har sagt åt dig att gå igenom min mobil?" "Vem. Är. Hon?" ekade jag och kände tårarna rinna. "Älskling du måste förstå att jag var inte mig själv. Varje gång jag var med henne så glömde jag bort dig." Jag var så sårad, så att jag verkligen kände mig spyfärdig. Tårarna rann. "Har du haft sex med henne?" "Älskling.." "Har du?" han nickade och jag kände ilskan i fingertopparna, samtidigt som jag aldrig känt mig mer krossad. Jag gapade för att jag var så chockad, och han försökte krama om mig men jag backade bara och sedan tog jag tag i närmsta vas och kastade den i väggen vilket fick Justin att börja skrika på mig. "DU ÄR GALEN!" Jag tittade på honom och sprang in i toaletten och började slå på spegeln med handen samtidigt som jag skrek och grät. "LUGNA NER DIG!!" skrek Justin och försökte lugna ner mig. Jag kunde se blod, och smärta men ändå forsatte jag bara slå och slå tills mina krafter var slut. Justin slet i mig och jag skrek att han inte skulle röra mig. Jag tog upp mobilen och ringde Emilio, "vart är du?" sa han direkt när han hörde mig gråta. "Kan du hämta mig från Alfredo? Du vet vart de ligger. Jag berättar sen." Jag hörde Emilio prata med Melissa om adressen och sedan hördes bara en smäll. Jag fattade först inget, "Emilio?" Inget svar. "EMILIO?!" Jag tappade mobilen i golvet och drog på mig skor. Samtidigt hördes sirererna utanför och Justin som skakade mig. "Du kan inte gå ut sådär!! Du är helt blodig, vad har hänt?!" sa han och åter igen slet jag mig från hans grepp. Mina ögon var alldeles svullna med jag såg att mina kläder var blodiga från min hand och arm. Jag struntade i det och sprang ut, jag sprang efter sirerena.

Nu syntes flera ambulanser, bilar som brann, rök. Emilios bil måste vara bakom, det var vad jag intalade mig hela tiden. Men slutsligen såg jag hans svarta bil brinna och jag sprang, sprang allt vad jag kunde mot den. Innanför tejpen som man inte fick gå igenom och någon skötare försökte tala om för mig att man inte fick gå dit. Hennes läppar rörde på sig, men jag kunde inte uppfatta vad hon sa. Då såg jag sjukhusbårar, Emilio. Jag ramlade ihop och sköterskan fångade mig i luften, jag skrek rätt ut och blodet syntes på filtarna och kläderna. Sedan kom en till med Amilia, jag visste inte ens längre vad jag skrek, och min mun var alldeles öppen för att jag var chockad, och tårarna rann och rann. "Natacha låt mig hjälpa dig!" sa Justins silkesröst bredvid mig och det verkade som att han och sköterskan var dom som höll mig uppe. "SLÄPP MIG ALLT ÄR DITT FEL!"

Jag fick skjuts av dom till sjukhuset, där jag fick sitta på en stol och lugna ner mig. Min mamma och pappa hade också kommit, och Delano var påväg. Mamma hade försökt prata med mig, men jag satt bara helt tom och stirrade framåt. Jag uppfattade inget utav det hon sa, jag satt bara där orörlig. Ingenting hände. Alla fyra låg här på sjukhuset, och det enda jag visste var att Amilia var minst skadad. Mamma hade fått gå in till henne, men jag behövde lugna ner mig innan det. "Natacha?" hans röst uppfattade jag och tittade upp. Delano satte sig bredvid mig och drog in mig i en beskyddande kram som jag älskade. Jag satt bara där och grät mot han, och för första gången såg jag honom gråta också. "Det kommer ordna sig." sa han med en varm röst. "Delano jag klarar mig inte utan honom. Eller Melissa." grät jag. "Jag vet gumman, jag  vet. Vi klarar det här tillsammans."

*

I samma kläder satt jag fortfarande på samma stol med Delanos arm runt mig. Mamma hade inte ens stört oss för hon visste att han var den bästa hjälpen jag kunde få. "Du behöver nya kläder." sa han och jag nickade. "Ska vi åka hem snabbt? Så kan du duscha och fixa dig iordning." Jag ville verkligen inte lämna någon utav dom, trots att vi inte hade fått någon information. Men vi hade redan suttit här i två timmar, och om jag skulle hjälpa Amilia kunde jag inte se ut såhär. Jag reste mig och var fortfarande alldeles chockad, så han fick stödja mig enda ut till bilen och i bilen sa jag ingenting. Hemma hoppade jag direkt in i duschen och när jag såg blodet rinna i badkaret från min kropp började jag skrika rätt ut och Delano rusade in och höll om mig. Han satte sig i badkaret med kläder på och lät duschen komma på honom, dessutom hade jag inga kläder. Han höll om mig hårt, och försökte viska att allting skulle gå bra, men både han och jag visste, att om min bror dör så dör jag med.