PROLOG:

Min bror betyder allt för mig.

Delano svek mig, han vände mig ryggen, och sårade mig så djupt så det kändes som om hela mitt hjärta var nertrampat. Det gjorde ont att andas. Justin som hade lovat mig eld och vatten vände mig ryggen när jag behövde honom som mest, Christian ska jag inte ens nämna.

414, min förort, mitt liv, jag ska aldrig flytta härifrån. Det är den sidan av stan som jag hör hemma.

Blåljusen syntes enda hit, jag rusade. All träning verkade ha gjort nytta, jag kände mig smidigare. Och allt det hade jag gjort för Delano, när jag hörde hans namn sved det i hjärtat. Men jag hann inte tänka på det, för när jag såg Amilia bäras in med en bår i ambulansen föll jag ner på knä framför  och kunde inte andas. Jag knippade efter andan, en till bår syntes. Det var min bror, jag kände igen alla tatueringar. Han hade massa filtar över sig som var täckta med blod, och när jag såg yttligare min syster ligga på marken försvann allt. Det var som marken under mig försvann, inga tårar. Ingenting, jag var helt borta. "Natacha, låt mig hjälpa dig!" sa Justin med sin silkesröst men jag slog bort hans hand. "LÅT MIG VARA, ALLT ÄR DITT FEL!"

PROLOG:

Min bror betyder allt för mig.

Delano svek mig, han vände mig ryggen, och sårade mig så djupt så det kändes som om hela mitt hjärta var nertrampat. Det gjorde ont att andas. Justin som hade lovat mig eld och vatten vände mig ryggen när jag behövde honom som mest, Christian ska jag inte ens nämna.

414, min förort, mitt liv, jag ska aldrig flytta härifrån. Det är den sidan av stan som jag hör hemma.

---

Jag fick komma in och lämna mig väska i gästrummet, jag satt i köket och Jazmyn hade verkligen fullt upp med att försöka berätta om alla saker som hade hänt med henne. Alison gjorde lunch och när Justin var nära såg man hur besvärad hon vart.

När Justin gick för att ta en dusch, och Jazmyn var i sitt rum passade jag på att fråga.

"Vad har hänt mellan dig och Justin?"

"Om du bara visste Oliver, så skulle du döda mig.."

Jag höjde på ögonbrynen, och tittade på henne. Jazmyn kom tillbaka ner så jag lät ämnet vänta tills vi var ensamma igen.

"Jag har hittat en tjej" sa jag och log lite.

"Verkligen? Vem då?"

Hon tittade intresserat på mig, hon var van med alla mina tjejer men detta var mer seriöst än alla mina ligg som jag hade haft, och en månadstjejer. När jag hade varit yngre lär jag ha varit en player, men dom dagarna var förbi nu.

"Hon heter Paulina, vi har varit tillsammans i tre månader nu"

"Wow" skrattade hon "det längsta hittills?"

Jag tittade seriöst på henne och hon forsatte skratta, precis som hon inte hade gjort det alls dom senaste dagarna.

"Förlåt, vad roligt. Jag vill också träffa henne någon gång"

Hon satte sig mitt emot mig och tog Jazzy i sitt knä, hon hade fått en kaka som hon åt på. Det var smulor runt hela hennes mun.

"Ja, det ska du"

"Justins mormor och morfar var med i en olycka för några dagar sen, så det har varit mycket det sista tiden. Och vi som kom hit för semester" skrattade hon humorlöst.

Justins perspektiv:

Jag klev ut ur duschrummet med endast en handuk runt midjan. Jag hittade ett par badshorts som jag satte på mig. Jag struntade i att ta på mig en tröja, det var så varmt.

Jag gick ner och hörde hur Oliver pratade med Jazmyn, han hade inte kommit vid världens bästa tillfälle med tanke på att jag och Ali knappt pratar med varandra. Det skulle jag snart ändra på. Jag förstod hur hon kände, och jag accepterade det, men såklart jag sårades. Jag hade alltid hatat abort..

"Justin, det finns lunch" mumlade Ali men kollade inte på mig.

Jag nickade och tog lite av maten hon hade gjort.

"Oliver, kan du ta hand om Jazzy en stund om jag och Ali pratar utanför?"

Han nickade till och tog henne i famnen, men istället för att vara kvar på nedervåningen ens så försvann dom upp för trapporna och Oliver tog verkligen hand om Jazmyn bra. Dessutom visste jag hur bra hand om jag skulle ta hand om Jazmyn, så jag förstod varför han var så hård mot Alison.

"Det blir inte bättre om vi inte pratar med varandra. Baby, förlåt mig."

Jag kramade om henne och hon kramade mig löst tillbaka, sedan började hon snyfta mot mitt bröst. "Ssh, det är ingen fara"

Jag fick komma in och lämna mig väska i gästrummet, jag satt i köket och Jazmyn hade verkligen fullt upp med att försöka berätta om alla saker som hade hänt med henne. Alison gjorde lunch och när Justin var nära såg man hur besvärad hon vart.

När Justin gick för att ta en dusch, och Jazmyn var i sitt rum passade jag på att fråga.

"Vad har hänt mellan dig och Justin?"

"Om du bara visste Oliver, så skulle du döda mig.."

Jag höjde på ögonbrynen, och tittade på henne. Jazmyn kom tillbaka ner så jag lät ämnet vänta tills vi var ensamma igen.

"Jag har hittat en tjej" sa jag och log lite.

"Verkligen? Vem då?"

Hon tittade intresserat på mig, hon var van med alla mina tjejer men detta var mer seriöst än alla mina ligg som jag hade haft, och en månadstjejer. När jag hade varit yngre lär jag ha varit en player, men dom dagarna var förbi nu.

"Hon heter Paulina, vi har varit tillsammans i tre månader nu"

"Wow" skrattade hon "det längsta hittills?"

Jag tittade seriöst på henne och hon forsatte skratta, precis som hon inte hade gjort det alls dom senaste dagarna.

"Förlåt, vad roligt. Jag vill också träffa henne någon gång"

Hon satte sig mitt emot mig och tog Jazzy i sitt knä, hon hade fått en kaka som hon åt på. Det var smulor runt hela hennes mun.

"Ja, det ska du"

"Justins mormor och morfar var med i en olycka för några dagar sen, så det har varit mycket det sista tiden. Och vi som kom hit för semester" skrattade hon humorlöst.

Jag klev ut ur duschrummet med endast en handuk runt midjan. Jag hittade ett par badshorts som jag satte på mig. Jag struntade i att ta på mig en tröja, det var så varmt.

Jag gick ner och hörde hur Oliver pratade med Jazmyn, han hade inte kommit vid världens bästa tillfälle med tanke på att jag och Ali knappt pratar med varandra. Det skulle jag snart ändra på. Jag förstod hur hon kände, och jag accepterade det, men såklart jag sårades. Jag hade alltid hatat abort..

"Justin, det finns lunch" mumlade Ali men kollade inte på mig.

Jag nickade och tog lite av maten hon hade gjort.

"Oliver, kan du ta hand om Jazzy en stund om jag och Ali pratar utanför?"

Han nickade till och tog henne i famnen, men istället för att vara kvar på nedervåningen ens så försvann dom upp för trapporna och Oliver tog verkligen hand om Jazmyn bra. Dessutom visste jag hur bra hand om jag skulle ta hand om Jazmyn, så jag förstod varför han var så hård mot Alison.

"Det blir inte bättre om vi inte pratar med varandra. Baby, förlåt mig."

Jag kramade om henne och hon kramade mig löst tillbaka, sedan började hon snyfta mot mitt bröst. "Ssh, det är ingen fara"

---

Vi åkte hem och sov fyra timmar, sedan kom vi tillbaka vid åtta tiden. På bilvägen tillbaka tog han min hand och drog efter andan.

"Jag förstår dig om du inte vill behålla det. Vi är bara nitton, jag har fortfarande karriären.. men du vet vad jag vill"

Jag tittade på våra sammanflätade händer och kunde inte se mig själv med ett andra barn. Hur skulle vi någonsin ha tid?

"Det känns bara som för mycket, du vet.. Det funkar säkert när vi är såhär ensamma, i ett hus. Men tänk den dagen när du åker på turne, jag kanske får vara ensam några veckor.. eller så följer alla med och det blir för mycket för dig också"

Han parkerade bilen och stannade, drog in andan och tittade ut, ville inte ens se på mig verkade det som. "Okej, då har vi väl bestämt oss.. ska du boka en tid medans vi är här så dom kan fixa det ?"

Jag kände mig skyldig, illamående över vad jag ville göra. Speciellt när Justin ville behålla det, och jag var som en mördare. Han tittade på mig men jag vägrade möta hans blick.

"Jag ringer en privatklinik.." mumlade jag tyst och hoppade ut ur bilen, skyndade mina steg framåt.

Men jag kunde höra hur Justin sprang efter mig och tog tag i min arm. Han vände mig om men jag tittade ner i marken.

"Kan du titta mig i ögonen?"

Jag reagerade inte ens..

"Hallå?! Kan du titta mig i ögonen?!" han lät sur, och jag försökte vrida mig ur hans grepp men han vägrade släppa mig. När han skrek på mig så hade några papparazzis hittat oss och han släppte mig innan dom hann ta några bilder och vi gick fort in. Jag rusade när vi väl kom in, men han var efter mig.

Vi satte oss i vänterummet, strax skulle vi äntligen få besöka Bruce som skulle klara sig trots allt. Både jag och Justin satt helt tysta, vilket inte var vanligt med oss två. Eller iallafall inte en sån här tystnad, som gör att jag lider, plågas av varenda sekund. Jag hade ätit p-piller, och vad jag mindes så hade jag aldrig missat en enda gång. Jag förstod inte hur jag kunde vara gravid.

Vi satt inne i Bruces rum, tillsammans med Pattie. Diane satt också där, med tanke på att hon bara hade en bruten arm så kunde hon skrivas ut på morgonen.

Vid ett-tiden kom även Jazzy, jag kramade henne hårt och hon verkade inte speciellt glad. Men hon sa ingenting, jag undrade vad som var fel.

"Jazzy, vill du gå och äta lite i kafeteian?"

Jag unvek att kolla på Justin när han ställde frågan till Jazzy som satt i mitt knä. Något kändes så fruktansvärt fel mellan oss två.

Hon nickade och han bar upp henne från min famn, att se vilken bra pappa han var gjorde att allting kändes så mycket svårare.

Olivers perspektiv:

Flygplanet landade smidigt, Alison visste inte att jag skulle komma just nu. Jag hade skickat att jag ville komma till Kanada, men det var mest för att se att dom var hemma hela tiden.

Jag gick ut från flygplatsen, där väntade redan min kompis som bodde här.

"Hej" sa han och vi gjorde ett handslag innan jag satte mig i hans bil.

Det var väldigt varmt för att vara sommar, jag hade endast på mig en vit t-shirt och jeans. Jag slängde väskan i baksätet.

"Vi får ses någon dag när du hinner bro"

"Aa såklart, ska bara hålla koll på kusinen nu ett par dagar."

Han började skratta.

Jag visste vart som bodde, och var framme en halvtimme senare. Jag tackade för skjutsen och gick sedan fram till huset. Dom var hemma med tanke på att bilen stod på uppfarten och ljusen var tända därinne. Jag knackade på och kunde höra hur Jazmyn skrek innanför. Jag var trots allt hennes gudfar så jag borde hälsa på oftare.

Dörren öppnades och där bakom stod en chockad och sliten Alison.

"Oliver, vad gör du här?" sa hon och kramade om mig.

"Hälsar på min kusin och hennes älskade barn" log jag och såg Jazmyn bakom henne. Jag höll ut armarna så hon kunde hoppa upp i mitt knä, vilket hon gjorde och jag bar henne med ena handen samtidigt som Justin kom bakifrån.

"Vem var det som kom?"

Han såg minst lika sliten ut och när deras blickar möttes märkte jag direkt att det var något som var fel mellan dom.

Vi åkte hem och sov fyra timmar, sedan kom vi tillbaka vid åtta tiden. På bilvägen tillbaka tog han min hand och drog efter andan.

"Jag förstår dig om du inte vill behålla det. Vi är bara nitton, jag har fortfarande karriären.. men du vet vad jag vill"

Jag tittade på våra sammanflätade händer och kunde inte se mig själv med ett andra barn. Hur skulle vi någonsin ha tid?

"Det känns bara som för mycket, du vet.. Det funkar säkert när vi är såhär ensamma, i ett hus. Men tänk den dagen när du åker på turne, jag kanske får vara ensam några veckor.. eller så följer alla med och det blir för mycket för dig också"

Han parkerade bilen och stannade, drog in andan och tittade ut, ville inte ens se på mig verkade det som. "Okej, då har vi väl bestämt oss.. ska du boka en tid medans vi är här så dom kan fixa det ?"

Jag kände mig skyldig, illamående över vad jag ville göra. Speciellt när Justin ville behålla det, och jag var som en mördare. Han tittade på mig men jag vägrade möta hans blick.

"Jag ringer en privatklinik.." mumlade jag tyst och hoppade ut ur bilen, skyndade mina steg framåt.

Men jag kunde höra hur Justin sprang efter mig och tog tag i min arm. Han vände mig om men jag tittade ner i marken.

"Kan du titta mig i ögonen?"

Jag reagerade inte ens..

"Hallå?! Kan du titta mig i ögonen?!" han lät sur, och jag försökte vrida mig ur hans grepp men han vägrade släppa mig. När han skrek på mig så hade några papparazzis hittat oss och han släppte mig innan dom hann ta några bilder och vi gick fort in. Jag rusade när vi väl kom in, men han var efter mig.

Vi satte oss i vänterummet, strax skulle vi äntligen få besöka Bruce som skulle klara sig trots allt. Både jag och Justin satt helt tysta, vilket inte var vanligt med oss två. Eller iallafall inte en sån här tystnad, som gör att jag lider, plågas av varenda sekund. Jag hade ätit p-piller, och vad jag mindes så hade jag aldrig missat en enda gång. Jag förstod inte hur jag kunde vara gravid.

Vi satt inne i Bruces rum, tillsammans med Pattie. Diane satt också där, med tanke på att hon bara hade en bruten arm så kunde hon skrivas ut på morgonen.

Vid ett-tiden kom även Jazzy, jag kramade henne hårt och hon verkade inte speciellt glad. Men hon sa ingenting, jag undrade vad som var fel.

"Jazzy, vill du gå och äta lite i kafeteian?"

Jag unvek att kolla på Justin när han ställde frågan till Jazzy som satt i mitt knä. Något kändes så fruktansvärt fel mellan oss två.

Hon nickade och han bar upp henne från min famn, att se vilken bra pappa han var gjorde att allting kändes så mycket svårare.

Olivers perspektiv:

Flygplanet landade smidigt, Alison visste inte att jag skulle komma just nu. Jag hade skickat att jag ville komma till Kanada, men det var mest för att se att dom var hemma hela tiden.

Jag gick ut från flygplatsen, där väntade redan min kompis som bodde här.

"Hej" sa han och vi gjorde ett handslag innan jag satte mig i hans bil.

Det var väldigt varmt för att vara sommar, jag hade endast på mig en vit t-shirt och jeans. Jag slängde väskan i baksätet.

"Vi får ses någon dag när du hinner bro"

"Aa såklart, ska bara hålla koll på kusinen nu ett par dagar."

Han började skratta.

Jag visste vart som bodde, och var framme en halvtimme senare. Jag tackade för skjutsen och gick sedan fram till huset. Dom var hemma med tanke på att bilen stod på uppfarten och ljusen var tända därinne. Jag knackade på och kunde höra hur Jazmyn skrek innanför. Jag var trots allt hennes gudfar så jag borde hälsa på oftare.

Dörren öppnades och där bakom stod en chockad och sliten Alison.

"Oliver, vad gör du här?" sa hon och kramade om mig.

"Hälsar på min kusin och hennes älskade barn" log jag och såg Jazmyn bakom henne. Jag höll ut armarna så hon kunde hoppa upp i mitt knä, vilket hon gjorde och jag bar henne med ena handen samtidigt som Justin kom bakifrån.

"Vem var det som kom?"

Han såg minst lika sliten ut och när deras blickar möttes märkte jag direkt att det var något som var fel mellan dom.

---

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.

"Ska ni behålla det?.."

"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"

Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.

Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?

Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.

"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"

Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.

"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"

Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.

"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.

"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.

Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"

Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"

Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"

Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"

Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.

"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.

Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.

"Tack" viskade han tillslut.

"För vad?"

"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"

Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.

"Ursäkta, är du Justin?"

Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"

"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.

"Ska ni behålla det?.."

"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"

Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.

Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?

Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.

"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"

Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.

"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"

Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.

"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.

"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.

Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"

Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"

Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"

Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"

Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.

"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.

Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.

"Tack" viskade han tillslut.

"För vad?"

"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"

Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.

"Ursäkta, är du Justin?"

Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"

"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

---

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.

"Ska ni behålla det?.."

"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"

Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.

Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?

Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.

"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"

Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.

"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"

Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.

"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.

"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.

Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"

Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"

Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"

Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"

Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.

"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.

Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.

"Tack" viskade han tillslut.

"För vad?"

"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"

Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.

"Ursäkta, är du Justin?"

Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"

"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.

"Ska ni behålla det?.."

"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"

Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.

Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?

Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.

"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"

Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.

"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"

Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.

"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.

"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.

Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"

Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"

Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"

Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"

Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.

"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.

Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.

"Tack" viskade han tillslut.

"För vad?"

"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"

Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.

"Ursäkta, är du Justin?"

Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"

"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

---

"Jag kom hit.. för att jag kände på mig under en lång period under turnen väldigt hängig och så. Hon tog lite tester och sa.." jag tog en paus för att inte brista ut i gråt.

"Berätta" sa han och höll händerna på mina armar, försökte se igenom mig.

"..att jag kanske har cancer"

Han stelnade till och slutade andas, då kunde jag inte hindra tårarna och dom började rinna. Han kramade om mig, väldigt hårt som om han trodde att jag skulle försvinna. Efter det kysste han mina läppar. Kyssen var full av kärlek, men samtidigt rädsla.

"Har du..cancer?" fick han fram tillslut och hade svårt att andas, precis som jag.

"Här är resultaten, jag hann inte öppna innan du kom.."

"Varför har du inte sagt något?"

Jag strök med min tumme över hans kind, torkade bort en tår som rann där. När Justin grät sårades hela jag, tårarna rann fler och fler nedför mina kinder samtidigt som jag torkade bort Justins.

"Du har redan tillräckligt att oroa dig för"

"Nej! Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv, för antagligen känner du inte att du kan komma till mig med alla dina problem.. Dina problem är mina problem, jag-"

"Sluta skyll på dig själv, det är det sista vi behöver just nu" jag försökte skratta bort det, han hade inte humor på långt håll i sin röst.

"Ska du öppna det?"

Jag nickade.

Mina händer som redan skakade verkade börja skaka ännu mer, allt jag kunde tänka på var Justin och Jazmyn. Alla mina minnen med dom, och hur jag under gravidheten hade hamnat på sjukhuset. Justin hade redan då varit så orolig, hade det också varit cancer? Hade jag verkligen cancer? Justin skulle kunna klara sig själv med Justin, han skulle ta hand om henne, det visste jag. Troligtvis så skulle Jazmyn kunna ta hand om honom sen också när hon blev äldre,Aria skulle få ta tjejsnacket med henne. Jag sårade verkligen Justins känslor när jag inte berättade om allting, hur hade jag kunnat göra det? Hur hade jag kunnat tagit ut all min ilska på Jazmyn och Justin? Jag förtjänade verkligen inte någon utav dom. Mina ögon letade direkt efter ett endaste ord.

Negativt.

Jag såg ordet, först verkade det som en inbillning. Men jag tittade om igen, negativt, jag hade inte cancer. Det var som ett lyckorus genom min kropp. Justin kramade om mig hårt och pussade min panna medans jag var för chockad att ens kunna röra mig.

Efter en stund när jag och Justin kunnat lugna ner oss, eller han mest mig. Så kom Pattie tillbaka med Jazmyn. Jag höll henne i knät, så Justin och Pattie kunde prata med varandra. Han blev även glad av Jazzy, men jag såg att dom behövde varandra så jag gav dom det.

"Miss Clearweather?"

Jag tittade mot läkaren som stod där. Min läkare.

Jag nickade och ställde mig upp, pussade Justin på pannan och drog min hand genom hans hår.

"Jag kommer snart"

Han ställde sig upp tvärt "jag ska med".

Jag kände mig tillräckligt taskig över att ha hållt att detta som en hemlighet, så jag tänkte inte börja tjaffsa.

"Vill ni att jag ska ta Jazzy?"

Jag skakade på huvudet "nej tack, vi tar med henne"

Jag försökte le mot Pattie, och sedan gick jag och Justin hand i hand efter doktorn. Jag bar Jazzy med andra handen.

Vi fick sätta oss på två stolar och Jazzy fick leka i hörnet, hon tyckte det verkade jätte kul. Det måste vara skönt att vara liten ibland, man hade inga problem då.

"Läste du igenom pappret?"

"Ja.."

"Det var en glad nyhet, såklart. Men jag har något annat att berätta till dig också.."

Jag svalde och kände nervositeten igen, Justin borde inte ha följt med. Han hade tillräckligt att oroa sig för.

"Alison, du är gravid."

"Jag kom hit.. för att jag kände på mig under en lång period under turnen väldigt hängig och så. Hon tog lite tester och sa.." jag tog en paus för att inte brista ut i gråt.

"Berätta" sa han och höll händerna på mina armar, försökte se igenom mig.

"..att jag kanske har cancer"

Han stelnade till och slutade andas, då kunde jag inte hindra tårarna och dom började rinna. Han kramade om mig, väldigt hårt som om han trodde att jag skulle försvinna. Efter det kysste han mina läppar. Kyssen var full av kärlek, men samtidigt rädsla.

"Har du..cancer?" fick han fram tillslut och hade svårt att andas, precis som jag.

"Här är resultaten, jag hann inte öppna innan du kom.."

"Varför har du inte sagt något?"

Jag strök med min tumme över hans kind, torkade bort en tår som rann där. När Justin grät sårades hela jag, tårarna rann fler och fler nedför mina kinder samtidigt som jag torkade bort Justins.

"Du har redan tillräckligt att oroa dig för"

"Nej! Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv, för antagligen känner du inte att du kan komma till mig med alla dina problem.. Dina problem är mina problem, jag-"

"Sluta skyll på dig själv, det är det sista vi behöver just nu" jag försökte skratta bort det, han hade inte humor på långt håll i sin röst.

"Ska du öppna det?"

Jag nickade.

Mina händer som redan skakade verkade börja skaka ännu mer, allt jag kunde tänka på var Justin och Jazmyn. Alla mina minnen med dom, och hur jag under gravidheten hade hamnat på sjukhuset. Justin hade redan då varit så orolig, hade det också varit cancer? Hade jag verkligen cancer? Justin skulle kunna klara sig själv med Justin, han skulle ta hand om henne, det visste jag. Troligtvis så skulle Jazmyn kunna ta hand om honom sen också när hon blev äldre,Aria skulle få ta tjejsnacket med henne. Jag sårade verkligen Justins känslor när jag inte berättade om allting, hur hade jag kunnat göra det? Hur hade jag kunnat tagit ut all min ilska på Jazmyn och Justin? Jag förtjänade verkligen inte någon utav dom. Mina ögon letade direkt efter ett endaste ord.

Negativt.

Jag såg ordet, först verkade det som en inbillning. Men jag tittade om igen, negativt, jag hade inte cancer. Det var som ett lyckorus genom min kropp. Justin kramade om mig hårt och pussade min panna medans jag var för chockad att ens kunna röra mig.

Efter en stund när jag och Justin kunnat lugna ner oss, eller han mest mig. Så kom Pattie tillbaka med Jazmyn. Jag höll henne i knät, så Justin och Pattie kunde prata med varandra. Han blev även glad av Jazzy, men jag såg att dom behövde varandra så jag gav dom det.

"Miss Clearweather?"

Jag tittade mot läkaren som stod där. Min läkare.

Jag nickade och ställde mig upp, pussade Justin på pannan och drog min hand genom hans hår.

"Jag kommer snart"

Han ställde sig upp tvärt "jag ska med".

Jag kände mig tillräckligt taskig över att ha hållt att detta som en hemlighet, så jag tänkte inte börja tjaffsa.

"Vill ni att jag ska ta Jazzy?"

Jag skakade på huvudet "nej tack, vi tar med henne"

Jag försökte le mot Pattie, och sedan gick jag och Justin hand i hand efter doktorn. Jag bar Jazzy med andra handen.

Vi fick sätta oss på två stolar och Jazzy fick leka i hörnet, hon tyckte det verkade jätte kul. Det måste vara skönt att vara liten ibland, man hade inga problem då.

"Läste du igenom pappret?"

"Ja.."

"Det var en glad nyhet, såklart. Men jag har något annat att berätta till dig också.."

Jag svalde och kände nervositeten igen, Justin borde inte ha följt med. Han hade tillräckligt att oroa sig för.

"Alison, du är gravid."

---

Dagarna rullade på, ingenting blev egentligen bättre med Alison. Hon satt mest tyst i soffan, eller städade. Pussade mig på munnen och sa att allting skulle bli bra, fräste åt Jazmyn samtidigt som hon bara ville krama henne. Jag försökte fråga henne: vad är det egentligen som kommer bli bra? Vad är det som har hänt?

"Alison?"

Jag steg in i sovrummet där och satt och stirrade på en gammal bild, strök med fingret över oss på bilden. Jag, Alison och Jazzy gungade på bilden.

"Mm?"

Jag satte mig bakom henne, och kysste henne i nacken.

"Vill du följa med ut och gunga?"

Hennes tårar började rinna, taget om henne blev hårdare.

"Jag ska inte stänga er ute någon mer, jag följer med"

Hon ställde sig upp och borrade in sig i min famn, kysste mina läppar och viskade att hon älskade mig. Sedan gick vi ner till Jazzy som hade själv tagit på sig alla kläder, skorna på fel fot. Vi började skratta och Alison satte sig framför henne.

"Här låt mamma hjälpa dig"

"Mamma, tycker du inte om mig?"

Hon stirrade förskräckt på Jazzy och drog in henne i famnen, började gråta igen och pussade på henne flertals gånger.

"Mamma älskar dig, väldigt mycket. Mamma har bara varit lite ledsen, men jag mår bra nu min lilla prinsessa. Tro aldrig så igen, jag älskar dig mer än något annat!"

Jag kollade ledset på båda två, tog på mig skorna och så gick vi ut i parken. Ali bar Jazzy och dom betedde sig som ingenting hade hänt.

Efter ett tag gick vi hem igen, vi la Jazzy i sin säng och bäddade ner oss i sängen.

"Förlåt.." viskade Ali ännu en gång och la sig på mig.

Hon drog av min t-shirt och pussade mig på magen, hon knäppte upp mina byxor och kysste mig överallt. Hennes mjuka läppar kändes underbara..

När jag var tillräckligt hård så hade hon redan tagit av sig allting, hon lät mig komma in i henne och jag började stöna. Vi forsatte enda tills båda två kom, då la hon sig brevid mig med ett flin på läpparna "vill du duscha?"

Jag nickade och hon drog med mig till badrummet..

-

Alisons perspektiv:

Dagen skulle komma då jag skulle få mina resultat. Jag gav Jazzy till Justin och sa att jag skulle träffa min vän igen. Åkte en hel halvtimma till sjukhuset. Mina händer skakade, jag var alldeles för rädd för att få veta resultatet. Det hade varit skönt att ha Justin här, som stöd. Men jag ville inte att han skulle oroa sig.

När jag var framme och satt på väntestolen så hände tre saker samtidigt.

Ett: min mobil pep till.

Bruce och Diane har varit med i en olycka. Är på sjukhuset nu, kom dit!

från Justin.

två: En ambulanspersonal kom in med två bårar, en med Bruce, och en med Diane. Jag kände igen dom direkt, och jag stelnade till. Bara två minuter efter det..

tre: Justin stormade in, fick syn på mig. Min läkare klev ut och gav ett papper i min hand, Justin var inom hörhåll och så sa min läkare : "dina resultat har kommit."

Justin, som hade kommit med Pattie och Jazmyn kom och satte sig på samma stolar som jag suttit på. Pattie hade försökt prata med läkaren, men han gav inga svar. Det fanns inga svar att ge.

"Hur allvarligt är det?" frågade jag Justin oroligt.

Han kramade om mig och kollade sedan på sin mamma med en ledsen blick "mamma, kan du ta Jazzy ut till kafeterian och köpa en dricka?"

Pattie såg på honom att det var allvarligt så hon gick direkt. Han tittade på mig och sedan på mina papper.

"Jag vet inte.. morfar är mest skadad" han såg ledsen ut så jag pussade honom på munnen och försökte hålla mig nära honom.

"Vad är det för papper Alison? Vad är det du har döljt?"

Jag svalde hårt och kollade in i hans ögon, dom såg allt annat än lyckliga ut som dom brukade.

Dagarna rullade på, ingenting blev egentligen bättre med Alison. Hon satt mest tyst i soffan, eller städade. Pussade mig på munnen och sa att allting skulle bli bra, fräste åt Jazmyn samtidigt som hon bara ville krama henne. Jag försökte fråga henne: vad är det egentligen som kommer bli bra? Vad är det som har hänt?

"Alison?"

Jag steg in i sovrummet där och satt och stirrade på en gammal bild, strök med fingret över oss på bilden. Jag, Alison och Jazzy gungade på bilden.

"Mm?"

Jag satte mig bakom henne, och kysste henne i nacken.

"Vill du följa med ut och gunga?"

Hennes tårar började rinna, taget om henne blev hårdare.

"Jag ska inte stänga er ute någon mer, jag följer med"

Hon ställde sig upp och borrade in sig i min famn, kysste mina läppar och viskade att hon älskade mig. Sedan gick vi ner till Jazzy som hade själv tagit på sig alla kläder, skorna på fel fot. Vi började skratta och Alison satte sig framför henne.

"Här låt mamma hjälpa dig"

"Mamma, tycker du inte om mig?"

Hon stirrade förskräckt på Jazzy och drog in henne i famnen, började gråta igen och pussade på henne flertals gånger.

"Mamma älskar dig, väldigt mycket. Mamma har bara varit lite ledsen, men jag mår bra nu min lilla prinsessa. Tro aldrig så igen, jag älskar dig mer än något annat!"

Jag kollade ledset på båda två, tog på mig skorna och så gick vi ut i parken. Ali bar Jazzy och dom betedde sig som ingenting hade hänt.

Efter ett tag gick vi hem igen, vi la Jazzy i sin säng och bäddade ner oss i sängen.

"Förlåt.." viskade Ali ännu en gång och la sig på mig.

Hon drog av min t-shirt och pussade mig på magen, hon knäppte upp mina byxor och kysste mig överallt. Hennes mjuka läppar kändes underbara..

När jag var tillräckligt hård så hade hon redan tagit av sig allting, hon lät mig komma in i henne och jag började stöna. Vi forsatte enda tills båda två kom, då la hon sig brevid mig med ett flin på läpparna "vill du duscha?"

Jag nickade och hon drog med mig till badrummet..

-

Dagen skulle komma då jag skulle få mina resultat. Jag gav Jazzy till Justin och sa att jag skulle träffa min vän igen. Åkte en hel halvtimma till sjukhuset. Mina händer skakade, jag var alldeles för rädd för att få veta resultatet. Det hade varit skönt att ha Justin här, som stöd. Men jag ville inte att han skulle oroa sig.

När jag var framme och satt på väntestolen så hände tre saker samtidigt.

Ett: min mobil pep till.

från Justin.

två: En ambulanspersonal kom in med två bårar, en med Bruce, och en med Diane. Jag kände igen dom direkt, och jag stelnade till. Bara två minuter efter det..

tre: Justin stormade in, fick syn på mig. Min läkare klev ut och gav ett papper i min hand, Justin var inom hörhåll och så sa min läkare : "dina resultat har kommit."

Justin, som hade kommit med Pattie och Jazmyn kom och satte sig på samma stolar som jag suttit på. Pattie hade försökt prata med läkaren, men han gav inga svar. Det fanns inga svar att ge.

"Hur allvarligt är det?" frågade jag Justin oroligt.

Han kramade om mig och kollade sedan på sin mamma med en ledsen blick "mamma, kan du ta Jazzy ut till kafeterian och köpa en dricka?"

Pattie såg på honom att det var allvarligt så hon gick direkt. Han tittade på mig och sedan på mina papper.

"Jag vet inte.. morfar är mest skadad" han såg ledsen ut så jag pussade honom på munnen och försökte hålla mig nära honom.

"Vad är det för papper Alison? Vad är det du har döljt?"

Jag svalde hårt och kollade in i hans ögon, dom såg allt annat än lyckliga ut som dom brukade.

---