Perfect.

Måndag. Min hud hade redan hunnit bli lite solbränd under Hawaii's soltimmar, och när jag klev in på det annars så bleka sjukhuset kände jag mig ännu brunare. Jag kände lyckan i mina steg när jag gick. För jag var lycklig, jag hade äntligen Delano. Allting det som hade hänt under resan, som vi hade bestämt. Hela min livs dröm skulle bli sann. Jag hoppade nästan glädjeskutt in till Melissa, där hon låg ensam och läste i en tidning. Ett brett leende fann hennes läppar när hon såg mig, och jag andades lättat ut och sprang fram för att kunna krama henne. En eller en annan glädjetår fick jag, men sedan ville jag inte att mascaran skulle rinna. "Onödigt att jag faktiskt sminkade dig varje dag och så den dagen du vaknar så har jag inte gjort det." "Sminkade du mig varje dag?" utbrast hon chockat. Jag nickade och trängde mig ner i sängen bredvid henne. "Emilio har skvallrat. Du och Delano hah? Han var faktiskt inte så sur, och jag vet inte om jag borde vara orolig över det." skrattade hon. "Han är sur. Men bara på mig. Han vågar inte säa det ännu." "Visst är der underbart?" Ett leende var över hela mitt ansikte, och bara någon som Melissa kunde förstå det. När vi väl låg här kändes det inte som om hon någonsin vart borta. Hon var alltid här, med mig.

*

Jag hade så mycket att berätta, till Lucy också. Jag hade tillbringat en helg med honom. Jag visste att det var allvar nu, ingen kille att bara gå runt att leka med, utan allvar. Ingen otrohet, inget. Lucy och jag möttes upp i centrum, och då ringde Delano och jag satt in headset samtidigt som jag pratade med Lucy. "Vad gör nii?" frågade Delano efter ett tag och jag kunde höra hur han samtidigt var ute med sina vänner. "Vi går runt och så. Vad gör ni?" Han pratade med sin vän och skrattade, "samma." "Jag berätta till Melissa. Ringde du förresten angående lägenheten?" "Aa, jag får veta nästa vecka." "Kan ni inte hämta oss med bilen? Vi åker till Söder.." Söder var ett område bredvid 141. "Aa okej." Vi forsatte prata tills dom åkte och hämtade oss, Delano körde och jag fick sätta mig där framme med honom. Han hade med sig två vänner, men inte Emilio. Men min bror hade ändå sin familj och väntade barn, han var inte längre som ett barn som sprang ute om kvällarna. Det var förut, när han var yngre. Jag minns hur ledsen mamma var när dom ville ta Emilio till ungomsfängelset, men det slutade med att han rymde ett tag och sen vet jag inte riktigt.

Vi strövade omkring i Söder, med några andra vänner också. Den ena klängde på Delano, vilket störde mig ganska mycket. Men har man en snygg man så får man väl tåla det. Men känslan när det kokar inombords, den är inte att leka med. ''Bebis.." viskade Delano i mitt öra och la händerna runt om mig bakifrån. Vad är mer underbart än det? "Min vän ringde och sa att vi fick lägenheten. Vi åker och kollar imorgon."

*

Lägenheten var underbar, bara en trea men helt perfekt för oss. Vi skulle redan kunna få den om en vecka, då den redan var tom. Så direkt därefter åkte vi och köpte möbler. Emilio följde med oss, och hans ögon var inte helt klarblåa som dom brukade. Han var lite sur fortfarande, men jag och Delano höll oss på ett litet avstånd än vanligt. Emilio kramade om mig hela tiden och gick med mig som om jag vore hans tjej, det var väl för att markera att jag var hans. Men det var nog värre när Melissa flyttade, men det hade nog inte kommit in i Emilios hjärna ännu. Om jag ska vara ärlig så hade jag ingen aning om hur jag fortfarande kunde leva.  Jag tänkte tillbaka på när Melissa kom hem efter ha rymt;

Jag satt och åt vid köksbordet, när jag såg upp fanns en stor bild på Jesus. Jag älskade den bilden, och kunde ibland studera den hur länge som helst. Jag var bara 13 år, och Emilio satt framför mig väldigt frustrerad. Hans knogar var knutna, dom var också såriga men när jag var så här liten så förstod jag inte att han hade bråkat. Svart adidas hade han, och när hade hörde ytterdörren öppnas ställde han sig upp och Melissa kom in i köket. Hennes ögon spärrades upp när hon såg Emilio. "Och vart tror du att du har varit?" Jag skrattade. Jag var ju fortfarande Emilios favorit, och jag älskade när han var såhär mot Melissa när jag var liten. Han grep tag om hennes hår och höll det högre upp och hon kved till, "Vart fan har du varit?! Han tog Melissas huvud och drog det intill sig och släppte sedan. Han kollade på mig och forsatte sedan skrika på Melissa. Deras tjaffs forsatte sedan ut i vardagsrummet, men jag åt bara upp min mat och skrattade.

När Delano betalade drog Emilio mig till sidan och vi satte oss på en bänk. Han la armen runt mig. "Du vet att om det inte hade varit Delano så hade den killen redan varit död. Men han är min bästa vän, så jag vet inte vad jag ska göra." Jag skrattade, "andas." Det fick honom också att skratta.

Måndag. Min hud hade redan hunnit bli lite solbränd under Hawaii's soltimmar, och när jag klev in på det annars så bleka sjukhuset kände jag mig ännu brunare. Jag kände lyckan i mina steg när jag gick. För jag var lycklig, jag hade äntligen Delano. Allting det som hade hänt under resan, som vi hade bestämt. Hela min livs dröm skulle bli sann. Jag hoppade nästan glädjeskutt in till Melissa, där hon låg ensam och läste i en tidning. Ett brett leende fann hennes läppar när hon såg mig, och jag andades lättat ut och sprang fram för att kunna krama henne. En eller en annan glädjetår fick jag, men sedan ville jag inte att mascaran skulle rinna. "Onödigt att jag faktiskt sminkade dig varje dag och så den dagen du vaknar så har jag inte gjort det." "Sminkade du mig varje dag?" utbrast hon chockat. Jag nickade och trängde mig ner i sängen bredvid henne. "Emilio har skvallrat. Du och Delano hah? Han var faktiskt inte så sur, och jag vet inte om jag borde vara orolig över det." skrattade hon. "Han är sur. Men bara på mig. Han vågar inte säa det ännu." "Visst är der underbart?" Ett leende var över hela mitt ansikte, och bara någon som Melissa kunde förstå det. När vi väl låg här kändes det inte som om hon någonsin vart borta. Hon var alltid här, med mig.

*

Jag hade så mycket att berätta, till Lucy också. Jag hade tillbringat en helg med honom. Jag visste att det var allvar nu, ingen kille att bara gå runt att leka med, utan allvar. Ingen otrohet, inget. Lucy och jag möttes upp i centrum, och då ringde Delano och jag satt in headset samtidigt som jag pratade med Lucy. "Vad gör nii?" frågade Delano efter ett tag och jag kunde höra hur han samtidigt var ute med sina vänner. "Vi går runt och så. Vad gör ni?" Han pratade med sin vän och skrattade, "samma." "Jag berätta till Melissa. Ringde du förresten angående lägenheten?" "Aa, jag får veta nästa vecka." "Kan ni inte hämta oss med bilen? Vi åker till Söder.." Söder var ett område bredvid 141. "Aa okej." Vi forsatte prata tills dom åkte och hämtade oss, Delano körde och jag fick sätta mig där framme med honom. Han hade med sig två vänner, men inte Emilio. Men min bror hade ändå sin familj och väntade barn, han var inte längre som ett barn som sprang ute om kvällarna. Det var förut, när han var yngre. Jag minns hur ledsen mamma var när dom ville ta Emilio till ungomshemmet, men det slutade med att han rymde ett tag och sen vet jag inte riktigt.

Vi strövade omkring i Söder, med några andra vänner också. Den ena klängde på Delano, vilket störde mig ganska mycket. Men har man en snygg man så får man väl tåla det. Men känslan när det kokar inombords, den är inte att leka med. ''Bebis.." viskade Delano i mitt öra och la händerna runt om mig bakifrån. Vad är mer underbart än det? "Min vän ringde och sa att vi fick lägenheten. Vi åker och kollar imorgon."

*

Lägenheten var underbar, bara en trea men helt perfekt för oss. Vi skulle redan kunna få den om en vecka, då den redan var tom. Så direkt därefter åkte vi och köpte möbler. Emilio följde med oss, och hans ögon var inte helt klarblåa som dom brukade. Han var lite sur fortfarande, men jag och Delano höll oss på ett litet avstånd än vanligt. Emilio kramade om mig hela tiden och gick med mig som om jag vore hans tjej, det var väl för att markera att jag var hans. Men det var nog värre när Melissa flyttade, men det hade nog inte kommit in i Emilios hjärna ännu. Om jag ska vara ärlig så hade jag ingen aning om hur jag fortfarande kunde leva. Jag tänkte tillbaka på när Melissa kom hem efter ha rymt;

När Delano betalade drog Emilio mig till sidan och vi satte oss på en bänk. Han la armen runt mig. "Du vet att om det inte hade varit Delano så hade den killen redan varit död. Men han är min bästa vän, så jag vet inte vad jag ska göra." Jag skrattade, "andas." Det fick honom också att skratta. 

---