Don't.

Mötet med Justin gick inte som planerat, vi hade inte varit tillsammans sålänge men tilltäckligt för att förstå att vi älskade varandra och att det kanske var meningen att det skulle vara vi. Jag började göra mat, och mina ben skakade. Jag väntade Delanos barn, och jag borde inte bli så här upprörd. Men jag ville inte gå omkring vetandes att Justin hatade mig, och att han trodde att jag hade velat honom illa. Det var trots allt han som var otrogen, inte jag.

När Delano kom hem på kvällen kunde vi äta utav maten som jag gjort. Vi åt den i vardagsrummet och jag lutade mig emot honom för att känna mig säker. Något som jag alltid gjorde, och det var inte hans muskler som gjorde det, utan hans hjärtslag. Alltid när vi gick ute så var jag såklart inte lika rädd som innan, när jag fick mina ångestattacker, men ändå så ville jag inte att han skulle skadad. Jag kunde offra mig själv för honom, men då skulle vårt barn också dö. Jag studerade hans kropp när han åt, och så fick jag syn på skårpor på hans knogar. "Jag vet att du inte har varit och tränat boxning. Du har bråkat." sa jag och satte mig rakt upp. Han tittade på mig med lidande blick, vi hade pratat om detta många gånger. "Inget farligt jag lovar." Han försökte pussa mig men jag drog undan mitt huvud och han suckade. "Är det så svårt att hålla sig borta från bråk?" Han ställde sin tomma tallrik på bordet och kollade allvarligt på mig. "Det var någon som sa något illa om dig. Jag tänker inte stå där och lyssna som någon fucking mes. Jag kommer alltid skydda dig, och om det innebär slåss så gör jag det." Jag ställde mig upp och gick till toaletten, han följde efter men jag hann låsa. "Natacha öppna dörren!" han bankade och jag satte på vattnet och det brast. Tårarna rann och jag försökte hålla mig så tyst som möjligt. Det var inte första gången. "Förlåt min ängel, men jag ber om förlåtelse. Men det betyder inte att jag ångrar vad jag gjort." Jag hatade att han gjorde sig illa på grund av mig, och jag tänkte inte acceptera det.

Delano hade gett upp, och satt säkert i vardagsrummet. Han hade på hög musik, och det hade han alltid när han var sur. Försiktigt smög jag ut från toaletten och jag bytte om till ett linne som man såg tydligt att jag var gravid med. Enligt mig fanns inget vackrare än en liten bulle på magen, det symboliserade verkligen kärlek. "Förlåt." sa jag tyst och satte mig bredvid honom. Han varken sänkte eller höjde musiken, och han satt inne på facebook. "Jag är rädd att förlora dig. Att vårt barn ska behöva växa upp utan en pappa." sa jag och en tår rann. Han suckade och stängde igen luckan på datan vilket fick allt att stängas av och drog in mig i sin famn. "Du kommer inte förlora mig. Men du måste förstå att jag alltid kommer skydda dig. Jag vet vad som hände förut, och efter det ska inget hända dig. Emilio var också där, och jag kan säga att Emilio blev argare än jag." Jag suckade, "snälla. Låt inget dåligt hända min bror. Isabelle får barn om en månad, hon behöver honom." "Jag ska inte, lovar." Jag fick en kyss på pannan och så satte vi på teven.

Justin. Jag skulle aldrig säga det för att såra dig, men jag vill inte att du ska gå runt och tro att jag skiter i dig. För det skulle jag aldrig kunna göra! Du kommer alltid ha en del utav mitt hjärta.

*

Jag var hemma hos Emilio, och han var inte på det bästa humöret. När han såg hur mycket min mage hade växt så brast allt för honom, han flippade ur. "Lilla flicka, du vill verkligen ha stryk eller hur?" Jag som hade trott att han hade tagit det så bra, men nu hade han mer eller mindre velat misshandla mig sen jag steg in genom dörren. "Jag hörde om dig och bävern." sa han sedan och kollade mig rätt i ögonen, vi stod i köket och han tog tag om mitt hår och slog det en gång mot väggen. Tillräckligt hårt för att jag skulle förstå att han menade allvar och han släppte inte taget om mitt hår, "Du tror att jag inte har koll på dig." Han snurrade runt mitt hår ett varv runt sin hand så det gjorde ondare, och han drog mig intill sig och släppte mig sedan. "Om inte Delano hade vart din pojkvän, och jag visste att han skulle ta hand om dig för att han är min bästa vän så skulle du få se vad som skulle hända." Han gick iväg och svor på vårat eget språk tills jag inte hörde honom någon mer.

Mötet med Justin gick inte som planerat, vi hade inte varit tillsammans sålänge men tilltäckligt för att förstå att vi älskade varandra och att det kanske var meningen att det skulle vara vi. Jag började göra mat, och mina ben skakade. Jag väntade Delanos barn, och jag borde inte bli så här upprörd. Men jag ville inte gå omkring vetandes att Justin hatade mig, och att han trodde att jag hade velat honom illa. Det var trots allt han som var otrogen, inte jag.

När Delano kom hem på kvällen kunde vi äta utav maten som jag gjort. Vi åt den i vardagsrummet och jag lutade mig emot honom för att känna mig säker. Något som jag alltid gjorde, och det var inte hans muskler som gjorde det, utan hans hjärtslag. Alltid när vi gick ute så var jag såklart inte lika rädd som innan, när jag fick mina ångestattacker, men ändå så ville jag inte att han skulle skadad. Jag kunde offra mig själv för honom, men då skulle vårt barn också dö. Jag studerade hans kropp när han åt, och så fick jag syn på skårpor på hans knogar. "Jag vet att du inte har varit och tränat boxning. Du har bråkat." sa jag och satte mig rakt upp. Han tittade på mig med lidande blick, vi hade pratat om detta många gånger. "Inget farligt jag lovar." Han försökte pussa mig men jag drog undan mitt huvud och han suckade. "Är det så svårt att hålla sig borta från bråk?" Han ställde sin tomma tallrik på bordet och kollade allvarligt på mig. "Det var någon som sa något illa om dig. Jag tänker inte stå där och lyssna som någon fucking mes. Jag kommer alltid skydda dig, och om det innebär slåss så gör jag det." Jag ställde mig upp och gick till toaletten, han följde efter men jag hann låsa. "Natacha öppna dörren!" han bankade och jag satte på vattnet och det brast. Tårarna rann och jag försökte hålla mig så tyst som möjligt. Det var inte första gången. "Förlåt min ängel, men jag ber om förlåtelse. Men det betyder inte att jag ångrar vad jag gjort." Jag hatade att han gjorde sig illa på grund av mig, och jag tänkte inte acceptera det.

Delano hade gett upp, och satt säkert i vardagsrummet. Han hade på hög musik, och det hade han alltid när han var sur. Försiktigt smög jag ut från toaletten och jag bytte om till ett linne som man såg tydligt att jag var gravid med. Enligt mig fanns inget vackrare än en liten bulle på magen, det symboliserade verkligen kärlek. "Förlåt." sa jag tyst och satte mig bredvid honom. Han varken sänkte eller höjde musiken, och han satt inne på facebook. "Jag är rädd att förlora dig. Att vårt barn ska behöva växa upp utan en pappa." sa jag och en tår rann. Han suckade och stängde igen luckan på datan vilket fick allt att stängas av och drog in mig i sin famn. "Du kommer inte förlora mig. Men du måste förstå att jag alltid kommer skydda dig. Jag vet vad som hände förut, och efter det ska inget hända dig. Emilio var också där, och jag kan säga att Emilio blev argare än jag." Jag suckade, "snälla. Låt inget dåligt hända min bror. Isabelle får barn om en månad, hon behöver honom." "Jag ska inte, lovar." Jag fick en kyss på pannan och så satte vi på teven.

*

Jag var hemma hos Emilio, och han var inte på det bästa humöret. När han såg hur mycket min mage hade växt så brast allt för honom, han flippade ur. "Lilla flicka, du vill verkligen ha stryk eller hur?" Jag som hade trott att han hade tagit det så bra, men nu hade han mer eller mindre velat misshandla mig sen jag steg in genom dörren. "Jag hörde om dig och bävern." sa han sedan och kollade mig rätt i ögonen, vi stod i köket och han tog tag om mitt hår och slog det en gång mot väggen. Tillräckligt hårt för att jag skulle förstå att han menade allvar och han släppte inte taget om mitt hår, "Du tror att jag inte har koll på dig." Han snurrade runt mitt hår ett varv runt sin hand så det gjorde ondare, och han drog mig intill sig och släppte mig sedan. "Om inte Delano hade vart din pojkvän, och jag visste att han skulle ta hand om dig för att han är min bästa vän så skulle du få se vad som skulle hända." Han gick iväg och svor på vårat eget språk tills jag inte hörde honom någon mer.

---