Jazmyns perspektiv:

Trots att jag älskade att spela in, så var det alltid bäst att vara hemma. Jag öppnade ytterdörren hem, mamma hade sagt till mig att  vara hemma vid sex, och det var jag.

Nicole och jag hade verkligen haft roligt idag, vi hade lekt med hennes hund, som hette Junior.

"Bra att du kom, vi ska precis äta." sa mamma med ett leende och gick in med en gryta i handen till middagsrummet.

Jag la mina skor ordentligt och gick in dit där alla redan satt, jag satte mig bredvid Madison och pappa knöt händerna framför sig. Vi bad inte varje dag innan vi åt, men ibland gjorde vi det. Pappa sa att man kan be själv också, utan att någon ser. Jag gjorde det ibland, och dessutom gick jag ibland till kyrkan.

När vi hade bett gav pappa först mat till Madison, och sedan la han till sig själv, och hjälpte även emilio. Sedan fick vi ta själva. Han frågade förstås om jag behövde hjälp, men jag sa nej.

"Nicole har en jätte söt hund.." sa jag och blåste på soppan.

"Alla hundar är söta." sa pappa och skrattade.

"Jag vill också ha en hund" sa jag och kollade ner i bordet.

Jag bad inte ofta om saker, men när jag väl gjorde det, så ville jag verkligen ha det.

"Vi får se gumman.. jag och pappa får prata om det sen." log mamma.

"Okej. Jag såg mormor ute, och hon sa att hon skulle komma hit sen senare."

"Jaha okej" log mamma.

"Vet ni? Idag när jag och Elizabeth var ute vid sjön, så kom en tjej fram till mig och frågade om jag var Justin Biebers barn.. hon verkade helt galen." sa Madison med skeden i luften.

När jag var liten, förstod inte jag heller hur mycket folk älskade pappa, men nu har jag förstått att han var ganska känd, och att folk verkligen kunde gå hur långt som helst för att få träffa honom.

Alla skrattade åt Madison.

"Pappa, ska vi åka gokart imorgon? Jag tror dom kommer ha stängt sen resten av veckan."

Emilio älskade bilar, och allting som gick fort.

"Ja, det kan vi göra gubben. Ät upp nu innan soppan kallnar."

-

Ikväll var det Bieber filmkväll, det hade vi en gång i veckan alltid när pappa och alla var hemma. Denna vecka fick jag välja film, så jag valde Hitta Nemo.

Vi köpte alltid fullt med godis, chips och popcorn när vi hade filmkväll. Vi hade en stor lång soffa, och en fotölj och sedan bar alltid Madison in sin stora hello kitty sackosäck som hon satt i. Emilio satt i fotöljen ibland, och ibland satt han i soffan. Det var olika, ibland brukade mamma sitta och gosa med någon. Men oftast låg hon och pappa sked och när dom trodde att vi inte såg, kysstes dom alltid och gömde sig under täcket.

Madison bar sackosäken på huvuden in till vardagsrummet och jag satt och snurrade med fotäöljen innan Emilio hann ta den. Pappa fixade med filmen och mamma fixade i ordning allting i köket.

"Jazzy kan du hjälpa mig att bära?" ropade hon.

"Men Emilio kommer sno min plats!"

Emilio hade satt sig på golvet precis framför teven, på en stor kudde.

"Jag hjälper dig älskling" sa pappa och reste sig upp.

Man kunde höra mamma fnissa i köket och sedan kom dom båda ut med två skålar var, och en bricka med glas till alla.

Madison hade ett eget glas, som hade ett alldeles eget sugrör som snurrade runt och hade en liten Hello Kitty figur. Emilio hade ett exakt likadant men med en bil istället, och jag hade ett helt rosa glas bara. Mamma och pappa hade vanliga glas, och alla hade cola i sina glas förutom Madison som inte kunde dricka kolsyra.

"Starta filmen, starta filmen!" började jag och Emilio i kör och Maddi fnissade till.

"Jaja, lugna ner er småbarn" sa pappa och släckte lamporna. Dom gosade sig in i en filt och filmen startade.

"Juste Jazzy, imorgon efter att jag och Emilio åkt gokart, så åker vi och hittar en hund till oss. Passar det?"

Jag log med hela ansiktet, "tack världens bästa mamma och pappa!"

Trots att jag älskade att spela in, så var det alltid bäst att vara hemma. Jag öppnade ytterdörren hem, mamma hade sagt till mig att  vara hemma vid sex, och det var jag.

Nicole och jag hade verkligen haft roligt idag, vi hade lekt med hennes hund, som hette Junior.

"Bra att du kom, vi ska precis äta." sa mamma med ett leende och gick in med en gryta i handen till middagsrummet.

Jag la mina skor ordentligt och gick in dit där alla redan satt, jag satte mig bredvid Madison och pappa knöt händerna framför sig. Vi bad inte varje dag innan vi åt, men ibland gjorde vi det. Pappa sa att man kan be själv också, utan att någon ser. Jag gjorde det ibland, och dessutom gick jag ibland till kyrkan.

När vi hade bett gav pappa först mat till Madison, och sedan la han till sig själv, och hjälpte även emilio. Sedan fick vi ta själva. Han frågade förstås om jag behövde hjälp, men jag sa nej.

"Nicole har en jätte söt hund.." sa jag och blåste på soppan.

"Alla hundar är söta." sa pappa och skrattade.

"Jag vill också ha en hund" sa jag och kollade ner i bordet.

Jag bad inte ofta om saker, men när jag väl gjorde det, så ville jag verkligen ha det.

"Vi får se gumman.. jag och pappa får prata om det sen." log mamma.

"Okej. Jag såg mormor ute, och hon sa att hon skulle komma hit sen senare."

"Jaha okej" log mamma.

"Vet ni? Idag när jag och Elizabeth var ute vid sjön, så kom en tjej fram till mig och frågade om jag var Justin Biebers barn.. hon verkade helt galen." sa Madison med skeden i luften.

När jag var liten, förstod inte jag heller hur mycket folk älskade pappa, men nu har jag förstått att han var ganska känd, och att folk verkligen kunde gå hur långt som helst för att få träffa honom.

Alla skrattade åt Madison.

"Pappa, ska vi åka gokart imorgon? Jag tror dom kommer ha stängt sen resten av veckan."

Emilio älskade bilar, och allting som gick fort.

"Ja, det kan vi göra gubben. Ät upp nu innan soppan kallnar."

-

Ikväll var det Bieber filmkväll, det hade vi en gång i veckan alltid när pappa och alla var hemma. Denna vecka fick jag välja film, så jag valde Hitta Nemo.

Vi köpte alltid fullt med godis, chips och popcorn när vi hade filmkväll. Vi hade en stor lång soffa, och en fotölj och sedan bar alltid Madison in sin stora hello kitty sackosäck som hon satt i. Emilio satt i fotöljen ibland, och ibland satt han i soffan. Det var olika, ibland brukade mamma sitta och gosa med någon. Men oftast låg hon och pappa sked och när dom trodde att vi inte såg, kysstes dom alltid och gömde sig under täcket.

Madison bar sackosäken på huvuden in till vardagsrummet och jag satt och snurrade med fotäöljen innan Emilio hann ta den. Pappa fixade med filmen och mamma fixade i ordning allting i köket.

"Jazzy kan du hjälpa mig att bära?" ropade hon.

"Men Emilio kommer sno min plats!"

Emilio hade satt sig på golvet precis framför teven, på en stor kudde.

"Jag hjälper dig älskling" sa pappa och reste sig upp.

Man kunde höra mamma fnissa i köket och sedan kom dom båda ut med två skålar var, och en bricka med glas till alla.

Madison hade ett eget glas, som hade ett alldeles eget sugrör som snurrade runt och hade en liten Hello Kitty figur. Emilio hade ett exakt likadant men med en bil istället, och jag hade ett helt rosa glas bara. Mamma och pappa hade vanliga glas, och alla hade cola i sina glas förutom Madison som inte kunde dricka kolsyra.

"Starta filmen, starta filmen!" började jag och Emilio i kör och Maddi fnissade till.

"Jaja, lugna ner er småbarn" sa pappa och släckte lamporna. Dom gosade sig in i en filt och filmen startade.

"Juste Jazzy, imorgon efter att jag och Emilio åkt gokart, så åker vi och hittar en hund till oss. Passar det?"

Jag log med hela ansiktet, "tack världens bästa mamma och pappa!"

EPILOGI:

Många år hade passerat. Jazmyn var nuförtiden tolv år, ganska envis men fortfarande min lilla prinsessa. Emilio var ny fyllda åtta år. Sedan fanns det en till liten trollunge, nämligen Madison, en fyraårig sjungfågel.

Om du frågar mig, så har hennes röst kommit efter pappa och jag är säker på att hon kommer gå i pappas fotspår. Nuförtiden hette jag Alison Bieber, och det gjorde alla barnen också.

Den stora Bieber familjen, Justin ännu mer framgångsrik. Han hade släppt många album och varit på turneer, han hade varit med i två filmer, vunnit en grammy och oscar. Han hade gjort mycker mera också, och jag kunde inte vara en stoltare fru.

Många tror säkert att jag bara tar Justins pengar hela tiden, men så är det inte. Jag jobbar också, hemifrån dock, med massa datasaker. Jag har tid att jobba när mina barn är i skolan, hemskolning förutom Madison som har en dagmamma. Det var inte för att jag inte kunde ta hand om henne, utan för att han skulle få träffa andra barn också. Emilio hade samma sak, det gjorde ont inom mig att jag inte hade gett Jazzy samma sak också.

Jag hade en fantastisk dagmamma, som var som min andramamma också ibland.

Vi hade flyttat till Kanada igen, samma stora hus. Vi hade byggt en lekstuga på gården, och en rutchkana och massa annat för barnen.

Förutom att jobba och ta hand om våra barn så reste vi mycket. Justin hade ju ett eget flygplan som vi alltid flög med. Vi försökte utforska så mycket ställen som möjligt, även när Justin inte var på turne. Och faktiskt, Jazmyn hade varit med i en serie på Disney Channel. Den hade dock uppehåll nu men hon hade fått påskrivet kontrakt på en andra säsong också.

Det kom nog också från Justin, och jag kunde inte vara en stoltare mamma när jag såg min egna dotter vara med på tv. Hon hade fått många modelljobb och sånt om hon hade velat, men hon vill inte vara känd som Justin Biebers dotter, utan hon vill göra sin egna karriär, och jag stödjer hennes val.

Justins perspektiv:

Jag såg alla mina tre barn växa upp framför ögonen på mig, jag såg min otroligt vackra och unika fru nästan varje dag och det fanns inget bättre. Det var såhär jag föreställde mig mitt liv när jag var liten, det var allt jag någonsin drömde om.

Jazmyn var verkligen mammas flicka, dom två var som en och samma person. Emilio var speciellt Olivers pojke, han bodde dock inte i samma land men Emilio åkte alltid åtminstonde en helg i månaden till Oliver. Minst. En gång stannade han en vecka, det var inget vi tvingade honom till, utan han valde det helt själv.

Madison var iallafall pappas flicka, vi hade gjort massor tillsammans. Ibland ville Jazzy och Alison shoppa, då kunde vi två åka hitta på något, om Emilio var i LA te.x. Men såklart så hittade vi alltid på massor tillsammans, och jag älskade alla mina barn lika mycket. Alisons familj hade alltid bott i LA, men nu hade dom faktiskt tagit ett steg framåt och flyttat till ett hus i samma område som oss. Alla flyttade förutom Alex som hade skaffat en tjej och bodde kvar i LA, och dom hade även en liten dotter som hette Julia.

Med tanke på att Alison var faster, så hälsade hon också på sin bror ganska ofta.

Livet var faktiskt ganska enkelt, jag säger inte att vi inte haft motgångar. Min pappas nya fru, Erica, dog i en bilolycka för några år sedan. Nuförtiden var faktiskt min mamma och pappa ganska nära, jag visste inte om dom var tillsammans, eller om dom bara umgicks.

Jag och Alison hade bara haft ett stort bråk, men vi löste det sedan, och några veckor efter det så gifte vi oss, på en strand i Hawaii.

Vi kommer alltid hålla ihop, oavsett vad.

Många år hade passerat. Jazmyn var nuförtiden tolv år, ganska envis men fortfarande min lilla prinsessa. Emilio var ny fyllda åtta år. Sedan fanns det en till liten trollunge, nämligen Madison, en fyraårig sjungfågel.

Om du frågar mig, så har hennes röst kommit efter pappa och jag är säker på att hon kommer gå i pappas fotspår. Nuförtiden hette jag Alison Bieber, och det gjorde alla barnen också.

Den stora Bieber familjen, Justin ännu mer framgångsrik. Han hade släppt många album och varit på turneer, han hade varit med i två filmer, vunnit en grammy och oscar. Han hade gjort mycker mera också, och jag kunde inte vara en stoltare fru.

Många tror säkert att jag bara tar Justins pengar hela tiden, men så är det inte. Jag jobbar också, hemifrån dock, med massa datasaker. Jag har tid att jobba när mina barn är i skolan, hemskolning förutom Madison som har en dagmamma. Det var inte för att jag inte kunde ta hand om henne, utan för att han skulle få träffa andra barn också. Emilio hade samma sak, det gjorde ont inom mig att jag inte hade gett Jazzy samma sak också.

Jag hade en fantastisk dagmamma, som var som min andramamma också ibland.

Vi hade flyttat till Kanada igen, samma stora hus. Vi hade byggt en lekstuga på gården, och en rutchkana och massa annat för barnen.

Förutom att jobba och ta hand om våra barn så reste vi mycket. Justin hade ju ett eget flygplan som vi alltid flög med. Vi försökte utforska så mycket ställen som möjligt, även när Justin inte var på turne. Och faktiskt, Jazmyn hade varit med i en serie på Disney Channel. Den hade dock uppehåll nu men hon hade fått påskrivet kontrakt på en andra säsong också.

Det kom nog också från Justin, och jag kunde inte vara en stoltare mamma när jag såg min egna dotter vara med på tv. Hon hade fått många modelljobb och sånt om hon hade velat, men hon vill inte vara känd som Justin Biebers dotter, utan hon vill göra sin egna karriär, och jag stödjer hennes val.

Jag såg alla mina tre barn växa upp framför ögonen på mig, jag såg min otroligt vackra och unika fru nästan varje dag och det fanns inget bättre. Det var såhär jag föreställde mig mitt liv när jag var liten, det var allt jag någonsin drömde om.

Jazmyn var verkligen mammas flicka, dom två var som en och samma person. Emilio var speciellt Olivers pojke, han bodde dock inte i samma land men Emilio åkte alltid åtminstonde en helg i månaden till Oliver. Minst. En gång stannade han en vecka, det var inget vi tvingade honom till, utan han valde det helt själv.

Madison var iallafall pappas flicka, vi hade gjort massor tillsammans. Ibland ville Jazzy och Alison shoppa, då kunde vi två åka hitta på något, om Emilio var i LA te.x. Men såklart så hittade vi alltid på massor tillsammans, och jag älskade alla mina barn lika mycket. Alisons familj hade alltid bott i LA, men nu hade dom faktiskt tagit ett steg framåt och flyttat till ett hus i samma område som oss. Alla flyttade förutom Alex som hade skaffat en tjej och bodde kvar i LA, och dom hade även en liten dotter som hette Julia.

Med tanke på att Alison var faster, så hälsade hon också på sin bror ganska ofta.

Livet var faktiskt ganska enkelt, jag säger inte att vi inte haft motgångar. Min pappas nya fru, Erica, dog i en bilolycka för några år sedan. Nuförtiden var faktiskt min mamma och pappa ganska nära, jag visste inte om dom var tillsammans, eller om dom bara umgicks.

Jag och Alison hade bara haft ett stort bråk, men vi löste det sedan, och några veckor efter det så gifte vi oss, på en strand i Hawaii.

Vi kommer alltid hålla ihop, oavsett vad.

---

När man är liten drömmer man om ett slott, att man är en prinsessa och sen en dag kommer en prins och allting är perfekt. Nu, allting som egentligen gjorde mig lycklig var Justin och mina barn. Speciellt mina barn, om jag ser ett leende på Jazzys ansikte så blir hela jag glad. Varje gång Emilio lär sig något nytt känner jag mig som den lyckligaste i hela världen. Varje gång Justin kysser mig, och rör mig, känns det som att mina knän ska ge vika och att allting runtomkring oss snurrar, för just då finns det bara vi.

-

Justin och Jazmyn var ensamma ute någonstans, och jag satt med Emilio och försökte lära honom att gå. "Min prins." log jag och kysste hans mjuka kind.

"Vi är hemma!" skrek Justin och Jazzy samtidigt och det hördes säkert enda till Miami när dom skrek.

"Jaja, vi är inte döva" skrattade jag.

Justin kom in och satte sig bredvid oss, och Jazzy sprang upp på sitt rum direkt, utan att ens visa sig.

"Var hon sur eller något?" frågade jag chockat och han skakade på huvudet samtidigt som han tog över min postion att stödja Emilio.

"Nejnej, hon hade något jätte viktigt på gång i sitt rum. Vi får inte störa."

"Är du säker?"

"Ja älskling, lita på henne."

Han pussade mig lugnade och jag var mest rädd för mina tapeter. Det skulle ju inte vara första gången om hon skulle få för sig att rita på dom.

Då tog Emilio ett steg framåt och jag spärrade upp ögonen, tre steg tog han, alldeles ensam, och sedan föll han ihop på rumpan på golvet och jag började skratta samtidigt som jag grät.

"Min lilla kille!" sa jag och pussade massor på honom.

"Mamma, du kommer dränka honom med pussar." fnittrade hon och satte sig med oss.

Dom här stunderna, när vi alla satt samlade såhär, var det som betydde mest för mig. Det var det jag längtade efter när det var fredag. Att få sitta hemma med alla, kolla på någon prinsessfilm och äta popcorn. Justin och Jazzy tävlar om vem som kan dricka snabbast ett helt vattenglas, Emilio skrattar roligt vilket får oss alla att skratta, jag och Justin brottas på soffan om den sista godisen, att få bära in mina sovande barn till deras rum, och sedan få spendera natten med Justin.

Förut hade det kanske varit att få gå på bio med mina vänner och sånt, men det hade jag växt ifrån.

"Trollunge, kommer sakna dig galet mycket när du åker.." sa jag och satte henne i mitt knä.

"Mamma, jag kommer sakna er med. Väldigt mycket. Men jag är inte borta länge." Mitt egna barn tröstade mig..

"Vi alla kommer sakna dig,och när du kommer tillbaka Jazzy, så har vi en överraskning till dig."

-

Barnen hade somnat tidigt, Jazzy hade frivilligt hoppat in i sängen, så jag undrade vad hon hade fått i sig.. Justin drog direkt in mig i sin famn och vi tog ett värmande och mysigt bad tillsammans. Vi satt där och bara kysstes, och pratade. Sedan när vi klev upp satte jag bara på mig ett nattlinne och han ställde sig bakom mig när jag stod framför spegeln och tog min handled. Efter tio sekunder släppte han och jag såg det otroligt vackra armbandet som jag och Jazzy varit och kollat på häromdagen. Jag hade min mun öppen för att jag var så chockad.

"Justin.."

"Jag älskar dig."

Jag ville inte slita ögonen från armbandet men jag kysste Justin passionerat och slängde mig runt hans hals.

"Tack, jag menar det verkligen. Inte bara för armbandet, utan för allting du gett mig, för allt du ger mig varje dag. Jag älskar dig så otroligt mycket, och jag längtar till den dagen när jag får gifta mig med dig. Så du blir min föralltid Justin Drew Bieber."

När man är liten drömmer man om ett slott, att man är en prinsessa och sen en dag kommer en prins och allting är perfekt. Nu, allting som egentligen gjorde mig lycklig var Justin och mina barn. Speciellt mina barn, om jag ser ett leende på Jazzys ansikte så blir hela jag glad. Varje gång Emilio lär sig något nytt känner jag mig som den lyckligaste i hela världen. Varje gång Justin kysser mig, och rör mig, känns det som att mina knän ska ge vika och att allting runtomkring oss snurrar, för just då finns det bara vi.

-

Justin och Jazmyn var ensamma ute någonstans, och jag satt med Emilio och försökte lära honom att gå. "Min prins." log jag och kysste hans mjuka kind.

"Vi är hemma!" skrek Justin och Jazzy samtidigt och det hördes säkert enda till Miami när dom skrek.

"Jaja, vi är inte döva" skrattade jag.

Justin kom in och satte sig bredvid oss, och Jazzy sprang upp på sitt rum direkt, utan att ens visa sig.

"Var hon sur eller något?" frågade jag chockat och han skakade på huvudet samtidigt som han tog över min postion att stödja Emilio.

"Nejnej, hon hade något jätte viktigt på gång i sitt rum. Vi får inte störa."

"Är du säker?"

"Ja älskling, lita på henne."

Han pussade mig lugnade och jag var mest rädd för mina tapeter. Det skulle ju inte vara första gången om hon skulle få för sig att rita på dom.

Då tog Emilio ett steg framåt och jag spärrade upp ögonen, tre steg tog han, alldeles ensam, och sedan föll han ihop på rumpan på golvet och jag började skratta samtidigt som jag grät.

"Min lilla kille!" sa jag och pussade massor på honom.

"Mamma, du kommer dränka honom med pussar." fnittrade hon och satte sig med oss.

Dom här stunderna, när vi alla satt samlade såhär, var det som betydde mest för mig. Det var det jag längtade efter när det var fredag. Att få sitta hemma med alla, kolla på någon prinsessfilm och äta popcorn. Justin och Jazzy tävlar om vem som kan dricka snabbast ett helt vattenglas, Emilio skrattar roligt vilket får oss alla att skratta, jag och Justin brottas på soffan om den sista godisen, att få bära in mina sovande barn till deras rum, och sedan få spendera natten med Justin.

Förut hade det kanske varit att få gå på bio med mina vänner och sånt, men det hade jag växt ifrån.

"Trollunge, kommer sakna dig galet mycket när du åker.." sa jag och satte henne i mitt knä.

"Mamma, jag kommer sakna er med. Väldigt mycket. Men jag är inte borta länge." Mitt egna barn tröstade mig..

"Vi alla kommer sakna dig,och när du kommer tillbaka Jazzy, så har vi en överraskning till dig."

-

Barnen hade somnat tidigt, Jazzy hade frivilligt hoppat in i sängen, så jag undrade vad hon hade fått i sig.. Justin drog direkt in mig i sin famn och vi tog ett värmande och mysigt bad tillsammans. Vi satt där och bara kysstes, och pratade. Sedan när vi klev upp satte jag bara på mig ett nattlinne och han ställde sig bakom mig när jag stod framför spegeln och tog min handled. Efter tio sekunder släppte han och jag såg det otroligt vackra armbandet som jag och Jazzy varit och kollat på häromdagen. Jag hade min mun öppen för att jag var så chockad.

"Justin.."

"Jag älskar dig."

Jag ville inte slita ögonen från armbandet men jag kysste Justin passionerat och slängde mig runt hans hals.

"Ja, du kan börja med maten."

Jag drog Emilio i vagnen, och Jazzy gick bredvid mig. Det var inte kaos, för fotograferna kunde faktiskt respektera mig när jag gick med båda barnen själv. Men för säkerthetsskull hade jag med mig en livvakt som gick några meter bakom alltid.

"Okej älskling, ses snart. Älskar dig."

"Älskar dig med Justin, puss."

Jag la på och stoppade ner mobilen i väskan som hängde på vagnen.

"Jazmyn, du får åka till farmor och dom om en vecka, går det bra?"

"Jaaaa!"

Hon hoppade framåt, och jag undrade hur hennes energi aldrig tog slut. Hon var verkligen Justins barn, det märkte man direkt. "Vill du ha en rosa mjukisdress? Om jag köper en blå?"

Hon nickade och vi svängde in på forever21 där vi köpte två mjukisdressar till oss, trots att vi hade shoppat precis för några dagar sedan.

-

Jazmyn växte fort, och det gjorde ont att se. Även fast hon var mitt barn, så ville jag att hon alltid skulle vara min lilla prinsessa. Men hon växte mer och mer varje dag, och jag älskade henne mest i hela världen. Först när jag blev gravid så trodde jag att hon skulle växa upp utan sin pappa, och jag vande mig också vid att Justin skulle ta hand om henne, men inte vara tillsammans med mig. Men nu när jag och Justin hade varit tillsammans i snart fyra år så kändes det helt sjukt. Det kändes konstigt att tänka mig ett liv utan honom.

"Alison, vart har du lagt Emilios blåa jacka? Jag ska gå ut med honom en stund."

Jag tittade upp från disken och tänkte efter, Jazzy ritade vid köksbordet och Emilio hade varit med Justin.

"På vår säng tror jag, kolla i Jazzys rum för hon brukar leka ibland.."

"Okej"

Han försvann upp och jag forsatte med disken.

Jake!! Jag har inte sett dig på evigheter, saknar dig otroligt mycket.. kan vi snälla ses imorgon?

Jag sände iväg smset innan jag hann säga till Justin, för jag hoppades att han vid det här laget redan visste att jag och Jake bara var vänner. Men sen när han kom hem skulle jag ändå säga det, för att  slippa bråk.

Absolut! Vi syns klockan elva vid min frisör, jag ska dit och du kan också fixa till dig lite ;)

Gamla samma Jake, jaja, vi syns då! :)

Jag skulle ta med mig båda barnen, så Justin skulle kunna jobba ifred. Hans fans var väldigt viktiga för mig, även  fast hälften hatade mig.

-

"Jake" utbrast jag och kramade om honom.

Både Emilio och Jazzy kollade vettskrämt på Jake, men det skulle säkert ändras.

"Hej tjejen, det var ett tag sen."

"Ja, här är mitt andra barn som du inte hunnit träffa, Emilio."

"Hej gubben." sa han och kollade ner på honom, men han var för liten för att förstå och sa ingenting.

"Och Jazzy minns du säkert, men hon minns nog inte dig. Jazmyn, kommer du ihåg Jake?"

Hon ryckte på axlarna och jag skrattade.

"Låt oss gå in istället, jag tänkte att Jazmyn skulle klippa topparna, och jag med."

"Ja, det fixar jag. Jag bokade en frisör till dig också för säkerhetensskull."

"Tack, åh hur har du haft det?"

Jag gick med vagnen och Jazzy höll i handtaget bredvid mig och Jake drog in mig i sin famn när vi gick dom sista meterna till salongen. Vi såg nog ut som vilket par som helst, och jag var ganska säker på att papparazzirna skulle ta kort på det också.

"Så, ska hon klippa topparna bara?"

"Japp."

Han drog uppskattande i Jazzys hår och började sedan. Hon såg faktiskt lugn ut, förra gången hade hon gråtit för att hon hade varit rädd för saxen. Men nu verkade det inte vara några problem.

"Vill du ha några rosa slingor sen?" frågade frisören glatt till Jazzy och hon nickade stort.

Jake skulle bara raka sitt hår, och sedan gjorde han ett kors i bakhuvudet. Snyggt enligt mig.

"Vad vill du ha då? Jag kan göra på dig." sa en ledig kille och vinkade dit mig.

"Eh, jag har mitt barn så kan inte riktigt än"

"Jag kan ta både två, eller sen henne när hon är klar. Det är lugnt, jag har känt Jake sen vi var små."

Jag kollade oroligt på Jake som nickade bara, så jag reste mig upp så hon kunde sätta sig bredvid Emilio i vagnen även fast han sov och jag fick sätta mig på en frisörstol.

"Gör vad du vill." log jag och kollade på Jazmyn.

-

Mitt hår dröjde tre timmar, Jazzy tröttnade ganska snabbt och dom gick till parken. Jake följde med så det var lungt, och när dom kom tillbaka fönade dom precis mitt hår.

"Wow.."

"Jag färgade det lite ljusare, och allt slitet hår är nu borta. Vad tycks?"

Jag log stort "tack så mycket."

Vi betalde och så, Jazmyn gav barnvakten en stor kram och sedan gick vi ut.

"JAg fattar inte att du inte litade på henne." skrattade Jake och drog mig intill sig igen.

"Jag kan inte lita på någon, det finns så många människor som vill döda Justin Biebers barn. Det finns t.o.m grupper på facebook. Du vet inte hur det känns, både jag och Justin har aldrig lämnat våra barn till någon annan än vi känner."

"Men ni kan ju inte gå runt och vänta på att något ska hända.."

"Ja, du kan börja med maten."

Jag drog Emilio i vagnen, och Jazzy gick bredvid mig. Det var inte kaos, för fotograferna kunde faktiskt respektera mig när jag gick med båda barnen själv. Men för säkerthetsskull hade jag med mig en livvakt som gick några meter bakom alltid.

"Okej älskling, ses snart. Älskar dig."

"Älskar dig med Justin, puss."

Jag la på och stoppade ner mobilen i väskan som hängde på vagnen.

"Jazmyn, du får åka till farmor och dom om en vecka, går det bra?"

"Jaaaa!"

Hon hoppade framåt, och jag undrade hur hennes energi aldrig tog slut. Hon var verkligen Justins barn, det märkte man direkt. "Vill du ha en rosa mjukisdress? Om jag köper en blå?"

Hon nickade och vi svängde in på forever21 där vi köpte två mjukisdressar till oss, trots att vi hade shoppat precis för några dagar sedan.

-

Jazmyn växte fort, och det gjorde ont att se. Även fast hon var mitt barn, så ville jag att hon alltid skulle vara min lilla prinsessa. Men hon växte mer och mer varje dag, och jag älskade henne mest i hela världen. Först när jag blev gravid så trodde jag att hon skulle växa upp utan sin pappa, och jag vande mig också vid att Justin skulle ta hand om henne, men inte vara tillsammans med mig. Men nu när jag och Justin hade varit tillsammans i snart fyra år så kändes det helt sjukt. Det kändes konstigt att tänka mig ett liv utan honom.

"Alison, vart har du lagt Emilios blåa jacka? Jag ska gå ut med honom en stund."

Jag tittade upp från disken och tänkte efter, Jazzy ritade vid köksbordet och Emilio hade varit med Justin.

"På vår säng tror jag, kolla i Jazzys rum för hon brukar leka ibland.."

"Okej"

Han försvann upp och jag forsatte med disken.

Jag sände iväg smset innan jag hann säga till Justin, för jag hoppades att han vid det här laget redan visste att jag och Jake bara var vänner. Men sen när han kom hem skulle jag ändå säga det, för att  slippa bråk.

Jag skulle ta med mig båda barnen, så Justin skulle kunna jobba ifred. Hans fans var väldigt viktiga för mig, även  fast hälften hatade mig.

-

"Jake" utbrast jag och kramade om honom.

Både Emilio och Jazzy kollade vettskrämt på Jake, men det skulle säkert ändras.

"Hej tjejen, det var ett tag sen."

"Ja, här är mitt andra barn som du inte hunnit träffa, Emilio."

"Hej gubben." sa han och kollade ner på honom, men han var för liten för att förstå och sa ingenting.

"Och Jazzy minns du säkert, men hon minns nog inte dig. Jazmyn, kommer du ihåg Jake?"

Hon ryckte på axlarna och jag skrattade.

"Låt oss gå in istället, jag tänkte att Jazmyn skulle klippa topparna, och jag med."

"Ja, det fixar jag. Jag bokade en frisör till dig också för säkerhetensskull."

"Tack, åh hur har du haft det?"

Jag gick med vagnen och Jazzy höll i handtaget bredvid mig och Jake drog in mig i sin famn när vi gick dom sista meterna till salongen. Vi såg nog ut som vilket par som helst, och jag var ganska säker på att papparazzirna skulle ta kort på det också.

"Så, ska hon klippa topparna bara?"

"Japp."

Han drog uppskattande i Jazzys hår och började sedan. Hon såg faktiskt lugn ut, förra gången hade hon gråtit för att hon hade varit rädd för saxen. Men nu verkade det inte vara några problem.

"Vill du ha några rosa slingor sen?" frågade frisören glatt till Jazzy och hon nickade stort.

Jake skulle bara raka sitt hår, och sedan gjorde han ett kors i bakhuvudet. Snyggt enligt mig.

"Vad vill du ha då? Jag kan göra på dig." sa en ledig kille och vinkade dit mig.

"Eh, jag har mitt barn så kan inte riktigt än"

"Jag kan ta både två, eller sen henne när hon är klar. Det är lugnt, jag har känt Jake sen vi var små."

Jag kollade oroligt på Jake som nickade bara, så jag reste mig upp så hon kunde sätta sig bredvid Emilio i vagnen även fast han sov och jag fick sätta mig på en frisörstol.

"Gör vad du vill." log jag och kollade på Jazmyn.

-

Mitt hår dröjde tre timmar, Jazzy tröttnade ganska snabbt och dom gick till parken. Jake följde med så det var lungt, och när dom kom tillbaka fönade dom precis mitt hår.

"Wow.."

"Jag färgade det lite ljusare, och allt slitet hår är nu borta. Vad tycks?"

Jag log stort "tack så mycket."

Vi betalde och så, Jazmyn gav barnvakten en stor kram och sedan gick vi ut.

"JAg fattar inte att du inte litade på henne." skrattade Jake och drog mig intill sig igen.

"Jag kan inte lita på någon, det finns så många människor som vill döda Justin Biebers barn. Det finns t.o.m grupper på facebook. Du vet inte hur det känns, både jag och Justin har aldrig lämnat våra barn till någon annan än vi känner."

"Men ni kan ju inte gå runt och vänta på att något ska hända.."

---

"Dottern min, vill du gå och shoppa lite kanske idag?"

Hon må vara liten, men hon byter kläder oftare än vad jag gör på en vecka dagligen. Hon gjorde nog mest tvätt, och hon älskade att välja kläder själv. När hon blev stor skulle hon nog vara ännu värre..

"Jaaa" utbrast Jazzy och rusade till rummet för att byta om.

Jag själv hade bara lösa jeans och en vanlig tröja, på sistonde när det hade varit ganska stressigt med två barn, flytten och så, så hade jag slutat bry mig om mitt egna utseende. Jag satte på mig det första jag hittade, håret var för det mesta bara uppsatt. Jag antog att Justin inte ens tyckte jag var vacker längre.. Vi hade inte lika mycket tid för varandra, och det hade gått några veckor sedan vi hade flyttat in.

-

Jag gick med Jazzy, vi skulle ändå inte vara så länge så hon orkade gå. Hon kollade på massor utav rosa klänningar, och jag köpte för det mesta bara vanliga bas kläder.

När vi kom till kassan så hade hon plockat på sig massvis med kläder, hon brukade vanligtvis inte få köpa saker hursomhelst, men nu kände jag för ett undantag. Jag hade t.o.m hjälpt henne med storlekarna. Papparazzina stod utanför och fotade oss, samt några inne i affären. Men inte ens Jazzy ifrågasatte det, utan vi betedde oss som vanligt.

"Mamma, kolla vilket vackert armband!" sa hon och kollade på ett silverarmband i smyckesbutiken. Den var av äkta diamanter och så vackert att mina ögon nästan trillade ur. Jag ville inte ens se priset, och hon menade det såklart inte till sig själv.

"Ja verkligen gumman.."

Vi forsatte framåt och hon såg nästan lite ledsen ut, så jag som var en väldigt överbeskyddande mamma kunde inte låta bli.

"Har det hänt något?"

"Jag vill ha hål i öronen.. det finns jätte fina örhängen och det är många som har det." sa hon ledset och forsatte framåt med ansiktet mot marken. Jag bar upp henne i min famn och pussade henne på pannan.

"Men älskling, såklart. Vill du ta hål så kan vi göra det direkt."

Hon sprack upp i ett leende "menar du det?"

Jag nickade.

-

Jazzy som hade sett så glad ut bara några sekunder sedan verkade nu tveka när hon satt på stolen. Tjejen som hade hjälpt oss, hade tagit oss till ett annat rum så papparizzis inte skulle behöva ta kort. Hon hade ritat ett hål till Jazzy där hålen skulle sitta, och när hon hade fått välja rosa örhängen och sedan sett "pistolen" som man gjorde hålen med började hon kanske ångra sig.

"Det gör inte så ont.. mamma har också gjort det. Och du vet själv hur känslig jag är, jag har ju hål i naveln också. Sedan häruppe, du klarar det." sa jag och syftade på mitt ena hål längre upp i örat, längst uppe faktiskt. Hon nickade och tog min hand.

"Är du redo Bieber?" Tjejen log och Jazzy nickade.

Sedan placerade hon pistolen mot Jazzys öra och mitt hjärta började rusa, jag var säkert mer rädd än henne, och jag önskade att jag kunde ta smärtan istället för henne. Ett ljud hördes, och ännu ett, sedan var det klart.

"Aj" skrattade hon och jag log lättat.

"Nu måste vi fort hem och visa pappa"

Hon nickade och tjejen gav mig skötselråd, jag lyssnade på henne medans Jazzy stod och beundrade sig själv i spegeln.

"Du har en vacker dotter, och en begåvad pojkvän. Ta vara på det, det är inte många som har chansen att vara du." log hon och jag log.

"Tack.. sköt om dig"

Jag bar upp Jazzy och försvann ut, tillbaka till bilen och vi körde hem. Hela vägen pratade hon om sina örhängen, och jag kände mig som en bra mamma.

"Mamma, du är bäst! Jag önskar jag kunde åka tillbaka till Kanada och visa Nicole!"

"Saknar du Kanada?"

"Jag saknar mina vänner, för här har jag inga. Och här vill alla bara vara vän med mig för pappa.. jag kommer aldrig kunna skaffa några vänner heller." Hon såg riktigt ledsen ut och min egna klump i halsen växte.

"Såklart du kommer få vänner.. och jag vet hur det känns att alla vill vara vän med dig på grund av pappa. Men det finns riktiga vänner också.. Om du vill så kan du åka kanske och bo med farmor några dagar. Kan du leka med Nicole också, skulle du vela det?"

Hon nickade och såg överlycklig ut "jag ska prata med pappa, men nu tror jag att du vill visa dina örhängen."

Jag parkerade bilen i garaget och hon skrattade "be inte mormor komma över, hon kommer säkert få en hjärtattack."

"Dottern min, vill du gå och shoppa lite kanske idag?"

Hon må vara liten, men hon byter kläder oftare än vad jag gör på en vecka dagligen. Hon gjorde nog mest tvätt, och hon älskade att välja kläder själv. När hon blev stor skulle hon nog vara ännu värre..

"Jaaa" utbrast Jazzy och rusade till rummet för att byta om.

Jag själv hade bara lösa jeans och en vanlig tröja, på sistonde när det hade varit ganska stressigt med två barn, flytten och så, så hade jag slutat bry mig om mitt egna utseende. Jag satte på mig det första jag hittade, håret var för det mesta bara uppsatt. Jag antog att Justin inte ens tyckte jag var vacker längre.. Vi hade inte lika mycket tid för varandra, och det hade gått några veckor sedan vi hade flyttat in.

-

Jag gick med Jazzy, vi skulle ändå inte vara så länge så hon orkade gå. Hon kollade på massor utav rosa klänningar, och jag köpte för det mesta bara vanliga bas kläder.

När vi kom till kassan så hade hon plockat på sig massvis med kläder, hon brukade vanligtvis inte få köpa saker hursomhelst, men nu kände jag för ett undantag. Jag hade t.o.m hjälpt henne med storlekarna. Papparazzina stod utanför och fotade oss, samt några inne i affären. Men inte ens Jazzy ifrågasatte det, utan vi betedde oss som vanligt.

"Mamma, kolla vilket vackert armband!" sa hon och kollade på ett silverarmband i smyckesbutiken. Den var av äkta diamanter och så vackert att mina ögon nästan trillade ur. Jag ville inte ens se priset, och hon menade det såklart inte till sig själv.

"Ja verkligen gumman.."

Vi forsatte framåt och hon såg nästan lite ledsen ut, så jag som var en väldigt överbeskyddande mamma kunde inte låta bli.

"Har det hänt något?"

"Jag vill ha hål i öronen.. det finns jätte fina örhängen och det är många som har det." sa hon ledset och forsatte framåt med ansiktet mot marken. Jag bar upp henne i min famn och pussade henne på pannan.

"Men älskling, såklart. Vill du ta hål så kan vi göra det direkt."

Hon sprack upp i ett leende "menar du det?"

Jag nickade.

-

Jazzy som hade sett så glad ut bara några sekunder sedan verkade nu tveka när hon satt på stolen. Tjejen som hade hjälpt oss, hade tagit oss till ett annat rum så papparizzis inte skulle behöva ta kort. Hon hade ritat ett hål till Jazzy där hålen skulle sitta, och när hon hade fått välja rosa örhängen och sedan sett "pistolen" som man gjorde hålen med började hon kanske ångra sig.

"Det gör inte så ont.. mamma har också gjort det. Och du vet själv hur känslig jag är, jag har ju hål i naveln också. Sedan häruppe, du klarar det." sa jag och syftade på mitt ena hål längre upp i örat, längst uppe faktiskt. Hon nickade och tog min hand.

"Är du redo Bieber?" Tjejen log och Jazzy nickade.

Sedan placerade hon pistolen mot Jazzys öra och mitt hjärta började rusa, jag var säkert mer rädd än henne, och jag önskade att jag kunde ta smärtan istället för henne. Ett ljud hördes, och ännu ett, sedan var det klart.

"Aj" skrattade hon och jag log lättat.

"Nu måste vi fort hem och visa pappa"

Hon nickade och tjejen gav mig skötselråd, jag lyssnade på henne medans Jazzy stod och beundrade sig själv i spegeln.

"Du har en vacker dotter, och en begåvad pojkvän. Ta vara på det, det är inte många som har chansen att vara du." log hon och jag log.

"Tack.. sköt om dig"

Jag bar upp Jazzy och försvann ut, tillbaka till bilen och vi körde hem. Hela vägen pratade hon om sina örhängen, och jag kände mig som en bra mamma.

"Mamma, du är bäst! Jag önskar jag kunde åka tillbaka till Kanada och visa Nicole!"

"Saknar du Kanada?"

"Jag saknar mina vänner, för här har jag inga. Och här vill alla bara vara vän med mig för pappa.. jag kommer aldrig kunna skaffa några vänner heller." Hon såg riktigt ledsen ut och min egna klump i halsen växte.

"Såklart du kommer få vänner.. och jag vet hur det känns att alla vill vara vän med dig på grund av pappa. Men det finns riktiga vänner också.. Om du vill så kan du åka kanske och bo med farmor några dagar. Kan du leka med Nicole också, skulle du vela det?"

Hon nickade och såg överlycklig ut "jag ska prata med pappa, men nu tror jag att du vill visa dina örhängen."

Jag parkerade bilen i garaget och hon skrattade "be inte mormor komma över, hon kommer säkert få en hjärtattack."

---

Jag är mamma åt två barn, och inget utav dom ångrar jag en enda sekund. Vad jag ångrar är att jag och Justin faktiskt bråkade om det, om vi skulle göra abort eller inte. Tillslut hade jag sagt till honom helt lungt, att jag ville behålla det. Vid det laget hade han redan accepterat mitt beslut, om aborten.

"OLIVER" ropade jag och slängde mig i hans famn. Jag hade saknat honom obeskrivligt mycket, man kan aldrig sluta behöva sin kusin. Han var som en utav mina bröder, vilka jag också saknat.Men dom hade jag träffat dagen innan, och mamma hade tagit hand om barnen medans jag fått bete mig som vilken tonåring som helst. Brottats med Max och retats med Alex.

Han skrattade och tog emot mig med öppna armar, han hade byggt ännu mera muskler och ännu mera tatueringar.

"Saknat mig?" frågade han med ett flin.

"Du anar inte.."

"Jag visste att du saknade mig, jag är ju din favorit kusin."

"Vart har du brodern din?" frågade jag och han kom efter. Hans bror Dennis kom in och jag hoppade över honom. Han var yngre än Oliver och han hade alltid varit den som spionerat med mig , varit ansvarslös. Vi sågs inte lika ofta som jag och Oliver, men idag hade jag sett till att han följde med.

Precis som Oliver hade han mer muskler och tatueringar, hans hår var borta och han snurrade runt mig.

"Justin!" ropade jag som kom i samma sekund.

"Du har aldrig fått träffa Dennis va? Här är han iallafall." dom hälsade och han hade iallafall tagit det bättre än Oliver första gången.

"Vart är han? Emilio?"

Direkt när Oliver såg Emilio så var han i hans knä och Jazzy som faktiskt träffat Dennis flög i hans knä. Justin hade befunnit sig i London då, när han hade kommit på besök.

"Hur mår min favorit tjej?"

Hon fnittrade till och dom började brottas på skoj. Det var så roligt att se dom leka tillsammans, speciellt Oliver och Emilio. Jag fick ta ett kort på dom som han kunde sätta på facebook gudfars ängel och sedan med Jazzy min prinsessa.

"Lek inte med maten" sa jag åt Jazmyn och hon lyssnade faktiskt. Jag hade gjort middag och Emilio hade somnat.

"Hur går det med era tjejer?"

Framsteg Alison, du klarar faktiskt av att din kusin har en kille..

Dennis hade alltid haft långa förhållanden, eller så var han singel.

"Singel" flinade Dennis och jag gissade på att han inte hade något seriöst och Oliver skrattade.

"Amanda heter hon.."

"Vad hände med ditt 'jag har mognat och kan ha långa förhållanden' snack då? Paulina hette hon va? Dennis säg ärligt hur många tjejer har han haft efter det?"

"Tre" skrattade Dennis och Oliver skrattade också, Justin med.

Vi hade det faktiskt trevligt.

Justins perspektiv:

"Sov gott min prinsessa" sa jag  till Jazzy och kysste hennes panna. Hon somnade säkert samma sekund som hon la sig ner i sängen.

Jag gick ut till Alison, Dennis och Oliver. Jag hade kanske aldrig varit en bra vän med Oliver, men nu hade vi det riktigt roligt. Han hade väl insett att vi faktiskt hade barn tillsammans, och vi var förlovade. Hon var inte ett litet barn längre.

Jag är mamma åt två barn, och inget utav dom ångrar jag en enda sekund. Vad jag ångrar är att jag och Justin faktiskt bråkade om det, om vi skulle göra abort eller inte. Tillslut hade jag sagt till honom helt lungt, att jag ville behålla det. Vid det laget hade han redan accepterat mitt beslut, om aborten.

"OLIVER" ropade jag och slängde mig i hans famn. Jag hade saknat honom obeskrivligt mycket, man kan aldrig sluta behöva sin kusin. Han var som en utav mina bröder, vilka jag också saknat.Men dom hade jag träffat dagen innan, och mamma hade tagit hand om barnen medans jag fått bete mig som vilken tonåring som helst. Brottats med Max och retats med Alex.

Han skrattade och tog emot mig med öppna armar, han hade byggt ännu mera muskler och ännu mera tatueringar.

"Saknat mig?" frågade han med ett flin.

"Du anar inte.."

"Jag visste att du saknade mig, jag är ju din favorit kusin."

"Vart har du brodern din?" frågade jag och han kom efter. Hans bror Dennis kom in och jag hoppade över honom. Han var yngre än Oliver och han hade alltid varit den som spionerat med mig , varit ansvarslös. Vi sågs inte lika ofta som jag och Oliver, men idag hade jag sett till att han följde med.

Precis som Oliver hade han mer muskler och tatueringar, hans hår var borta och han snurrade runt mig.

"Justin!" ropade jag som kom i samma sekund.

"Du har aldrig fått träffa Dennis va? Här är han iallafall." dom hälsade och han hade iallafall tagit det bättre än Oliver första gången.

"Vart är han? Emilio?"

Direkt när Oliver såg Emilio så var han i hans knä och Jazzy som faktiskt träffat Dennis flög i hans knä. Justin hade befunnit sig i London då, när han hade kommit på besök.

"Hur mår min favorit tjej?"

Hon fnittrade till och dom började brottas på skoj. Det var så roligt att se dom leka tillsammans, speciellt Oliver och Emilio. Jag fick ta ett kort på dom som han kunde sätta på facebook gudfars ängel och sedan med Jazzy min prinsessa.

"Lek inte med maten" sa jag åt Jazmyn och hon lyssnade faktiskt. Jag hade gjort middag och Emilio hade somnat.

"Hur går det med era tjejer?"

Framsteg Alison, du klarar faktiskt av att din kusin har en kille..

Dennis hade alltid haft långa förhållanden, eller så var han singel.

"Singel" flinade Dennis och jag gissade på att han inte hade något seriöst och Oliver skrattade.

"Amanda heter hon.."

"Vad hände med ditt 'jag har mognat och kan ha långa förhållanden' snack då? Paulina hette hon va? Dennis säg ärligt hur många tjejer har han haft efter det?"

"Tre" skrattade Dennis och Oliver skrattade också, Justin med.

Vi hade det faktiskt trevligt.

"Sov gott min prinsessa" sa jag  till Jazzy och kysste hennes panna. Hon somnade säkert samma sekund som hon la sig ner i sängen.

Jag gick ut till Alison, Dennis och Oliver. Jag hade kanske aldrig varit en bra vän med Oliver, men nu hade vi det riktigt roligt. Han hade väl insett att vi faktiskt hade barn tillsammans, och vi var förlovade. Hon var inte ett litet barn längre.

---

1år och 2 månader senare:

"Jazmyn, ta det försiktigt. Ditt rum är däruppe."

Hon hade knappt ens fått av sig skorna innan hon rusade upp till sitt nya rum. Vi hade stannat längre än planerat i Kanada, för det blev ändrade planer. Jag ställde försiktigt ner bilbarnstolen med Emilio i, Justin kom efter med en stor matkasse och ställde ner den på golvet.

Trots allt så hade jag behållt barnet, som vi döpt till Emilio. Ovanligt namn i LA, men jag älskade det. Vi hade stannat i Kanada under hela gravidiheten för att det blev bäst så. Justin hade ändå jobbat med sitt album, åkt på nödvändiga saker. Turnen därimot skulle inte bli så kul att hantera nu med två barn också, men vi skulle klara av det.

Mer än så? Jo, vi hade faktiskt förlovat oss. Bara förlovat, inget bröllop än, det fick vänta några år. Jag visste att det var Justin jag ville leva med livet ut, men jag visste det redan, så vi behövde inte stressa fram ett bröllop för att bevisa det.

Förlovningen hade inte heller varit en så stor grej, jag hade inte kanske heller blivit så speciellt chockad. Vi hade ätit middag och sen sa han att han ville tillbringa hela sin framtid med mig. Han gav mig en ring i handen och så.  Absolut en utav dom bästa stunderna i mitt liv.

Jazzy var hela tre och ett halvt år nu, hon kunde tas som äldre med tanke på hennes talfärdigheter och sättet hon betedde sig på. Vi hade köpt ett hus till, det i Kanada fanns kvar och det skulle alltid vara vårt hus. Vi skulle tillbaka dit om något år när Justin hade turnerat färdigt, och han skulle åka om ett halvår ungefär så vi hade ingen bråttom.

"MAMMA, HELA MITT RUM ÄR ROSA!" hörde jag Jazzy skrika från övervåningen, man kunde inte ens tvivla på lyckan i hennes röst.

Justin hade börjat packa in matvarorna och jag hade lagt ner Emilio på golvet, för han sov. Sedan smög jag bakom Justin och kramade om honom bakifrån.

"Imorgon så bjuder vi våra familjer på middag, sen på kvällen bjuder vi över Aria, Emily och Lexie. Du kan bjuda över några vänner om du vill, för sen på onsdag kommer Oliver."

"Det låter som fullt upp." skrattade han och smekte mina armar.

"Ingenting vi inte klarar av, du vet Emilio kommer bli Olivers favorit"

Justin vände sig om och kysste mig, "du vet att du är min favorit va?"

Men vi hann inte längre, för Jazzy var brevid oss och drog i mig. "Mamma hörde du inte mig? Jag ropade på dig"

Jag tog upp henne i famnen och gick upp med henne "du ropade aldrig att jag skulle komma upp, du sa bara att ditt rum var rosa" log jag och pussade henne på kinden.

"Jaja, samma sak. Visste du att vi bor så nära mormor att jag nästan kan gå dit själv?"

Jag skrattade.

"Jazmyn, ja det vet jag. Och nej, du ska inte få gå dit själv förrens du är kanske 10 år"

"Mamma! Kommer jag få gå på dagis nu mamma? Kommer jag äntligen få leka med andra barn också?"

Jag suckade djupt och ställde ner henne på golvet, sedan hukade jag ner mig så vi var lika långa, jag drog bort håret från hennes ansikte.

"Gumman, du kommer inte kunna gå på dagis, eller skolan. Du kommer ändå få leka med andra barn, men inte där tyvärr"

Hon såg inte så glad ut "varför?"

"Din pappa är känd vet du, vissa människor kan bli helt galna för det. Du kommer förstå när du är äldre, det är för din egna säkerhet"

Hon nickade och kollade ner i golvet.

"Sov lite nu, vi har rest länge och du behöver lite sömn"

När jag bäddat ner både Jazmyn och Emilio så gick jag in till Justin som kollade på tv.

"Jag är glad att vara tillbaka för en stund, även fast Kanada alltid är bäst"

"Ja, jag med"

Han kysste mig på hjässan och jag gosade mig ner i hans famn.

"Jazmyn, ta det försiktigt. Ditt rum är däruppe."

Hon hade knappt ens fått av sig skorna innan hon rusade upp till sitt nya rum. Vi hade stannat längre än planerat i Kanada, för det blev ändrade planer. Jag ställde försiktigt ner bilbarnstolen med Emilio i, Justin kom efter med en stor matkasse och ställde ner den på golvet.

Trots allt så hade jag behållt barnet, som vi döpt till Emilio. Ovanligt namn i LA, men jag älskade det. Vi hade stannat i Kanada under hela gravidiheten för att det blev bäst så. Justin hade ändå jobbat med sitt album, åkt på nödvändiga saker. Turnen därimot skulle inte bli så kul att hantera nu med två barn också, men vi skulle klara av det.

Mer än så? Jo, vi hade faktiskt förlovat oss. Bara förlovat, inget bröllop än, det fick vänta några år. Jag visste att det var Justin jag ville leva med livet ut, men jag visste det redan, så vi behövde inte stressa fram ett bröllop för att bevisa det.

Förlovningen hade inte heller varit en så stor grej, jag hade inte kanske heller blivit så speciellt chockad. Vi hade ätit middag och sen sa han att han ville tillbringa hela sin framtid med mig. Han gav mig en ring i handen och så.  Absolut en utav dom bästa stunderna i mitt liv.

Jazzy var hela tre och ett halvt år nu, hon kunde tas som äldre med tanke på hennes talfärdigheter och sättet hon betedde sig på. Vi hade köpt ett hus till, det i Kanada fanns kvar och det skulle alltid vara vårt hus. Vi skulle tillbaka dit om något år när Justin hade turnerat färdigt, och han skulle åka om ett halvår ungefär så vi hade ingen bråttom.

"MAMMA, HELA MITT RUM ÄR ROSA!" hörde jag Jazzy skrika från övervåningen, man kunde inte ens tvivla på lyckan i hennes röst.

Justin hade börjat packa in matvarorna och jag hade lagt ner Emilio på golvet, för han sov. Sedan smög jag bakom Justin och kramade om honom bakifrån.

"Imorgon så bjuder vi våra familjer på middag, sen på kvällen bjuder vi över Aria, Emily och Lexie. Du kan bjuda över några vänner om du vill, för sen på onsdag kommer Oliver."

"Det låter som fullt upp." skrattade han och smekte mina armar.

"Ingenting vi inte klarar av, du vet Emilio kommer bli Olivers favorit"

Justin vände sig om och kysste mig, "du vet att du är min favorit va?"

Men vi hann inte längre, för Jazzy var brevid oss och drog i mig. "Mamma hörde du inte mig? Jag ropade på dig"

Jag tog upp henne i famnen och gick upp med henne "du ropade aldrig att jag skulle komma upp, du sa bara att ditt rum var rosa" log jag och pussade henne på kinden.

"Jaja, samma sak. Visste du att vi bor så nära mormor att jag nästan kan gå dit själv?"

Jag skrattade.

"Jazmyn, ja det vet jag. Och nej, du ska inte få gå dit själv förrens du är kanske 10 år"

"Mamma! Kommer jag få gå på dagis nu mamma? Kommer jag äntligen få leka med andra barn också?"

Jag suckade djupt och ställde ner henne på golvet, sedan hukade jag ner mig så vi var lika långa, jag drog bort håret från hennes ansikte.

"Gumman, du kommer inte kunna gå på dagis, eller skolan. Du kommer ändå få leka med andra barn, men inte där tyvärr"

Hon såg inte så glad ut "varför?"

"Din pappa är känd vet du, vissa människor kan bli helt galna för det. Du kommer förstå när du är äldre, det är för din egna säkerhet"

Hon nickade och kollade ner i golvet.

"Sov lite nu, vi har rest länge och du behöver lite sömn"

När jag bäddat ner både Jazmyn och Emilio så gick jag in till Justin som kollade på tv.

"Jag är glad att vara tillbaka för en stund, även fast Kanada alltid är bäst"

"Ja, jag med"

Han kysste mig på hjässan och jag gosade mig ner i hans famn. 

---

PROLOG:

Min bror betyder allt för mig.

Delano svek mig, han vände mig ryggen, och sårade mig så djupt så det kändes som om hela mitt hjärta var nertrampat. Det gjorde ont att andas. Justin som hade lovat mig eld och vatten vände mig ryggen när jag behövde honom som mest, Christian ska jag inte ens nämna.

414, min förort, mitt liv, jag ska aldrig flytta härifrån. Det är den sidan av stan som jag hör hemma.

Blåljusen syntes enda hit, jag rusade. All träning verkade ha gjort nytta, jag kände mig smidigare. Och allt det hade jag gjort för Delano, när jag hörde hans namn sved det i hjärtat. Men jag hann inte tänka på det, för när jag såg Amilia bäras in med en bår i ambulansen föll jag ner på knä framför  och kunde inte andas. Jag knippade efter andan, en till bår syntes. Det var min bror, jag kände igen alla tatueringar. Han hade massa filtar över sig som var täckta med blod, och när jag såg yttligare min syster ligga på marken försvann allt. Det var som marken under mig försvann, inga tårar. Ingenting, jag var helt borta. "Natacha, låt mig hjälpa dig!" sa Justin med sin silkesröst men jag slog bort hans hand. "LÅT MIG VARA, ALLT ÄR DITT FEL!"

PROLOG:

Min bror betyder allt för mig.

Delano svek mig, han vände mig ryggen, och sårade mig så djupt så det kändes som om hela mitt hjärta var nertrampat. Det gjorde ont att andas. Justin som hade lovat mig eld och vatten vände mig ryggen när jag behövde honom som mest, Christian ska jag inte ens nämna.

414, min förort, mitt liv, jag ska aldrig flytta härifrån. Det är den sidan av stan som jag hör hemma.

---

Jag fick komma in och lämna mig väska i gästrummet, jag satt i köket och Jazmyn hade verkligen fullt upp med att försöka berätta om alla saker som hade hänt med henne. Alison gjorde lunch och när Justin var nära såg man hur besvärad hon vart.

När Justin gick för att ta en dusch, och Jazmyn var i sitt rum passade jag på att fråga.

"Vad har hänt mellan dig och Justin?"

"Om du bara visste Oliver, så skulle du döda mig.."

Jag höjde på ögonbrynen, och tittade på henne. Jazmyn kom tillbaka ner så jag lät ämnet vänta tills vi var ensamma igen.

"Jag har hittat en tjej" sa jag och log lite.

"Verkligen? Vem då?"

Hon tittade intresserat på mig, hon var van med alla mina tjejer men detta var mer seriöst än alla mina ligg som jag hade haft, och en månadstjejer. När jag hade varit yngre lär jag ha varit en player, men dom dagarna var förbi nu.

"Hon heter Paulina, vi har varit tillsammans i tre månader nu"

"Wow" skrattade hon "det längsta hittills?"

Jag tittade seriöst på henne och hon forsatte skratta, precis som hon inte hade gjort det alls dom senaste dagarna.

"Förlåt, vad roligt. Jag vill också träffa henne någon gång"

Hon satte sig mitt emot mig och tog Jazzy i sitt knä, hon hade fått en kaka som hon åt på. Det var smulor runt hela hennes mun.

"Ja, det ska du"

"Justins mormor och morfar var med i en olycka för några dagar sen, så det har varit mycket det sista tiden. Och vi som kom hit för semester" skrattade hon humorlöst.

Justins perspektiv:

Jag klev ut ur duschrummet med endast en handuk runt midjan. Jag hittade ett par badshorts som jag satte på mig. Jag struntade i att ta på mig en tröja, det var så varmt.

Jag gick ner och hörde hur Oliver pratade med Jazmyn, han hade inte kommit vid världens bästa tillfälle med tanke på att jag och Ali knappt pratar med varandra. Det skulle jag snart ändra på. Jag förstod hur hon kände, och jag accepterade det, men såklart jag sårades. Jag hade alltid hatat abort..

"Justin, det finns lunch" mumlade Ali men kollade inte på mig.

Jag nickade och tog lite av maten hon hade gjort.

"Oliver, kan du ta hand om Jazzy en stund om jag och Ali pratar utanför?"

Han nickade till och tog henne i famnen, men istället för att vara kvar på nedervåningen ens så försvann dom upp för trapporna och Oliver tog verkligen hand om Jazmyn bra. Dessutom visste jag hur bra hand om jag skulle ta hand om Jazmyn, så jag förstod varför han var så hård mot Alison.

"Det blir inte bättre om vi inte pratar med varandra. Baby, förlåt mig."

Jag kramade om henne och hon kramade mig löst tillbaka, sedan började hon snyfta mot mitt bröst. "Ssh, det är ingen fara"

Jag fick komma in och lämna mig väska i gästrummet, jag satt i köket och Jazmyn hade verkligen fullt upp med att försöka berätta om alla saker som hade hänt med henne. Alison gjorde lunch och när Justin var nära såg man hur besvärad hon vart.

När Justin gick för att ta en dusch, och Jazmyn var i sitt rum passade jag på att fråga.

"Vad har hänt mellan dig och Justin?"

"Om du bara visste Oliver, så skulle du döda mig.."

Jag höjde på ögonbrynen, och tittade på henne. Jazmyn kom tillbaka ner så jag lät ämnet vänta tills vi var ensamma igen.

"Jag har hittat en tjej" sa jag och log lite.

"Verkligen? Vem då?"

Hon tittade intresserat på mig, hon var van med alla mina tjejer men detta var mer seriöst än alla mina ligg som jag hade haft, och en månadstjejer. När jag hade varit yngre lär jag ha varit en player, men dom dagarna var förbi nu.

"Hon heter Paulina, vi har varit tillsammans i tre månader nu"

"Wow" skrattade hon "det längsta hittills?"

Jag tittade seriöst på henne och hon forsatte skratta, precis som hon inte hade gjort det alls dom senaste dagarna.

"Förlåt, vad roligt. Jag vill också träffa henne någon gång"

Hon satte sig mitt emot mig och tog Jazzy i sitt knä, hon hade fått en kaka som hon åt på. Det var smulor runt hela hennes mun.

"Ja, det ska du"

"Justins mormor och morfar var med i en olycka för några dagar sen, så det har varit mycket det sista tiden. Och vi som kom hit för semester" skrattade hon humorlöst.

Jag klev ut ur duschrummet med endast en handuk runt midjan. Jag hittade ett par badshorts som jag satte på mig. Jag struntade i att ta på mig en tröja, det var så varmt.

Jag gick ner och hörde hur Oliver pratade med Jazmyn, han hade inte kommit vid världens bästa tillfälle med tanke på att jag och Ali knappt pratar med varandra. Det skulle jag snart ändra på. Jag förstod hur hon kände, och jag accepterade det, men såklart jag sårades. Jag hade alltid hatat abort..

"Justin, det finns lunch" mumlade Ali men kollade inte på mig.

Jag nickade och tog lite av maten hon hade gjort.

"Oliver, kan du ta hand om Jazzy en stund om jag och Ali pratar utanför?"

Han nickade till och tog henne i famnen, men istället för att vara kvar på nedervåningen ens så försvann dom upp för trapporna och Oliver tog verkligen hand om Jazmyn bra. Dessutom visste jag hur bra hand om jag skulle ta hand om Jazmyn, så jag förstod varför han var så hård mot Alison.

"Det blir inte bättre om vi inte pratar med varandra. Baby, förlåt mig."

Jag kramade om henne och hon kramade mig löst tillbaka, sedan började hon snyfta mot mitt bröst. "Ssh, det är ingen fara"

---

Vi åkte hem och sov fyra timmar, sedan kom vi tillbaka vid åtta tiden. På bilvägen tillbaka tog han min hand och drog efter andan.

"Jag förstår dig om du inte vill behålla det. Vi är bara nitton, jag har fortfarande karriären.. men du vet vad jag vill"

Jag tittade på våra sammanflätade händer och kunde inte se mig själv med ett andra barn. Hur skulle vi någonsin ha tid?

"Det känns bara som för mycket, du vet.. Det funkar säkert när vi är såhär ensamma, i ett hus. Men tänk den dagen när du åker på turne, jag kanske får vara ensam några veckor.. eller så följer alla med och det blir för mycket för dig också"

Han parkerade bilen och stannade, drog in andan och tittade ut, ville inte ens se på mig verkade det som. "Okej, då har vi väl bestämt oss.. ska du boka en tid medans vi är här så dom kan fixa det ?"

Jag kände mig skyldig, illamående över vad jag ville göra. Speciellt när Justin ville behålla det, och jag var som en mördare. Han tittade på mig men jag vägrade möta hans blick.

"Jag ringer en privatklinik.." mumlade jag tyst och hoppade ut ur bilen, skyndade mina steg framåt.

Men jag kunde höra hur Justin sprang efter mig och tog tag i min arm. Han vände mig om men jag tittade ner i marken.

"Kan du titta mig i ögonen?"

Jag reagerade inte ens..

"Hallå?! Kan du titta mig i ögonen?!" han lät sur, och jag försökte vrida mig ur hans grepp men han vägrade släppa mig. När han skrek på mig så hade några papparazzis hittat oss och han släppte mig innan dom hann ta några bilder och vi gick fort in. Jag rusade när vi väl kom in, men han var efter mig.

Vi satte oss i vänterummet, strax skulle vi äntligen få besöka Bruce som skulle klara sig trots allt. Både jag och Justin satt helt tysta, vilket inte var vanligt med oss två. Eller iallafall inte en sån här tystnad, som gör att jag lider, plågas av varenda sekund. Jag hade ätit p-piller, och vad jag mindes så hade jag aldrig missat en enda gång. Jag förstod inte hur jag kunde vara gravid.

Vi satt inne i Bruces rum, tillsammans med Pattie. Diane satt också där, med tanke på att hon bara hade en bruten arm så kunde hon skrivas ut på morgonen.

Vid ett-tiden kom även Jazzy, jag kramade henne hårt och hon verkade inte speciellt glad. Men hon sa ingenting, jag undrade vad som var fel.

"Jazzy, vill du gå och äta lite i kafeteian?"

Jag unvek att kolla på Justin när han ställde frågan till Jazzy som satt i mitt knä. Något kändes så fruktansvärt fel mellan oss två.

Hon nickade och han bar upp henne från min famn, att se vilken bra pappa han var gjorde att allting kändes så mycket svårare.

Olivers perspektiv:

Flygplanet landade smidigt, Alison visste inte att jag skulle komma just nu. Jag hade skickat att jag ville komma till Kanada, men det var mest för att se att dom var hemma hela tiden.

Jag gick ut från flygplatsen, där väntade redan min kompis som bodde här.

"Hej" sa han och vi gjorde ett handslag innan jag satte mig i hans bil.

Det var väldigt varmt för att vara sommar, jag hade endast på mig en vit t-shirt och jeans. Jag slängde väskan i baksätet.

"Vi får ses någon dag när du hinner bro"

"Aa såklart, ska bara hålla koll på kusinen nu ett par dagar."

Han började skratta.

Jag visste vart som bodde, och var framme en halvtimme senare. Jag tackade för skjutsen och gick sedan fram till huset. Dom var hemma med tanke på att bilen stod på uppfarten och ljusen var tända därinne. Jag knackade på och kunde höra hur Jazmyn skrek innanför. Jag var trots allt hennes gudfar så jag borde hälsa på oftare.

Dörren öppnades och där bakom stod en chockad och sliten Alison.

"Oliver, vad gör du här?" sa hon och kramade om mig.

"Hälsar på min kusin och hennes älskade barn" log jag och såg Jazmyn bakom henne. Jag höll ut armarna så hon kunde hoppa upp i mitt knä, vilket hon gjorde och jag bar henne med ena handen samtidigt som Justin kom bakifrån.

"Vem var det som kom?"

Han såg minst lika sliten ut och när deras blickar möttes märkte jag direkt att det var något som var fel mellan dom.

Vi åkte hem och sov fyra timmar, sedan kom vi tillbaka vid åtta tiden. På bilvägen tillbaka tog han min hand och drog efter andan.

"Jag förstår dig om du inte vill behålla det. Vi är bara nitton, jag har fortfarande karriären.. men du vet vad jag vill"

Jag tittade på våra sammanflätade händer och kunde inte se mig själv med ett andra barn. Hur skulle vi någonsin ha tid?

"Det känns bara som för mycket, du vet.. Det funkar säkert när vi är såhär ensamma, i ett hus. Men tänk den dagen när du åker på turne, jag kanske får vara ensam några veckor.. eller så följer alla med och det blir för mycket för dig också"

Han parkerade bilen och stannade, drog in andan och tittade ut, ville inte ens se på mig verkade det som. "Okej, då har vi väl bestämt oss.. ska du boka en tid medans vi är här så dom kan fixa det ?"

Jag kände mig skyldig, illamående över vad jag ville göra. Speciellt när Justin ville behålla det, och jag var som en mördare. Han tittade på mig men jag vägrade möta hans blick.

"Jag ringer en privatklinik.." mumlade jag tyst och hoppade ut ur bilen, skyndade mina steg framåt.

Men jag kunde höra hur Justin sprang efter mig och tog tag i min arm. Han vände mig om men jag tittade ner i marken.

"Kan du titta mig i ögonen?"

Jag reagerade inte ens..

"Hallå?! Kan du titta mig i ögonen?!" han lät sur, och jag försökte vrida mig ur hans grepp men han vägrade släppa mig. När han skrek på mig så hade några papparazzis hittat oss och han släppte mig innan dom hann ta några bilder och vi gick fort in. Jag rusade när vi väl kom in, men han var efter mig.

Vi satte oss i vänterummet, strax skulle vi äntligen få besöka Bruce som skulle klara sig trots allt. Både jag och Justin satt helt tysta, vilket inte var vanligt med oss två. Eller iallafall inte en sån här tystnad, som gör att jag lider, plågas av varenda sekund. Jag hade ätit p-piller, och vad jag mindes så hade jag aldrig missat en enda gång. Jag förstod inte hur jag kunde vara gravid.

Vi satt inne i Bruces rum, tillsammans med Pattie. Diane satt också där, med tanke på att hon bara hade en bruten arm så kunde hon skrivas ut på morgonen.

Vid ett-tiden kom även Jazzy, jag kramade henne hårt och hon verkade inte speciellt glad. Men hon sa ingenting, jag undrade vad som var fel.

"Jazzy, vill du gå och äta lite i kafeteian?"

Jag unvek att kolla på Justin när han ställde frågan till Jazzy som satt i mitt knä. Något kändes så fruktansvärt fel mellan oss två.

Hon nickade och han bar upp henne från min famn, att se vilken bra pappa han var gjorde att allting kändes så mycket svårare.

Olivers perspektiv:

Flygplanet landade smidigt, Alison visste inte att jag skulle komma just nu. Jag hade skickat att jag ville komma till Kanada, men det var mest för att se att dom var hemma hela tiden.

Jag gick ut från flygplatsen, där väntade redan min kompis som bodde här.

"Hej" sa han och vi gjorde ett handslag innan jag satte mig i hans bil.

Det var väldigt varmt för att vara sommar, jag hade endast på mig en vit t-shirt och jeans. Jag slängde väskan i baksätet.

"Vi får ses någon dag när du hinner bro"

"Aa såklart, ska bara hålla koll på kusinen nu ett par dagar."

Han började skratta.

Jag visste vart som bodde, och var framme en halvtimme senare. Jag tackade för skjutsen och gick sedan fram till huset. Dom var hemma med tanke på att bilen stod på uppfarten och ljusen var tända därinne. Jag knackade på och kunde höra hur Jazmyn skrek innanför. Jag var trots allt hennes gudfar så jag borde hälsa på oftare.

Dörren öppnades och där bakom stod en chockad och sliten Alison.

"Oliver, vad gör du här?" sa hon och kramade om mig.

"Hälsar på min kusin och hennes älskade barn" log jag och såg Jazmyn bakom henne. Jag höll ut armarna så hon kunde hoppa upp i mitt knä, vilket hon gjorde och jag bar henne med ena handen samtidigt som Justin kom bakifrån.

"Vem var det som kom?"

Han såg minst lika sliten ut och när deras blickar möttes märkte jag direkt att det var något som var fel mellan dom.

---

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.

"Ska ni behålla det?.."

"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"

Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.

Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?

Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.

"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"

Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.

"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"

Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.

"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.

"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.

Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"

Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"

Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"

Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"

Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.

"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.

Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.

"Tack" viskade han tillslut.

"För vad?"

"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"

Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.

"Ursäkta, är du Justin?"

Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"

"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.

"Ska ni behålla det?.."

"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"

Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.

Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?

Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.

"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"

Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.

"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"

Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.

"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.

"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.

Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"

Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"

Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"

Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"

Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.

"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.

Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.

"Tack" viskade han tillslut.

"För vad?"

"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"

Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.

"Ursäkta, är du Justin?"

Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"

"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

---

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.

"Ska ni behålla det?.."

"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"

Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.

Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?

Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.

"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"

Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.

"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"

Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.

"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.

"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.

Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"

Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"

Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"

Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"

Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.

"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.

Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.

"Tack" viskade han tillslut.

"För vad?"

"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"

Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.

"Ursäkta, är du Justin?"

Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"

"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.

"Ska ni behålla det?.."

"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"

Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.

Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?

Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.

"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"

Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.

"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"

Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.

"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.

"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.

Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"

Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"

Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"

Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"

Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.

"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.

Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.

"Tack" viskade han tillslut.

"För vad?"

"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"

Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.

"Ursäkta, är du Justin?"

Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"

"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

---

"Jag kom hit.. för att jag kände på mig under en lång period under turnen väldigt hängig och så. Hon tog lite tester och sa.." jag tog en paus för att inte brista ut i gråt.

"Berätta" sa han och höll händerna på mina armar, försökte se igenom mig.

"..att jag kanske har cancer"

Han stelnade till och slutade andas, då kunde jag inte hindra tårarna och dom började rinna. Han kramade om mig, väldigt hårt som om han trodde att jag skulle försvinna. Efter det kysste han mina läppar. Kyssen var full av kärlek, men samtidigt rädsla.

"Har du..cancer?" fick han fram tillslut och hade svårt att andas, precis som jag.

"Här är resultaten, jag hann inte öppna innan du kom.."

"Varför har du inte sagt något?"

Jag strök med min tumme över hans kind, torkade bort en tår som rann där. När Justin grät sårades hela jag, tårarna rann fler och fler nedför mina kinder samtidigt som jag torkade bort Justins.

"Du har redan tillräckligt att oroa dig för"

"Nej! Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv, för antagligen känner du inte att du kan komma till mig med alla dina problem.. Dina problem är mina problem, jag-"

"Sluta skyll på dig själv, det är det sista vi behöver just nu" jag försökte skratta bort det, han hade inte humor på långt håll i sin röst.

"Ska du öppna det?"

Jag nickade.

Mina händer som redan skakade verkade börja skaka ännu mer, allt jag kunde tänka på var Justin och Jazmyn. Alla mina minnen med dom, och hur jag under gravidheten hade hamnat på sjukhuset. Justin hade redan då varit så orolig, hade det också varit cancer? Hade jag verkligen cancer? Justin skulle kunna klara sig själv med Justin, han skulle ta hand om henne, det visste jag. Troligtvis så skulle Jazmyn kunna ta hand om honom sen också när hon blev äldre,Aria skulle få ta tjejsnacket med henne. Jag sårade verkligen Justins känslor när jag inte berättade om allting, hur hade jag kunnat göra det? Hur hade jag kunnat tagit ut all min ilska på Jazmyn och Justin? Jag förtjänade verkligen inte någon utav dom. Mina ögon letade direkt efter ett endaste ord.

Negativt.

Jag såg ordet, först verkade det som en inbillning. Men jag tittade om igen, negativt, jag hade inte cancer. Det var som ett lyckorus genom min kropp. Justin kramade om mig hårt och pussade min panna medans jag var för chockad att ens kunna röra mig.

Efter en stund när jag och Justin kunnat lugna ner oss, eller han mest mig. Så kom Pattie tillbaka med Jazmyn. Jag höll henne i knät, så Justin och Pattie kunde prata med varandra. Han blev även glad av Jazzy, men jag såg att dom behövde varandra så jag gav dom det.

"Miss Clearweather?"

Jag tittade mot läkaren som stod där. Min läkare.

Jag nickade och ställde mig upp, pussade Justin på pannan och drog min hand genom hans hår.

"Jag kommer snart"

Han ställde sig upp tvärt "jag ska med".

Jag kände mig tillräckligt taskig över att ha hållt att detta som en hemlighet, så jag tänkte inte börja tjaffsa.

"Vill ni att jag ska ta Jazzy?"

Jag skakade på huvudet "nej tack, vi tar med henne"

Jag försökte le mot Pattie, och sedan gick jag och Justin hand i hand efter doktorn. Jag bar Jazzy med andra handen.

Vi fick sätta oss på två stolar och Jazzy fick leka i hörnet, hon tyckte det verkade jätte kul. Det måste vara skönt att vara liten ibland, man hade inga problem då.

"Läste du igenom pappret?"

"Ja.."

"Det var en glad nyhet, såklart. Men jag har något annat att berätta till dig också.."

Jag svalde och kände nervositeten igen, Justin borde inte ha följt med. Han hade tillräckligt att oroa sig för.

"Alison, du är gravid."

"Jag kom hit.. för att jag kände på mig under en lång period under turnen väldigt hängig och så. Hon tog lite tester och sa.." jag tog en paus för att inte brista ut i gråt.

"Berätta" sa han och höll händerna på mina armar, försökte se igenom mig.

"..att jag kanske har cancer"

Han stelnade till och slutade andas, då kunde jag inte hindra tårarna och dom började rinna. Han kramade om mig, väldigt hårt som om han trodde att jag skulle försvinna. Efter det kysste han mina läppar. Kyssen var full av kärlek, men samtidigt rädsla.

"Har du..cancer?" fick han fram tillslut och hade svårt att andas, precis som jag.

"Här är resultaten, jag hann inte öppna innan du kom.."

"Varför har du inte sagt något?"

Jag strök med min tumme över hans kind, torkade bort en tår som rann där. När Justin grät sårades hela jag, tårarna rann fler och fler nedför mina kinder samtidigt som jag torkade bort Justins.

"Du har redan tillräckligt att oroa dig för"

"Nej! Jag kommer aldrig kunna förlåta mig själv, för antagligen känner du inte att du kan komma till mig med alla dina problem.. Dina problem är mina problem, jag-"

"Sluta skyll på dig själv, det är det sista vi behöver just nu" jag försökte skratta bort det, han hade inte humor på långt håll i sin röst.

"Ska du öppna det?"

Jag nickade.

Mina händer som redan skakade verkade börja skaka ännu mer, allt jag kunde tänka på var Justin och Jazmyn. Alla mina minnen med dom, och hur jag under gravidheten hade hamnat på sjukhuset. Justin hade redan då varit så orolig, hade det också varit cancer? Hade jag verkligen cancer? Justin skulle kunna klara sig själv med Justin, han skulle ta hand om henne, det visste jag. Troligtvis så skulle Jazmyn kunna ta hand om honom sen också när hon blev äldre,Aria skulle få ta tjejsnacket med henne. Jag sårade verkligen Justins känslor när jag inte berättade om allting, hur hade jag kunnat göra det? Hur hade jag kunnat tagit ut all min ilska på Jazmyn och Justin? Jag förtjänade verkligen inte någon utav dom. Mina ögon letade direkt efter ett endaste ord.

Negativt.

Jag såg ordet, först verkade det som en inbillning. Men jag tittade om igen, negativt, jag hade inte cancer. Det var som ett lyckorus genom min kropp. Justin kramade om mig hårt och pussade min panna medans jag var för chockad att ens kunna röra mig.

Efter en stund när jag och Justin kunnat lugna ner oss, eller han mest mig. Så kom Pattie tillbaka med Jazmyn. Jag höll henne i knät, så Justin och Pattie kunde prata med varandra. Han blev även glad av Jazzy, men jag såg att dom behövde varandra så jag gav dom det.

"Miss Clearweather?"

Jag tittade mot läkaren som stod där. Min läkare.

Jag nickade och ställde mig upp, pussade Justin på pannan och drog min hand genom hans hår.

"Jag kommer snart"

Han ställde sig upp tvärt "jag ska med".

Jag kände mig tillräckligt taskig över att ha hållt att detta som en hemlighet, så jag tänkte inte börja tjaffsa.

"Vill ni att jag ska ta Jazzy?"

Jag skakade på huvudet "nej tack, vi tar med henne"

Jag försökte le mot Pattie, och sedan gick jag och Justin hand i hand efter doktorn. Jag bar Jazzy med andra handen.

Vi fick sätta oss på två stolar och Jazzy fick leka i hörnet, hon tyckte det verkade jätte kul. Det måste vara skönt att vara liten ibland, man hade inga problem då.

"Läste du igenom pappret?"

"Ja.."

"Det var en glad nyhet, såklart. Men jag har något annat att berätta till dig också.."

Jag svalde och kände nervositeten igen, Justin borde inte ha följt med. Han hade tillräckligt att oroa sig för.

"Alison, du är gravid."

---

Dagarna rullade på, ingenting blev egentligen bättre med Alison. Hon satt mest tyst i soffan, eller städade. Pussade mig på munnen och sa att allting skulle bli bra, fräste åt Jazmyn samtidigt som hon bara ville krama henne. Jag försökte fråga henne: vad är det egentligen som kommer bli bra? Vad är det som har hänt?

"Alison?"

Jag steg in i sovrummet där och satt och stirrade på en gammal bild, strök med fingret över oss på bilden. Jag, Alison och Jazzy gungade på bilden.

"Mm?"

Jag satte mig bakom henne, och kysste henne i nacken.

"Vill du följa med ut och gunga?"

Hennes tårar började rinna, taget om henne blev hårdare.

"Jag ska inte stänga er ute någon mer, jag följer med"

Hon ställde sig upp och borrade in sig i min famn, kysste mina läppar och viskade att hon älskade mig. Sedan gick vi ner till Jazzy som hade själv tagit på sig alla kläder, skorna på fel fot. Vi började skratta och Alison satte sig framför henne.

"Här låt mamma hjälpa dig"

"Mamma, tycker du inte om mig?"

Hon stirrade förskräckt på Jazzy och drog in henne i famnen, började gråta igen och pussade på henne flertals gånger.

"Mamma älskar dig, väldigt mycket. Mamma har bara varit lite ledsen, men jag mår bra nu min lilla prinsessa. Tro aldrig så igen, jag älskar dig mer än något annat!"

Jag kollade ledset på båda två, tog på mig skorna och så gick vi ut i parken. Ali bar Jazzy och dom betedde sig som ingenting hade hänt.

Efter ett tag gick vi hem igen, vi la Jazzy i sin säng och bäddade ner oss i sängen.

"Förlåt.." viskade Ali ännu en gång och la sig på mig.

Hon drog av min t-shirt och pussade mig på magen, hon knäppte upp mina byxor och kysste mig överallt. Hennes mjuka läppar kändes underbara..

När jag var tillräckligt hård så hade hon redan tagit av sig allting, hon lät mig komma in i henne och jag började stöna. Vi forsatte enda tills båda två kom, då la hon sig brevid mig med ett flin på läpparna "vill du duscha?"

Jag nickade och hon drog med mig till badrummet..

-

Alisons perspektiv:

Dagen skulle komma då jag skulle få mina resultat. Jag gav Jazzy till Justin och sa att jag skulle träffa min vän igen. Åkte en hel halvtimma till sjukhuset. Mina händer skakade, jag var alldeles för rädd för att få veta resultatet. Det hade varit skönt att ha Justin här, som stöd. Men jag ville inte att han skulle oroa sig.

När jag var framme och satt på väntestolen så hände tre saker samtidigt.

Ett: min mobil pep till.

Bruce och Diane har varit med i en olycka. Är på sjukhuset nu, kom dit!

från Justin.

två: En ambulanspersonal kom in med två bårar, en med Bruce, och en med Diane. Jag kände igen dom direkt, och jag stelnade till. Bara två minuter efter det..

tre: Justin stormade in, fick syn på mig. Min läkare klev ut och gav ett papper i min hand, Justin var inom hörhåll och så sa min läkare : "dina resultat har kommit."

Justin, som hade kommit med Pattie och Jazmyn kom och satte sig på samma stolar som jag suttit på. Pattie hade försökt prata med läkaren, men han gav inga svar. Det fanns inga svar att ge.

"Hur allvarligt är det?" frågade jag Justin oroligt.

Han kramade om mig och kollade sedan på sin mamma med en ledsen blick "mamma, kan du ta Jazzy ut till kafeterian och köpa en dricka?"

Pattie såg på honom att det var allvarligt så hon gick direkt. Han tittade på mig och sedan på mina papper.

"Jag vet inte.. morfar är mest skadad" han såg ledsen ut så jag pussade honom på munnen och försökte hålla mig nära honom.

"Vad är det för papper Alison? Vad är det du har döljt?"

Jag svalde hårt och kollade in i hans ögon, dom såg allt annat än lyckliga ut som dom brukade.

Dagarna rullade på, ingenting blev egentligen bättre med Alison. Hon satt mest tyst i soffan, eller städade. Pussade mig på munnen och sa att allting skulle bli bra, fräste åt Jazmyn samtidigt som hon bara ville krama henne. Jag försökte fråga henne: vad är det egentligen som kommer bli bra? Vad är det som har hänt?

"Alison?"

Jag steg in i sovrummet där och satt och stirrade på en gammal bild, strök med fingret över oss på bilden. Jag, Alison och Jazzy gungade på bilden.

"Mm?"

Jag satte mig bakom henne, och kysste henne i nacken.

"Vill du följa med ut och gunga?"

Hennes tårar började rinna, taget om henne blev hårdare.

"Jag ska inte stänga er ute någon mer, jag följer med"

Hon ställde sig upp och borrade in sig i min famn, kysste mina läppar och viskade att hon älskade mig. Sedan gick vi ner till Jazzy som hade själv tagit på sig alla kläder, skorna på fel fot. Vi började skratta och Alison satte sig framför henne.

"Här låt mamma hjälpa dig"

"Mamma, tycker du inte om mig?"

Hon stirrade förskräckt på Jazzy och drog in henne i famnen, började gråta igen och pussade på henne flertals gånger.

"Mamma älskar dig, väldigt mycket. Mamma har bara varit lite ledsen, men jag mår bra nu min lilla prinsessa. Tro aldrig så igen, jag älskar dig mer än något annat!"

Jag kollade ledset på båda två, tog på mig skorna och så gick vi ut i parken. Ali bar Jazzy och dom betedde sig som ingenting hade hänt.

Efter ett tag gick vi hem igen, vi la Jazzy i sin säng och bäddade ner oss i sängen.

"Förlåt.." viskade Ali ännu en gång och la sig på mig.

Hon drog av min t-shirt och pussade mig på magen, hon knäppte upp mina byxor och kysste mig överallt. Hennes mjuka läppar kändes underbara..

När jag var tillräckligt hård så hade hon redan tagit av sig allting, hon lät mig komma in i henne och jag började stöna. Vi forsatte enda tills båda två kom, då la hon sig brevid mig med ett flin på läpparna "vill du duscha?"

Jag nickade och hon drog med mig till badrummet..

-

Dagen skulle komma då jag skulle få mina resultat. Jag gav Jazzy till Justin och sa att jag skulle träffa min vän igen. Åkte en hel halvtimma till sjukhuset. Mina händer skakade, jag var alldeles för rädd för att få veta resultatet. Det hade varit skönt att ha Justin här, som stöd. Men jag ville inte att han skulle oroa sig.

När jag var framme och satt på väntestolen så hände tre saker samtidigt.

Ett: min mobil pep till.

från Justin.

två: En ambulanspersonal kom in med två bårar, en med Bruce, och en med Diane. Jag kände igen dom direkt, och jag stelnade till. Bara två minuter efter det..

tre: Justin stormade in, fick syn på mig. Min läkare klev ut och gav ett papper i min hand, Justin var inom hörhåll och så sa min läkare : "dina resultat har kommit."

Justin, som hade kommit med Pattie och Jazmyn kom och satte sig på samma stolar som jag suttit på. Pattie hade försökt prata med läkaren, men han gav inga svar. Det fanns inga svar att ge.

"Hur allvarligt är det?" frågade jag Justin oroligt.

Han kramade om mig och kollade sedan på sin mamma med en ledsen blick "mamma, kan du ta Jazzy ut till kafeterian och köpa en dricka?"

Pattie såg på honom att det var allvarligt så hon gick direkt. Han tittade på mig och sedan på mina papper.

"Jag vet inte.. morfar är mest skadad" han såg ledsen ut så jag pussade honom på munnen och försökte hålla mig nära honom.

"Vad är det för papper Alison? Vad är det du har döljt?"

Jag svalde hårt och kollade in i hans ögon, dom såg allt annat än lyckliga ut som dom brukade.

---

Jag gjorde allt för att hålla humöret uppe, nästa morgon hade jag fått sova länge vilket inte alls hade stått i mitt tidsschema. Tillslut kom iallafall Jazzy och hoppade på mig att jag skulle gå upp.

"Hej gumman, hade du roligt hos farmor?"

Jag lutade mig bak mot sänggaveln och höll henne i mitt knä. Hennes söta smilegropar syntes och jag drog bak hennes hår med fingrarna.

"Vi lekte med klossar, byggde ett stort torn"

"Jaså det gjorde ni, vet du vem som ringde mig igår? Farbror Oliver, han vill komma och hälsa på"

"Jaa, han gillar att leka med mig"

Hon ville bort från mitt knä för att berätta nyheten till sin pappa, så jag lät henne gå och försökte andas ut istället. Det var sant, Oliver ville komma till Kanada. Han hade ringt mig igår, när jag lugnat ner mig i bilen och fått mig att inse hur sent det var. Justin hade ändå köpt historien om att jag hade fikat.

"Pappaaa, Oliver kommer"

"När då?"

Jag kunde höra dom utanför dörren, hur Justin bar Jazzy och när dom stod i dörröppningen hängde hon upp och ner och Justin bar henne i fötterna.

"Jag vet inte, vi får väl se.." svarade jag till Justin.

Jazmyns klänning var redan nere vid ansiktet, hon försökte dra upp den vilket inte funkade.

"Mammaaa, säg till pappa att sluta!" skrattade hon.

"Nej, det tänker jag inte" skrattade jag.

"Pappa, jag har en bra idé, kan jag viska?"

Justin släppte ner henne så hon kunde viska något, sedan log både Justin och Jazzy stort så jag förstod att dom hade något på gång. Båda två sprang fram till sängen och började kittla mig.

-

Jag städade hela huset, rengjorde varenda hörn. Jazmyn spred popcorn över hela vardagsrummet kort därefter.

"Jazzy" stönade jag och började plocka smulor från golvet.

Justin kom in kort därefter och satte sig ner i en utav fåtöljerna "jag är så trött på att plocka undan allt hela tiden" suckade jag och ställde mig upp. Samtidigt gjorde jag en grimas för ryggen värkte, stressen åt upp mig.

"Jag kan hjälpa dig" erbjöd han snällt men jag snäste bort honom, och jag vet inte ens varför.

"Nej sitt där du och njöt av teven så städar jag bort allting"

Jag gick ut från rummet och han ställde sig i dörröppningen "vad är det?"

"Ingenting" jag gick förbi honom i dörren efter ha slängt popcornsmulorna i handfatet och försvann upp på övervåningen. Jag låste in mig i toaletten och satte på duschkranen som om jag duschade, men egentligen bröt jag ihop på golvet, knippandes efter luft.

Justins perspektiv:

Det var en dag sedan som Alison blivit irriterad, det hade nästan aldrig hänt förut.

"Jazmyn spring inte i trappan har jag sagt!!"

Jag hörde hur hon skrek på Jazzy som inte förstod, Jazzy försvann upp på övervåningen och jag hörde hur Alison började diska.

"Helt plötsligt så hände något, vad missade jag?"

Svarta ringar runt hennes ögon, hennes hår var alldeles risigt.

"Ingenting hände, hur många gånger ska jag förklara för dig?"

"Du var så glad när vi kittlade dig, och sedan efter du städade. Är det de det handlar om? Jag kan städa om du vill, du behöver inte göra något"

Hon vände sig om och höll båda händerna framför ansiktet samtidigt som hon började gråta. Jag gick fram till henne och la armarna runt henne "berätta till mig älskling"

Jag strök henne med ena handen fram och tillbaka över hennes rygg.

"Jag förstår inte, men det kommer ordna sig älskling, jag tänker inte lämna er" hon strök mig över ryggen och rusade ut. Jag tänkte först springa efter, men det var ingen idé för hon var redan långt borta.

Jag gjorde allt för att hålla humöret uppe, nästa morgon hade jag fått sova länge vilket inte alls hade stått i mitt tidsschema. Tillslut kom iallafall Jazzy och hoppade på mig att jag skulle gå upp.

"Hej gumman, hade du roligt hos farmor?"

Jag lutade mig bak mot sänggaveln och höll henne i mitt knä. Hennes söta smilegropar syntes och jag drog bak hennes hår med fingrarna.

"Vi lekte med klossar, byggde ett stort torn"

"Jaså det gjorde ni, vet du vem som ringde mig igår? Farbror Oliver, han vill komma och hälsa på"

"Jaa, han gillar att leka med mig"

Hon ville bort från mitt knä för att berätta nyheten till sin pappa, så jag lät henne gå och försökte andas ut istället. Det var sant, Oliver ville komma till Kanada. Han hade ringt mig igår, när jag lugnat ner mig i bilen och fått mig att inse hur sent det var. Justin hade ändå köpt historien om att jag hade fikat.

"Pappaaa, Oliver kommer"

"När då?"

Jag kunde höra dom utanför dörren, hur Justin bar Jazzy och när dom stod i dörröppningen hängde hon upp och ner och Justin bar henne i fötterna.

"Jag vet inte, vi får väl se.." svarade jag till Justin.

Jazmyns klänning var redan nere vid ansiktet, hon försökte dra upp den vilket inte funkade.

"Mammaaa, säg till pappa att sluta!" skrattade hon.

"Nej, det tänker jag inte" skrattade jag.

"Pappa, jag har en bra idé, kan jag viska?"

Justin släppte ner henne så hon kunde viska något, sedan log både Justin och Jazzy stort så jag förstod att dom hade något på gång. Båda två sprang fram till sängen och började kittla mig.

-

Jag städade hela huset, rengjorde varenda hörn. Jazmyn spred popcorn över hela vardagsrummet kort därefter.

"Jazzy" stönade jag och började plocka smulor från golvet.

Justin kom in kort därefter och satte sig ner i en utav fåtöljerna "jag är så trött på att plocka undan allt hela tiden" suckade jag och ställde mig upp. Samtidigt gjorde jag en grimas för ryggen värkte, stressen åt upp mig.

"Jag kan hjälpa dig" erbjöd han snällt men jag snäste bort honom, och jag vet inte ens varför.

"Nej sitt där du och njöt av teven så städar jag bort allting"

Jag gick ut från rummet och han ställde sig i dörröppningen "vad är det?"

"Ingenting" jag gick förbi honom i dörren efter ha slängt popcornsmulorna i handfatet och försvann upp på övervåningen. Jag låste in mig i toaletten och satte på duschkranen som om jag duschade, men egentligen bröt jag ihop på golvet, knippandes efter luft.

Det var en dag sedan som Alison blivit irriterad, det hade nästan aldrig hänt förut.

"Jazmyn spring inte i trappan har jag sagt!!"

Jag hörde hur hon skrek på Jazzy som inte förstod, Jazzy försvann upp på övervåningen och jag hörde hur Alison började diska.

"Helt plötsligt så hände något, vad missade jag?"

Svarta ringar runt hennes ögon, hennes hår var alldeles risigt.

"Ingenting hände, hur många gånger ska jag förklara för dig?"

"Du var så glad när vi kittlade dig, och sedan efter du städade. Är det de det handlar om? Jag kan städa om du vill, du behöver inte göra något"

Hon vände sig om och höll båda händerna framför ansiktet samtidigt som hon började gråta. Jag gick fram till henne och la armarna runt henne "berätta till mig älskling"

Jag strök henne med ena handen fram och tillbaka över hennes rygg.

"Jag förstår inte, men det kommer ordna sig älskling, jag tänker inte lämna er" hon strök mig över ryggen och rusade ut. Jag tänkte först springa efter, men det var ingen idé för hon var redan långt borta. 

---

När Justin tog upp Jazzy på scenen var det, det gulligaste som fanns. Alla såg det, kärleken i Justins ögon. Dom pratade, dom sjöng och jag satt hela tiden med tårar i ögonen. Fansen var glada över att se Jazzy, hon var en liten stjärna hon med.

Efter konserten åt vi mot hos Pattie, som också köpt sig en villa här. Hon skulle stanna här också när vi åkte tillbaka till LA, hon tyckte Justin var vuxen nog att sköta sitt eget nu. Det var bra för henne tyckte jag.

"Jazmyn, spring inte i trapporna" ropade jag med hon lekte med Jaxon som gillade hålla hög fart. Jag suckade och gick in i vardagsrummet och satte mig efter middan, Justin kom efter men pratade i telefon och ställde sig vid fönstret.

"..fan va coolt, jag måste se det.."

Jag orkade inte ens lägga tid på att försöka förstå vem han pratade med och tittade istället över tavlorna som hon hade. Justin som liten, Dianes och Bruces bröllopsfoton, Pattie som barn. Jag gick in i köket igen där Pattie diskade.

"Behöver du hjälp?"

Hon suckade som man gör ibland när man tänker efter "du kan plocka in smör och sånt om du vill"

"Absolut"

Jag började plocka in maten i kylskåpet och när jag var klar så la jag folie över maten så den kunde sparas.

"Skulle du kunna ta Jazzy en stund imorgon? Ska nämligen till läkaren, och Justin kanske har planer"

Hon nickade men sa ändå "självklart, är det något speciellt hos läkarn?"

Jag suckade "bara vanlig undersökning" ljög jag.

Justin's perspektiv:

"Kan du lämna Jazzy till din mamma sen?" ropade Ali från badrummet där hon duschade, jag rynkade pannan.

"Vad ska hon göra där?" ropade jag tillräckligt högt för att hon skulle höra mig.

"Hon ska ta hand om henne, ska träffa en vän idag"

Jag visste inte att hon ens hade vänner här, förutom Chaz och Ryan vilka jag tvivlade på att hon skulle umgås med. "jag tänkte att du skulle få en fri dag, kan du?"

Hon tittade ut från badrummet endast i en handuk och jag nickade "visst, vem är det du ska träffa?"

Hon försvann in igen och jag gick in i badrummet och satt på toaletten och kollade på henne medans hon borstade tänderna.

"Charlie, jag tror inte du vet vem hon är. Iallafall, tänkte fika med henne för det var en evighet sedan"

Jag tog fram mobilen "jaha okej" sedan smsade jag Ryan ifall om han ville gå på basketmatch. Jag hade velat spendera dagen med mina tjejer men dom verkade ju ha andra planer.

-

Ryan ville gå på en basketmatch, så jag plockade upp honom nästan direkt på morgonen för Ali hade dragit redan en timma efter det. Jazmyn sjöng i baksätet vilket fick mig att le, jag körde inte snabbt utan höll gränsen alltid när hon var med.

"Hey dude" hälsade Ryan med ett handslag när han kom in i bilen.

Han tittade bak på Jazzy och kittlade henne "Hej Jazzy, hur mår du?"

Han var nog förvånad över att hon skulle svara honom, för han såg alldeles paff ut.

"Bra,hur mår du?"

Det var många som trodde att hon var mycket äldre än vad hon faktiskt var. Två år och några månder var hon.

"Jag mår också bra" dom log mot varandra innan Ryan vände sig fram.

"Ska hon med?"

Jag skakade på huvudet "Jazzy, du ska till farmor"

"Jaaa, farmor! Hon brukar alltid göra goda mackor till mig"

Jag kollade på henne i bakspegeln och log "jag vet, jag älskar dom också."

Hon började prata med sig själv och Ryan såg på mig.

"Du är en bra pappa, vet du det?"

"Jag försöker, tack buddie"

Det blev tyst och vi lyssnade istället på radion.

Alison's perspektiv:

"Resultaten kommer om en vecka, vi kan inte göra något innan det."

Jag nickade och höll tårarna tillbaka, tog på mig min jacka och bet mig hårt i läppen.

"Tack så mycket, ring mig om en vecka då"

Jag försvann bort från sjukhuset, det gav mig en obehaglig känsla. Väl i bilen lutade jag mig tillbaka i sätet och brast ut i gråt.

När Justin tog upp Jazzy på scenen var det, det gulligaste som fanns. Alla såg det, kärleken i Justins ögon. Dom pratade, dom sjöng och jag satt hela tiden med tårar i ögonen. Fansen var glada över att se Jazzy, hon var en liten stjärna hon med.

Efter konserten åt vi mot hos Pattie, som också köpt sig en villa här. Hon skulle stanna här också när vi åkte tillbaka till LA, hon tyckte Justin var vuxen nog att sköta sitt eget nu. Det var bra för henne tyckte jag.

"Jazmyn, spring inte i trapporna" ropade jag med hon lekte med Jaxon som gillade hålla hög fart. Jag suckade och gick in i vardagsrummet och satte mig efter middan, Justin kom efter men pratade i telefon och ställde sig vid fönstret.

"..fan va coolt, jag måste se det.."

Jag orkade inte ens lägga tid på att försöka förstå vem han pratade med och tittade istället över tavlorna som hon hade. Justin som liten, Dianes och Bruces bröllopsfoton, Pattie som barn. Jag gick in i köket igen där Pattie diskade.

"Behöver du hjälp?"

Hon suckade som man gör ibland när man tänker efter "du kan plocka in smör och sånt om du vill"

"Absolut"

Jag började plocka in maten i kylskåpet och när jag var klar så la jag folie över maten så den kunde sparas.

"Skulle du kunna ta Jazzy en stund imorgon? Ska nämligen till läkaren, och Justin kanske har planer"

Hon nickade men sa ändå "självklart, är det något speciellt hos läkarn?"

Jag suckade "bara vanlig undersökning" ljög jag.

"Kan du lämna Jazzy till din mamma sen?" ropade Ali från badrummet där hon duschade, jag rynkade pannan.

"Vad ska hon göra där?" ropade jag tillräckligt högt för att hon skulle höra mig.

"Hon ska ta hand om henne, ska träffa en vän idag"

Jag visste inte att hon ens hade vänner här, förutom Chaz och Ryan vilka jag tvivlade på att hon skulle umgås med. "jag tänkte att du skulle få en fri dag, kan du?"

Hon tittade ut från badrummet endast i en handuk och jag nickade "visst, vem är det du ska träffa?"

Hon försvann in igen och jag gick in i badrummet och satt på toaletten och kollade på henne medans hon borstade tänderna.

"Charlie, jag tror inte du vet vem hon är. Iallafall, tänkte fika med henne för det var en evighet sedan"

Jag tog fram mobilen "jaha okej" sedan smsade jag Ryan ifall om han ville gå på basketmatch. Jag hade velat spendera dagen med mina tjejer men dom verkade ju ha andra planer.

-

Ryan ville gå på en basketmatch, så jag plockade upp honom nästan direkt på morgonen för Ali hade dragit redan en timma efter det. Jazmyn sjöng i baksätet vilket fick mig att le, jag körde inte snabbt utan höll gränsen alltid när hon var med.

"Hey dude" hälsade Ryan med ett handslag när han kom in i bilen.

Han tittade bak på Jazzy och kittlade henne "Hej Jazzy, hur mår du?"

Han var nog förvånad över att hon skulle svara honom, för han såg alldeles paff ut.

"Bra,hur mår du?"

Det var många som trodde att hon var mycket äldre än vad hon faktiskt var. Två år och några månder var hon.

"Jag mår också bra" dom log mot varandra innan Ryan vände sig fram.

"Ska hon med?"

Jag skakade på huvudet "Jazzy, du ska till farmor"

"Jaaa, farmor! Hon brukar alltid göra goda mackor till mig"

Jag kollade på henne i bakspegeln och log "jag vet, jag älskar dom också."

Hon började prata med sig själv och Ryan såg på mig.

"Du är en bra pappa, vet du det?"

"Jag försöker, tack buddie"

Det blev tyst och vi lyssnade istället på radion.

"Resultaten kommer om en vecka, vi kan inte göra något innan det."

Jag nickade och höll tårarna tillbaka, tog på mig min jacka och bet mig hårt i läppen.

"Tack så mycket, ring mig om en vecka då"

Jag försvann bort från sjukhuset, det gav mig en obehaglig känsla. Väl i bilen lutade jag mig tillbaka i sätet och brast ut i gråt.

---

När Jazzy slutligen hade somnat på golvet kunde Justin bära in henne i sin egna säng som hon hade här i Kanada.

"Imorgon är konserten som jag tänkte ha som avslut, vill du följa med med Jazzy?"

"Vad är det för dum fråga? Såklart vi vill"

Han skrattade lite men blev sedan seriös och strök mig över kinden "Jag är rädd Alison, att du ska tröttna på mig en dag.. att du kommer inse hur tråkig och vanlig jag är egentligen. Jag är rädd för att du ska lämna mig"

Jag flyttade mig närmare honom och då kunde vi lika väl legat under samma täckte så skulle vi ha kunnat lega ännu tätare.

"Sluta nu, jag vet redan hur du är Justin. Unik och speciel, talangfull, rolig och underbar. Jag kommer aldrig tröttna på dig, jag ser något nytt hos dig varje dag vilket får mig att älska dig trots att det egentligen inte är möjligt. Jag ska inte lämna dig Bieber"

Jag pressade mina läppar mot hans och jag kände mig nykär, trots att jag älskat denna kille i över två år.

-

Jag och Justin satt i köket och pratade om hans lillebror Jaxon, som var nästan två år äldre än Jazzy. Det var ganska tyst hemma, Jazzy lekte på övervåningen men hon var aldrig såhär tyst.

"Tänker vi på samma sak?" frågade han plötsligt.

Jag nickade och reste mig upp, vi gick båda upp och jag såg direkt henne i sovrummet med en stor tuschpenna i handen framför våran tapet.

"Jazmyn!"

Jag gick fram till väggen där hon ritat stora röda streck, ringar och allt möjligt. "Mamma, kolla vad jag gjorde!"

"Jag ser det, får man göra såhär?"

Jag tog pennan från hennes hand och Justin såg chockat på väggen, sedan tog han Jazmyn i famnen och gick till hennes rum. Jag suckade och kunde höra hur Justin läxade upp henne. "Jazmyn, du vet mycket väl att man inte gör så här ellerhur? Om man vill rita så får man ta ett papper men inte rita på väggen, du inser väl att vi måste riva bort hela tapeten nu?"

Hon tittade ner i golvet, jag hade ställt mig i dörröppningen och tittade på när Justin hade placerat henne på en stol medans han själv satt på knä på ´golvet.

"Inte en gång till, okej?"

Hon nickade och dom gav varandra en kram, sedan rusade hon till mig och jag lyfte upp henne i famnen "Förlåt mamma, det var inte meningen" jag log mot henne och pussade henne på pannan innan jag tog ner henne på golvet och hon fick rusa iväg för att göra något annat.

"Jag fixar det"

Jag skakade på huvudet, "Nej låt det va, vi ska ändå inte stanna här föralltid" sedan gick jag ut till gården för att koppla av.

En stund senare kom Justin ut med Jazmyn, hon hade med sig en docka som hon tog med till sandlådan där hon brukade göra sandkakor.

"Du verkar stressad"

Justin slog sig ner brevid mig på en annan solstol och jag lutade bak huvudet.

"Jag har fortfarande inte släppt turnen helt, det tar några dagar innan jag kan slå mig ner ordentligt"

"Vill du att mormor och morfar ska ta Jazmyn en dag eller två? Du oroar dig för henne hela tiden så det är inte bra för dig. Du behöver lite lugn och ro"

"Inte ikväll, du har konsert"

"Eller du kanske vill att vi båda ska försvinna ett tag?.."

Jag kollade på honom och slog till honom lite "Sluta säga så Justin! Jag älskar dig och jag vill inte att du ska åka någonstans. Jag mår bäst när jag har er båda i min närhet"

Han hann inte säga något innan Jazmyn kom framför oss i gräsmattan och höll massa sand i handen.

"Kolla mamma vad jag har, en kaka som jag bakat till dig. Vill du smaka?"

Jag nickade och log stort, sedan satte hon sig i mitt knä. Jag låtasas åt "kakan" hon hade gjort och hon skrattade åt mig. "Pappa vill också ha" Hon hoppade över till Justin som också fick ta del utav hennes kaka.

-

Efter en stund på gården och lite färg på mig själv så gick jag in till köket. Vi hade inte hunnit fylla på kylskåpet ännu så vi kunde lika bra passa på att göra det nu.

"Vi åker och handlar Justin!" jag ropade högt så han skulle höra det enda ut, vilket han verkade göra för han kom in från balkongdörren.

"Visst, men låt mig ta en dusch först. Klar om tio minuter"

Han försvann upp och jag satte mig vid köksbordet, jag kunde höra Jazzy's röst på altanen så det var ingen fara med henne. Hon sjöng på baby, vilket var urgulligt. Jag skrev ner på en lista med allting som behövdes, ibland fick jag checka i kylskåpet men vi hade verkligen inte alls mycket förutom mjölk och smör.

"Justin Bieber handlar, vilken intressant artikel" suckade jag och slog igen bildörren med Jazzy på ena höften och Justin kom efter.

Det var tre stycken papparazzis som stod och fotade oss lite längre bort, man fick verkligen aldrig en lugn stund. "Försök att inte tänka på det". Men jag kunde se att även han var irriterad.

Det var nog mest för att vi var tillbaka i Kanada, Justin hade köpt en hus, wooooow. Dom vet ju själva att han hade en familj så jag förstod inte vitsen med att varenda skvallerblaska skulle skriva om det. Jazzy i tidningen var det värsta jag visste.

Justin tog en vagn till oss och vi la Jazzy så hon kunde sitta där, Justin körde och pussade på henne då och då. Inne var det normala människor som också fotade oss, men jag tog det lugnt och försökte att inte bry mig. Ingen frågade iallafall om att ta kort, skönt nog.

"Vad ska vi äta ikväll?" frågade jag samtidigt som jag plockade in massvis i vagnen.

"Mamma bjuder oss på mat efter konserten"

Jag nickade och vi forsatte handla, jag tog ett kort på Jazzy och Justin när hon var i vagnen som han la upp på instagram.

När Jazzy slutligen hade somnat på golvet kunde Justin bära in henne i sin egna säng som hon hade här i Kanada.

"Imorgon är konserten som jag tänkte ha som avslut, vill du följa med med Jazzy?"

"Vad är det för dum fråga? Såklart vi vill"

Han skrattade lite men blev sedan seriös och strök mig över kinden "Jag är rädd Alison, att du ska tröttna på mig en dag.. att du kommer inse hur tråkig och vanlig jag är egentligen. Jag är rädd för att du ska lämna mig"

Jag flyttade mig närmare honom och då kunde vi lika väl legat under samma täckte så skulle vi ha kunnat lega ännu tätare.

"Sluta nu, jag vet redan hur du är Justin. Unik och speciel, talangfull, rolig och underbar. Jag kommer aldrig tröttna på dig, jag ser något nytt hos dig varje dag vilket får mig att älska dig trots att det egentligen inte är möjligt. Jag ska inte lämna dig Bieber"

Jag pressade mina läppar mot hans och jag kände mig nykär, trots att jag älskat denna kille i över två år.

-

Jag och Justin satt i köket och pratade om hans lillebror Jaxon, som var nästan två år äldre än Jazzy. Det var ganska tyst hemma, Jazzy lekte på övervåningen men hon var aldrig såhär tyst.

"Tänker vi på samma sak?" frågade han plötsligt.

Jag nickade och reste mig upp, vi gick båda upp och jag såg direkt henne i sovrummet med en stor tuschpenna i handen framför våran tapet.

"Jazmyn!"

Jag gick fram till väggen där hon ritat stora röda streck, ringar och allt möjligt. "Mamma, kolla vad jag gjorde!"

"Jag ser det, får man göra såhär?"

Jag tog pennan från hennes hand och Justin såg chockat på väggen, sedan tog han Jazmyn i famnen och gick till hennes rum. Jag suckade och kunde höra hur Justin läxade upp henne. "Jazmyn, du vet mycket väl att man inte gör så här ellerhur? Om man vill rita så får man ta ett papper men inte rita på väggen, du inser väl att vi måste riva bort hela tapeten nu?"

Hon tittade ner i golvet, jag hade ställt mig i dörröppningen och tittade på när Justin hade placerat henne på en stol medans han själv satt på knä på ´golvet.

"Inte en gång till, okej?"

Hon nickade och dom gav varandra en kram, sedan rusade hon till mig och jag lyfte upp henne i famnen "Förlåt mamma, det var inte meningen" jag log mot henne och pussade henne på pannan innan jag tog ner henne på golvet och hon fick rusa iväg för att göra något annat.

"Jag fixar det"

Jag skakade på huvudet, "Nej låt det va, vi ska ändå inte stanna här föralltid" sedan gick jag ut till gården för att koppla av.

En stund senare kom Justin ut med Jazmyn, hon hade med sig en docka som hon tog med till sandlådan där hon brukade göra sandkakor.

"Du verkar stressad"

Justin slog sig ner brevid mig på en annan solstol och jag lutade bak huvudet.

"Jag har fortfarande inte släppt turnen helt, det tar några dagar innan jag kan slå mig ner ordentligt"

"Vill du att mormor och morfar ska ta Jazmyn en dag eller två? Du oroar dig för henne hela tiden så det är inte bra för dig. Du behöver lite lugn och ro"

"Inte ikväll, du har konsert"

"Eller du kanske vill att vi båda ska försvinna ett tag?.."

Jag kollade på honom och slog till honom lite "Sluta säga så Justin! Jag älskar dig och jag vill inte att du ska åka någonstans. Jag mår bäst när jag har er båda i min närhet"

Han hann inte säga något innan Jazmyn kom framför oss i gräsmattan och höll massa sand i handen.

"Kolla mamma vad jag har, en kaka som jag bakat till dig. Vill du smaka?"

Jag nickade och log stort, sedan satte hon sig i mitt knä. Jag låtasas åt "kakan" hon hade gjort och hon skrattade åt mig. "Pappa vill också ha" Hon hoppade över till Justin som också fick ta del utav hennes kaka.

-

Efter en stund på gården och lite färg på mig själv så gick jag in till köket. Vi hade inte hunnit fylla på kylskåpet ännu så vi kunde lika bra passa på att göra det nu.

"Vi åker och handlar Justin!" jag ropade högt så han skulle höra det enda ut, vilket han verkade göra för han kom in från balkongdörren.

"Visst, men låt mig ta en dusch först. Klar om tio minuter"

Han försvann upp och jag satte mig vid köksbordet, jag kunde höra Jazzy's röst på altanen så det var ingen fara med henne. Hon sjöng på baby, vilket var urgulligt. Jag skrev ner på en lista med allting som behövdes, ibland fick jag checka i kylskåpet men vi hade verkligen inte alls mycket förutom mjölk och smör.

"Justin Bieber handlar, vilken intressant artikel" suckade jag och slog igen bildörren med Jazzy på ena höften och Justin kom efter.

Det var tre stycken papparazzis som stod och fotade oss lite längre bort, man fick verkligen aldrig en lugn stund. "Försök att inte tänka på det". Men jag kunde se att även han var irriterad.

Det var nog mest för att vi var tillbaka i Kanada, Justin hade köpt en hus, wooooow. Dom vet ju själva att han hade en familj så jag förstod inte vitsen med att varenda skvallerblaska skulle skriva om det. Jazzy i tidningen var det värsta jag visste.

Justin tog en vagn till oss och vi la Jazzy så hon kunde sitta där, Justin körde och pussade på henne då och då. Inne var det normala människor som också fotade oss, men jag tog det lugnt och försökte att inte bry mig. Ingen frågade iallafall om att ta kort, skönt nog.

"Vad ska vi äta ikväll?" frågade jag samtidigt som jag plockade in massvis i vagnen.

"Mamma bjuder oss på mat efter konserten"

Jag nickade och vi forsatte handla, jag tog ett kort på Jazzy och Justin när hon var i vagnen som han la upp på instagram.

---