Unbroken - episode 47

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.
"Ska ni behålla det?.."
"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"
Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.
Gravid.. det fick inte vara sant.
Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?
Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.
"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.
"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"
Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.
"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"
Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.
Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.
"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.
"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.
Jag nickade och tog hans hand.
Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.
"Hur mår du älskling?"
Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"
Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"
Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"
Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"
Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"
Han svarade inte men kollade på mig.
"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.
Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.
"Tack" viskade han tillslut.
"För vad?"
"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"
Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.
"Ursäkta, är du Justin?"
Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"
"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

Greppet om min hand, stelnade till och jag vågade inte ens titta mot Justins håll. Istället tittade jag mot Jazzy som försökte trycka små klossar genom hål, men stackarn visste inte vilket håll dom skulle in.
"Ska ni behålla det?.."
"Tack Rosie, men vi behöver tid att fundera. Hans morföräldrar åkte precis in på akuten.. kan vi ta detta en annan gång?"
Hon nickade förstående och vi fick gå därifrån. Justin sa inte ett ord, höll bara min hand och jag tog Jazzy.

Gravid.. det fick inte vara sant.
Jag och Justin hade ett barn redan, jag var nitton år gammal. Det skulle bli alldeles för rörigt, men samtidigt visste jag hur Justin kände för abort. Jag förstod att det var ett litet liv inom mig, men skulle vi verkligen klara av det?
Jag hann inte tänka mer på det, för läkaren kom i full fart mot oss.
"Diane är vaken, men Bruce måste opreras nu. Vi gör vårt bästa" jag orkade inte lyssna mer utan satte mig ner på stolen. Tårarna rann igen.

"Mamma, varför gråter du så mycket? Vad har hänt med Bruce?"
Jag smekte henne över kinden och kramade om henne hårt.
"Mamma älskar dig.. morfar kommer bli okej"
Vi kallade honom det, även om han inte var det. Det skulle kännas alldeles för konstigt att säga gammelmorfar. Jag tog henne i knät och lät Justin och Pattie vara tillsammans.

Efter en halvtimme hade Bruce börjat opereras, Pattie hälsade på hos sin mamma och vi gick också in dit.
"Hur mår min favorit?" log hon stort mot Jazzy som ville hoppa upp på sängen. Jag sa att det inte var en bra idé men Diane ville det själv så jag lät henne. Hon satt stilla och pratade med henne.
"Kan du följa med mig ut en stund?" frågade Justin tyst.
Jag nickade och tog hans hand.

Vi gick ut bakvägen för att slippa papparazzis och ställde oss där personalen brukade röka, det var också inhägnat så ingen var där. Han satte sig ner med huvudet i händerna, jag stod kvar och andades den friska luften.

"Hur mår du älskling?"
Jag satte mig på knä framför honom och tog hans händer i mina. Han tittade mig djupt i ögonen "vill du behålla det?"
Jag drog efter andan "borde vi inte ta detta när allting har lugnat ner sig lite?"
Han nickade och tittade ner. "Om han inte klarar sig vet jag inte vad jag gör, han var min fadersfigur hela min barndom.. jag kan inte förlora honom än"
Jag drog handen genom hans hår, som jag alltid gjorde när han var ledsen. "Han betyder mycket för oss alla.. men ändå mest för dig. Jag ber till guds alla änglar att han klarar sig"

Det fanns en sårad Justin, och sen fanns det en riktigt förstörd Justin. Just nu såg jag igenom han hur dåligt han mådde, inget leende, hans ögon var lika döda som liken några trappor ner där dom säkert låg, och han var lika blek också. Han höll för det mesta om mig hårt och jag gjorde allting jag kunde, men inte ens det hjälpte. Vi satt själva i väntrummet, klockan hade blivit redan två på natten, Pattie sov inne hos sin mamma och Jazzy var med Justins pappa. Han hade snällt hämtat henne, jag kunde inte tacka honom tillräckligt. "Du har alltid tjatat över att du vill höra mig sjunga, eller hur?"

Han svarade inte men kollade på mig.
"I remember years ago.. someone told me I should take.." Jag forsatte sjunga på impossible, han skrattade åt mig. När jag kom till refrängen sjöng jag högre för han skrattade så han höll om mig hårt så jag avbröts.
Vi skrattade en stund och jag låg ner med huvudet i hans knä.
"Tack" viskade han tillslut.
"För vad?"
"För att du gör vad som helst för mig, jag älskar dig"
Han böjde ner huvudet för att kyssa mig, vi avbröts av en läkare.
"Ursäkta, är du Justin?"
Justin tittade upp och nickade "Ja, varför?"
"Din morfar mår bra, ni kan besöka honom på morgonen"

Inte så stolt över mig själv, ska börja skriva på nästa novell som jag kanske publicerar och kommer samtidigt skriva lite på dom sista delarna på denna. Så det kanske blir 50 sammanlagt. nästa novell ska få inspiration av mitt liv, för ja, det blir bäst så¨.



Kommentarer
Postat av: Alizzdream

Jättebra! :-)

2012-02-19 @ 16:47:11
URL: http://biebersecret.blogg.se/
Postat av: bella

Grymt bra kapitel!!!

2012-02-19 @ 21:10:50
Postat av: cicci

as bra !!! mer :D <3

2012-02-20 @ 16:24:23

Kommentera inlägget här:


Lämna gärna en kommentar:)


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0