"Dottern min, vill du gå och shoppa lite kanske idag?"

Hon må vara liten, men hon byter kläder oftare än vad jag gör på en vecka dagligen. Hon gjorde nog mest tvätt, och hon älskade att välja kläder själv. När hon blev stor skulle hon nog vara ännu värre..

"Jaaa" utbrast Jazzy och rusade till rummet för att byta om.

Jag själv hade bara lösa jeans och en vanlig tröja, på sistonde när det hade varit ganska stressigt med två barn, flytten och så, så hade jag slutat bry mig om mitt egna utseende. Jag satte på mig det första jag hittade, håret var för det mesta bara uppsatt. Jag antog att Justin inte ens tyckte jag var vacker längre.. Vi hade inte lika mycket tid för varandra, och det hade gått några veckor sedan vi hade flyttat in.

-

Jag gick med Jazzy, vi skulle ändå inte vara så länge så hon orkade gå. Hon kollade på massor utav rosa klänningar, och jag köpte för det mesta bara vanliga bas kläder.

När vi kom till kassan så hade hon plockat på sig massvis med kläder, hon brukade vanligtvis inte få köpa saker hursomhelst, men nu kände jag för ett undantag. Jag hade t.o.m hjälpt henne med storlekarna. Papparazzina stod utanför och fotade oss, samt några inne i affären. Men inte ens Jazzy ifrågasatte det, utan vi betedde oss som vanligt.

"Mamma, kolla vilket vackert armband!" sa hon och kollade på ett silverarmband i smyckesbutiken. Den var av äkta diamanter och så vackert att mina ögon nästan trillade ur. Jag ville inte ens se priset, och hon menade det såklart inte till sig själv.

"Ja verkligen gumman.."

Vi forsatte framåt och hon såg nästan lite ledsen ut, så jag som var en väldigt överbeskyddande mamma kunde inte låta bli.

"Har det hänt något?"

"Jag vill ha hål i öronen.. det finns jätte fina örhängen och det är många som har det." sa hon ledset och forsatte framåt med ansiktet mot marken. Jag bar upp henne i min famn och pussade henne på pannan.

"Men älskling, såklart. Vill du ta hål så kan vi göra det direkt."

Hon sprack upp i ett leende "menar du det?"

Jag nickade.

-

Jazzy som hade sett så glad ut bara några sekunder sedan verkade nu tveka när hon satt på stolen. Tjejen som hade hjälpt oss, hade tagit oss till ett annat rum så papparizzis inte skulle behöva ta kort. Hon hade ritat ett hål till Jazzy där hålen skulle sitta, och när hon hade fått välja rosa örhängen och sedan sett "pistolen" som man gjorde hålen med började hon kanske ångra sig.

"Det gör inte så ont.. mamma har också gjort det. Och du vet själv hur känslig jag är, jag har ju hål i naveln också. Sedan häruppe, du klarar det." sa jag och syftade på mitt ena hål längre upp i örat, längst uppe faktiskt. Hon nickade och tog min hand.

"Är du redo Bieber?" Tjejen log och Jazzy nickade.

Sedan placerade hon pistolen mot Jazzys öra och mitt hjärta började rusa, jag var säkert mer rädd än henne, och jag önskade att jag kunde ta smärtan istället för henne. Ett ljud hördes, och ännu ett, sedan var det klart.

"Aj" skrattade hon och jag log lättat.

"Nu måste vi fort hem och visa pappa"

Hon nickade och tjejen gav mig skötselråd, jag lyssnade på henne medans Jazzy stod och beundrade sig själv i spegeln.

"Du har en vacker dotter, och en begåvad pojkvän. Ta vara på det, det är inte många som har chansen att vara du." log hon och jag log.

"Tack.. sköt om dig"

Jag bar upp Jazzy och försvann ut, tillbaka till bilen och vi körde hem. Hela vägen pratade hon om sina örhängen, och jag kände mig som en bra mamma.

"Mamma, du är bäst! Jag önskar jag kunde åka tillbaka till Kanada och visa Nicole!"

"Saknar du Kanada?"

"Jag saknar mina vänner, för här har jag inga. Och här vill alla bara vara vän med mig för pappa.. jag kommer aldrig kunna skaffa några vänner heller." Hon såg riktigt ledsen ut och min egna klump i halsen växte.

"Såklart du kommer få vänner.. och jag vet hur det känns att alla vill vara vän med dig på grund av pappa. Men det finns riktiga vänner också.. Om du vill så kan du åka kanske och bo med farmor några dagar. Kan du leka med Nicole också, skulle du vela det?"

Hon nickade och såg överlycklig ut "jag ska prata med pappa, men nu tror jag att du vill visa dina örhängen."

Jag parkerade bilen i garaget och hon skrattade "be inte mormor komma över, hon kommer säkert få en hjärtattack."

"Dottern min, vill du gå och shoppa lite kanske idag?"

Hon må vara liten, men hon byter kläder oftare än vad jag gör på en vecka dagligen. Hon gjorde nog mest tvätt, och hon älskade att välja kläder själv. När hon blev stor skulle hon nog vara ännu värre..

"Jaaa" utbrast Jazzy och rusade till rummet för att byta om.

Jag själv hade bara lösa jeans och en vanlig tröja, på sistonde när det hade varit ganska stressigt med två barn, flytten och så, så hade jag slutat bry mig om mitt egna utseende. Jag satte på mig det första jag hittade, håret var för det mesta bara uppsatt. Jag antog att Justin inte ens tyckte jag var vacker längre.. Vi hade inte lika mycket tid för varandra, och det hade gått några veckor sedan vi hade flyttat in.

-

Jag gick med Jazzy, vi skulle ändå inte vara så länge så hon orkade gå. Hon kollade på massor utav rosa klänningar, och jag köpte för det mesta bara vanliga bas kläder.

När vi kom till kassan så hade hon plockat på sig massvis med kläder, hon brukade vanligtvis inte få köpa saker hursomhelst, men nu kände jag för ett undantag. Jag hade t.o.m hjälpt henne med storlekarna. Papparazzina stod utanför och fotade oss, samt några inne i affären. Men inte ens Jazzy ifrågasatte det, utan vi betedde oss som vanligt.

"Mamma, kolla vilket vackert armband!" sa hon och kollade på ett silverarmband i smyckesbutiken. Den var av äkta diamanter och så vackert att mina ögon nästan trillade ur. Jag ville inte ens se priset, och hon menade det såklart inte till sig själv.

"Ja verkligen gumman.."

Vi forsatte framåt och hon såg nästan lite ledsen ut, så jag som var en väldigt överbeskyddande mamma kunde inte låta bli.

"Har det hänt något?"

"Jag vill ha hål i öronen.. det finns jätte fina örhängen och det är många som har det." sa hon ledset och forsatte framåt med ansiktet mot marken. Jag bar upp henne i min famn och pussade henne på pannan.

"Men älskling, såklart. Vill du ta hål så kan vi göra det direkt."

Hon sprack upp i ett leende "menar du det?"

Jag nickade.

-

Jazzy som hade sett så glad ut bara några sekunder sedan verkade nu tveka när hon satt på stolen. Tjejen som hade hjälpt oss, hade tagit oss till ett annat rum så papparizzis inte skulle behöva ta kort. Hon hade ritat ett hål till Jazzy där hålen skulle sitta, och när hon hade fått välja rosa örhängen och sedan sett "pistolen" som man gjorde hålen med började hon kanske ångra sig.

"Det gör inte så ont.. mamma har också gjort det. Och du vet själv hur känslig jag är, jag har ju hål i naveln också. Sedan häruppe, du klarar det." sa jag och syftade på mitt ena hål längre upp i örat, längst uppe faktiskt. Hon nickade och tog min hand.

"Är du redo Bieber?" Tjejen log och Jazzy nickade.

Sedan placerade hon pistolen mot Jazzys öra och mitt hjärta började rusa, jag var säkert mer rädd än henne, och jag önskade att jag kunde ta smärtan istället för henne. Ett ljud hördes, och ännu ett, sedan var det klart.

"Aj" skrattade hon och jag log lättat.

"Nu måste vi fort hem och visa pappa"

Hon nickade och tjejen gav mig skötselråd, jag lyssnade på henne medans Jazzy stod och beundrade sig själv i spegeln.

"Du har en vacker dotter, och en begåvad pojkvän. Ta vara på det, det är inte många som har chansen att vara du." log hon och jag log.

"Tack.. sköt om dig"

Jag bar upp Jazzy och försvann ut, tillbaka till bilen och vi körde hem. Hela vägen pratade hon om sina örhängen, och jag kände mig som en bra mamma.

"Mamma, du är bäst! Jag önskar jag kunde åka tillbaka till Kanada och visa Nicole!"

"Saknar du Kanada?"

"Jag saknar mina vänner, för här har jag inga. Och här vill alla bara vara vän med mig för pappa.. jag kommer aldrig kunna skaffa några vänner heller." Hon såg riktigt ledsen ut och min egna klump i halsen växte.

"Såklart du kommer få vänner.. och jag vet hur det känns att alla vill vara vän med dig på grund av pappa. Men det finns riktiga vänner också.. Om du vill så kan du åka kanske och bo med farmor några dagar. Kan du leka med Nicole också, skulle du vela det?"

Hon nickade och såg överlycklig ut "jag ska prata med pappa, men nu tror jag att du vill visa dina örhängen."

Jag parkerade bilen i garaget och hon skrattade "be inte mormor komma över, hon kommer säkert få en hjärtattack."

---