11.Dad.

Hela min uppväxt hade jag kämpat med att fånga min pappas uppmärksamhet. Det kändes alltid som om jag inte var tillräckligt bra för honom. Jag kunde göra mig själv deprimerad, ihopp om att han skulle märka av mig. Men nej, det var alltid min bror som kom i första hand för honom. Han hade alltid velat ha en pojke, vilket han fick. Han kunde köpa saker (tatueringar te.x) till min bror, när jag inte fick en jacka som jag verkligen behövde. Han kunde skicka iväg mig sjuk till skolan, för skolan var väldigt viktig för honom när det gällde mig, och dessutom ge mig dålig frukost och sedan köra runt med min bror hela dagen när vi var mindre. Han kunde strunta i att svara på mina sms, och mina samtal och skylla på att jag tjatade hela tiden. Han kunde låta mig få stanna kvar i LA om min bror höll honom sällskap någonstans på en resa, men om han inte var hemma, så kunde jag följa med för då fanns väl antaligen inget bättre. Jag tjatade, för jag hoppades att han kunde lyssna en dag. När han var med mig, så kändes allting okej, men sen, kändes allting bara skit. Jag kände mig som ett stort tomt hål. Ibland kunde jag stirra på speglen i flera timmar, och bara studerat mina egna fel. Inte kunnat uppskatta det fina, utan bara gnagat på det negativa tills jag inte kunnat andas någon mer. Tårarna torkade på kinderna.

"Hur mår du?" frågade Justins silkesröst bredvid mig och jag tittade på honom. "Kan du hålla en hemlighet?" Justin såg lite chockad ut, men jag hade aldrig öppnat upp mig för en kille, aldrig. Det närmaste var min bror, det var därför jag älskade honom. Han såg aldrig förbi mig, han visade att han älskade mig. Jag skulle dö för min bror. "Självklart Natacha, du kan lita på mig." sa han och tog min hand. "Det finns inte en enda människa som jag känner som inte sårat mig. Förutom min bror. Min egna pappa bryr sig inte ens om mig." Han tittade seriöst på mig, men jag tittade inte tillbaka. Men jag kunde känna hans brännande blick. "Jag har ju inte sårat dig. Då är det inte alla.Dessutom är jag säker på att din pappa älskar dig." "Du sårade mig när du bråkade med Delano. Eller det var väl egentligen Delano som sårade mig. Jag vet inte. Iallafall, jag är glad att jag är bra vän med dig Justin." log jag och forsatte sedan tittade ut.

Vägen kändes lång, och jag och Justin hittade inget bra samtalsämne riktigt tills han bestämde sig för att prata mer om sitt privatliv. Med tanke på att jag precis avslöjat något som ingen visste om mig. Och det visste han. "Jag har svårt att träffa nya människor för jag vet inte vilka som uttnyttjar mig och vilka som faktiskt vill mitt bästa. Därför är jag som jag är." Jag tittade på honom med en plågsam blick. Visst, jag hade varit elak mot Bieber, och skulle troligtvis forsätta vara det. Men alltid hålla det på en skojsam nivå, jag var elak som människa."Var Alfredo din vän innan du blev.. känd?"  Han rynkade pannan. "Inte riktigt, han kom in i mitt liv när jag var påväg att bli känd. Typ då när jag släppte min första låt. Men jag vet att han är en sann vän." "Jag har bara en sann vän. Och det är Lucy. Det finns ingen annan som jag ens har tagit till mitt egna hem." Han spärrade upp ögonen. "Varför då?" Nu vart det känsligt. Jag visste inte om jag skulle forsätta eller om jag skulle gråta. Allting bara snurrade runt i huvudet. Det blev för mycket, och mina inre tankar taffsade om det. "Jag berättar inte, det vet du." sa han allvarligt. Jag drog en djup suck och höll hårt om handtaget. Som om jag skulle slita mig ut ur bilen vilken sekund som helst. "Det finns något inte ens Lucy vet om mig. Som gjorde att jag tappade all självsäkerhet.. Som gjorde att jag slutade lita på alla, förutom min bror." Min hand som han släppt för länge sen, kramade han om igen och jag tyckte det kändes lugnade. "Jag.. blev misshandlad. Jag var påväg hem på kvällen, det var mörkt och jag gick vid en väg. Helt plötsligt så.." jag stannade upp mitt i meningen och såg allting framför mig igen. Jag mindes allting som om det hände för en minut sen, jag kände smärtan längst ute i fingertopparna för att sedan sprida sig i hela kroppen. "drog han mig bakåt så jag föll och slog i mitt huvud. Sedan slog han mig, sparkade mig i magen och i huvudet. Jag spydde upp blod, mitt framför han vilket fick han att skratta. Han tyckte att jag lekte tuff hela tiden och behövde en läxa. Trots var han kanske 30 år, men han hade spionerat på mig i flera veckor." Tårarna hade börjat rinna, och jag hade aldrig planerat att bli såhär känslofull mot Justin. "Vad hände med honom sen?" Ett dött skratt lämnade mina läppar och jag torkade mina tårar. "Jag kom hem, min bror var ensam hemma. När han såg mig så fick han ryck, han skrek vem som hade rört mig men jag sa att jag inte visste. En vecka senare så låg den killen i allvarliga skador på sjukhuset, misshandlad och skjuten i axeln. Min bror sa sedan: Det var inte meningen att vi skulle döda honom. Han ska lida hela sitt liv för vad han gjorde mot dig. Var inte rädd systern min, jag tar hand om dig." Ett lättnad kändes inom mig. Att jag äntligen berättat för någon. Det kändes som en lättnad men ändå grät jag, och sa det med en tom röst utan att ens byta ansiktsuttryck. "Vart är han nu?" "Jag vet inte riktigt.. Min bror har aldrig berättat det. Men jag vet att han har flyttat bort från landet. Men min bror skickade någon efter honom, det var Delano som berättade det." Han kramade om min hand innan han släppte den så han kunde köra ordentligt. "Natacha, jag är verkligen ledsen. Jag hoppas din bror en dag dödar honom. Nu förstår jag också varför dom är som livvakter." Jag skakade på huvudet. "Det har varit hela mitt liv, och den dagen jag gifter mig så kommer dom väl med pistoler dit. Dom har faktiskt misshandlat en kille när han smsade mig ganska.. hm barnförbjudna saker."

Hela min uppväxt hade jag kämpat med att fånga min pappas uppmärksamhet. Det kändes alltid som om jag inte var tillräckligt bra för honom. Jag kunde göra mig själv deprimerad, ihopp om att han skulle märka av mig. Men nej, det var alltid min bror som kom i första hand för honom. Han hade alltid velat ha en pojke, vilket han fick. Han kunde köpa saker (tatueringar te.x) till min bror, när jag inte fick en jacka som jag verkligen behövde. Han kunde skicka iväg mig sjuk till skolan, för skolan var väldigt viktig för honom när det gällde mig, och dessutom ge mig dålig frukost och sedan köra runt med min bror hela dagen när vi var mindre. Han kunde strunta i att svara på mina sms, och mina samtal och skylla på att jag tjatade hela tiden. Han kunde låta mig få stanna kvar i LA om min bror höll honom sällskap någonstans på en resa, men om han inte var hemma, så kunde jag följa med för då fanns väl antaligen inget bättre. Jag tjatade, för jag hoppades att han kunde lyssna en dag. När han var med mig, så kändes allting okej, men sen, kändes allting bara skit. Jag kände mig som ett stort tomt hål. Ibland kunde jag stirra på speglen i flera timmar, och bara studerat mina egna fel. Inte kunnat uppskatta det fina, utan bara gnagat på det negativa tills jag inte kunnat andas någon mer. Tårarna torkade på kinderna.

"Hur mår du?" frågade Justins silkesröst bredvid mig och jag tittade på honom. "Kan du hålla en hemlighet?" Justin såg lite chockad ut, men jag hade aldrig öppnat upp mig för en kille, aldrig. Det närmaste var min bror, det var därför jag älskade honom. Han såg aldrig förbi mig, han visade att han älskade mig. Jag skulle dö för min bror. "Självklart Natacha, du kan lita på mig." sa han och tog min hand. "Det finns inte en enda människa som jag känner som inte sårat mig. Förutom min bror. Min egna pappa bryr sig inte ens om mig." Han tittade seriöst på mig, men jag tittade inte tillbaka. Men jag kunde känna hans brännande blick. "Jag har ju inte sårat dig. Då är det inte alla.Dessutom är jag säker på att din pappa älskar dig." "Du sårade mig när du bråkade med Delano. Eller det var väl egentligen Delano som sårade mig. Jag vet inte. Iallafall, jag är glad att jag är bra vän med dig Justin." log jag och forsatte sedan tittade ut.

Vägen kändes lång, och jag och Justin hittade inget bra samtalsämne riktigt tills han bestämde sig för att prata mer om sitt privatliv. Med tanke på att jag precis avslöjat något som ingen visste om mig. Och det visste han. "Jag har svårt att träffa nya människor för jag vet inte vilka som uttnyttjar mig och vilka som faktiskt vill mitt bästa. Därför är jag som jag är." Jag tittade på honom med en plågsam blick. Visst, jag hade varit elak mot Bieber, och skulle troligtvis forsätta vara det. Men alltid hålla det på en skojsam nivå, jag var elak som människa."Var Alfredo din vän innan du blev.. känd?" Han rynkade pannan. "Inte riktigt, han kom in i mitt liv när jag var påväg att bli känd. Typ då när jag släppte min första låt. Men jag vet att han är en sann vän." "Jag har bara en sann vän. Och det är Lucy. Det finns ingen annan som jag ens har tagit till mitt egna hem." Han spärrade upp ögonen. "Varför då?" Nu vart det känsligt. Jag visste inte om jag skulle forsätta eller om jag skulle gråta. Allting bara snurrade runt i huvudet. Det blev för mycket, och mina inre tankar taffsade om det. "Jag berättar inte, det vet du." sa han allvarligt. Jag drog en djup suck och höll hårt om handtaget. Som om jag skulle slita mig ut ur bilen vilken sekund som helst. "Det finns något inte ens Lucy vet om mig. Som gjorde att jag tappade all självsäkerhet.. Som gjorde att jag slutade lita på alla, förutom min bror." Min hand som han släppt för länge sen, kramade han om igen och jag tyckte det kändes lugnade. "Jag.. blev misshandlad. Jag var påväg hem på kvällen, det var mörkt och jag gick vid en väg. Helt plötsligt så.." jag stannade upp mitt i meningen och såg allting framför mig igen. Jag mindes allting som om det hände för en minut sen, jag kände smärtan längst ute i fingertopparna för att sedan sprida sig i hela kroppen. "drog han mig bakåt så jag föll och slog i mitt huvud. Sedan slog han mig, sparkade mig i magen och i huvudet. Jag spydde upp blod, mitt framför han vilket fick han att skratta. Han tyckte att jag lekte tuff hela tiden och behövde en läxa. Trots var han kanske 30 år, men han hade spionerat på mig i flera veckor." Tårarna hade börjat rinna, och jag hade aldrig planerat att bli såhär känslofull mot Justin. "Vad hände med honom sen?" Ett dött skratt lämnade mina läppar och jag torkade mina tårar. "Jag kom hem, min bror var ensam hemma. När han såg mig så fick han ryck, han skrek vem som hade rört mig men jag sa att jag inte visste. En vecka senare så låg den killen i allvarliga skador på sjukhuset, misshandlad och skjuten i axeln. Min bror sa sedan: Det var inte meningen att vi skulle döda honom. Han ska lida hela sitt liv för vad han gjorde mot dig. Var inte rädd systern min, jag tar hand om dig." Ett lättnad kändes inom mig. Att jag äntligen berättat för någon. Det kändes som en lättnad men ändå grät jag, och sa det med en tom röst utan att ens byta ansiktsuttryck. "Vart är han nu?" "Jag vet inte riktigt.. Min bror har aldrig berättat det. Men jag vet att han har flyttat bort från landet. Men min bror skickade någon efter honom, det var Delano som berättade det." Han kramade om min hand innan han släppte den så han kunde köra ordentligt. "Natacha, jag är verkligen ledsen. Jag hoppas din bror en dag dödar honom. Nu förstår jag också varför dom är som livvakter." Jag skakade på huvudet. "Det har varit hela mitt liv, och den dagen jag gifter mig så kommer dom väl med pistoler dit. Dom har faktiskt misshandlat en kille när han smsade mig ganska.. hm barnförbjudna saker."

---

Emilio och Delano är 19. Det kommer bild på Delano snart :) Det passade bara inte in i inlägget. Och tro inte att min pappa hatar mig, det hittade jag på :p

10.She's cute, and she's not you.

Egentligen ville jag bara gå till min bror för jag visste att Delano skulle vara där. Och jag hade rätt, han satt redan i bilen när jag hoppade in. Han hade aldrig fått körkort, han hade för mycket kriminellt förflutet så han aldrig skulle kunna få de heller. Men det hindrade inte honom från att köra. "Hey sis." sa min bror och började åka. "Hej." Vi sa inte så mycket under resan, och vi åkte hem till honom där jag genast satte mig i en utav sofforna. Delano satte sig bredvid mig och hans fru (/&(!")¤#"!#=¤!) gick runt i lägenheten och städade och pratade i telefon. En liten bula syntes under hennes tröja vilket störde mig. "Hon är söt, och hon är inte dig." viskade Delano och drog med fingret på min hand. "Käften." muttrade jag. Men egentligen gjorde hans själva närvaro min dag. "Hur många barn vill du ha?" Jag blev chockad av hans fråga, men svarade ändå. "Tre. Dudå?" "Samma. Först en kille, sedan två tjejer." Jag skrattade, "vi är lika, du och jag." Min bror klev in så vi blev tysta.

Justins perspektiv:

Jag hade packat ihop mina saker hos Alfredo, och när jag kollade mig i spegeln så hade allting faktiskt blivit bra. När jag tänkte på bråket kom jag på att jag kanske borde säga till Natacha att jag skulle åka hem imorgon. Jag gillade henne, det var något med henne som fick mig att dras till henne. Jag åker hem imorgon, vill du ses innan det? - B Jag satte mig på toalettstolen medans jag väntade på hennes svar. B? Jag har en annan plan, skulle vela hälsa på Melissa och du erbjuder mig skjuts dit? :) * Hehe ja, tänkte ju att du ändå alltid kallar mig Bieber.. Ja, jag frågar väl dig. Vill du ha skjuts till Melissa? * Det är inte bara du som har inflytande på mig! Jag har dig också Biebs, haha! :D Åh vad gulligt av dig att fråga, hörs imorn. - N Jag svarade inte men skrattade för mig själv.

*

Snabbt tog jag en dusch och sedan började jag och Freddo spela tv-spel. Hemma skulle bara massa jobb vänta, det enda posiva var väl att jag skulle gå och kolla på ett hus. Det tillhörde just nu Ashton, men snart skulle det vara mitt om jag gillade det. Dessutom ville jag köpa ett hus till min mamma, hon hade alltid stöttat mig och hon betyder mer än vad pengar gör för mig, mycket mer. "Hörru, ska Tacha följa med dig?" Jag slet blicken från spelet för att kolla på Freddo. "Ah, asså hon ska hem till sin syster som bor typ granne med mig. Vadårå?" "Nää, inget. Har ni något på gång eller?" Jag skrattade "tvivlar. Den tjejen är bra på att uttnyttja människor.." "Jag vet buddie, mer än du anar."

Natachas perspektiv:

Jag hade packat ihop för mer än en helg hos Melissa. Jag visste inte när jag skulle komma hem. Jag hade inte planerat något, och det kändes skönt, att inte ha något planerat också. Både Delano och min bror var hemma hos oss, men inte mina föräldrar. Dom satt och planerade något, och jag klev in i köket med dom när jag hade packat färdigt. "Hur kommer du dit?" "Melissa hade något ärende här så hon hämtar mig." Ljuga var som att hälsa för mig, jag gjorde det automatiskt. "Jasså. Be henne komma in." "Hon hinner inte, tydligen har hon ett möte klockan fyra med Amilia." "Aha." Jag log. Jag slog mig ner bredvid Delano och han la armen runt mig, men min bror tänkte inte på det såklart. Jag därimot, var alldeles varm. "Stanna inte förlänge tönt, du har skolan att sköta." "Nej nej, jag är nog tillbaka om en vecka. Amilia och Alexa växer hela tiden, måste passa på när dom är små." Min bror som först hade varit helt inne i papprerna pratade "jag hoppas att du är sådär varje gång jag behöver barnvakt." Jag fejklog, "såklart. Din fru kan nog behöva lite hjälp."

Egentligen ville jag bara gå till min bror för jag visste att Delano skulle vara där. Och jag hade rätt, han satt redan i bilen när jag hoppade in. Han hade aldrig fått körkort, han hade för mycket kriminellt förflutet så han aldrig skulle kunna få de heller. Men det hindrade inte honom från att köra. "Hey sis." sa min bror och började åka. "Hej." Vi sa inte så mycket under resan, och vi åkte hem till honom där jag genast satte mig i en utav sofforna. Delano satte sig bredvid mig och hans fru (/&(!")¤#"!#=¤!) gick runt i lägenheten och städade och pratade i telefon. En liten bula syntes under hennes tröja vilket störde mig. "Hon är söt, och hon är inte dig." viskade Delano och drog med fingret på min hand. "Käften." muttrade jag. Men egentligen gjorde hans själva närvaro min dag. "Hur många barn vill du ha?" Jag blev chockad av hans fråga, men svarade ändå. "Tre. Dudå?" "Samma. Först en kille, sedan två tjejer." Jag skrattade, "vi är lika, du och jag." Min bror klev in så vi blev tysta.

Jag hade packat ihop mina saker hos Alfredo, och när jag kollade mig i spegeln så hade allting faktiskt blivit bra. När jag tänkte på bråket kom jag på att jag kanske borde säga till Natacha att jag skulle åka hem imorgon. Jag gillade henne, det var något med henne som fick mig att dras till henne. Jag åker hem imorgon, vill du ses innan det? - B Jag satte mig på toalettstolen medans jag väntade på hennes svar. B? Jag har en annan plan, skulle vela hälsa på Melissa och du erbjuder mig skjuts dit? :) * Hehe ja, tänkte ju att du ändå alltid kallar mig Bieber.. Ja, jag frågar väl dig. Vill du ha skjuts till Melissa? * Det är inte bara du som har inflytande på mig! Jag har dig också Biebs, haha! :D Åh vad gulligt av dig att fråga, hörs imorn. - N Jag svarade inte men skrattade för mig själv.

*

Snabbt tog jag en dusch och sedan började jag och Freddo spela tv-spel. Hemma skulle bara massa jobb vänta, det enda posiva var väl att jag skulle gå och kolla på ett hus. Det tillhörde just nu Ashton, men snart skulle det vara mitt om jag gillade det. Dessutom ville jag köpa ett hus till min mamma, hon hade alltid stöttat mig och hon betyder mer än vad pengar gör för mig, mycket mer. "Hörru, ska Tacha följa med dig?" Jag slet blicken från spelet för att kolla på Freddo. "Ah, asså hon ska hem till sin syster som bor typ granne med mig. Vadårå?" "Nää, inget. Har ni något på gång eller?" Jag skrattade "tvivlar. Den tjejen är bra på att uttnyttja människor.." "Jag vet buddie, mer än du anar."

Jag hade packat ihop för mer än en helg hos Melissa. Jag visste inte när jag skulle komma hem. Jag hade inte planerat något, och det kändes skönt, att inte ha något planerat också. Både Delano och min bror var hemma hos oss, men inte mina föräldrar. Dom satt och planerade något, och jag klev in i köket med dom när jag hade packat färdigt. "Hur kommer du dit?" "Melissa hade något ärende här så hon hämtar mig." Ljuga var som att hälsa för mig, jag gjorde det automatiskt. "Jasså. Be henne komma in." "Hon hinner inte, tydligen har hon ett möte klockan fyra med Amilia." "Aha." Jag log. Jag slog mig ner bredvid Delano och han la armen runt mig, men min bror tänkte inte på det såklart. Jag därimot, var alldeles varm. "Stanna inte förlänge tönt, du har skolan att sköta." "Nej nej, jag är nog tillbaka om en vecka. Amilia och Alexa växer hela tiden, måste passa på när dom är små." Min bror som först hade varit helt inne i papprerna pratade "jag hoppas att du är sådär varje gång jag behöver barnvakt." Jag fejklog, "såklart. Din fru kan nog behöva lite hjälp."

---

Like a princess

"Alfredo." sa jag lättat i luren och började gå emot honom. Bandaget hade jag tagit bort dagen före, för mamma och dom skulle komma hem och jag ville inte börja förklara. "Han är här.. Men han behöver inte mer skuldkänslor Tacha, han har tillräckligt." Jag la på och stoppade mobilen i fickan, med ilskna steg gick jag framåt. Det var inte kväll ännu, och jag behövde inte kolla runt min rygg lika ofta som vanligt. Stressen tryckte bort det just nu, ilskan var viktigtast. När jag kom hem till Alfredo öppnade jag bara dörren och jag såg hur Justin låg raklång i soffan, men han reste sig direkt upp. Han hade en svullen läpp, ett blått öga och hans näsa såg inte helt perfekt ut. Jag som hade varit beredd på att slå till honom ångrade mig, killen hade redan lidit tillräckligt. "Wow." sa jag och himlade med ögonen. Alfredo kom också ut till vardagsrummet och kollade ledset på mig. "Han kan inte gå ut tills det lagt sig. Papparazzirna skulle vara galna." Jag nickade och satte mig i fotändan, han lutade sig bakåt och slöt ögonen medans Alfredo suckade. "Jag går och köper mat, du kommer ihåg vad jag sa Natacha.." sa Alfredo varnande och fem minuter senare var han borta.

"Förlåt, jag vet att jag inte borde ha-" "Säg inte förlåt, jag tror inte på det ordet." "Va?" "Folk kastar runt förlåt som det inte vore värt något. Man kan göra vadsomhelst och så tror folk att man kan säga förlåt för att rätta till alla misstag. Om man vill be om ursäkt, så finns det andra sätt." Han suckade och öppnade ögonen. "Ja, du har rätt. Din hand, jag vet inte vad jag ska göra. Slå till mig om du vill, det kan ändå inte bli så mycket värre än vad det är." Jag skrattade och tog filten på mig också som han hade runt sin kropp. "Tanken är lockande.. men inte för min hand." "För vad då?" "För att du var så otroligt dum i helgen.. lär dig av dina misstag." Nu var det hans tur att skratta. "Förlåt om jag sa något opassande till din pojkvän.. saken är att jag inte minns. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag kan göra vadsomhelst." "Det är inte min pojkvän." "Jag tror att du gillar honom.." En djup suck lämnade mina läppar. "Vad spelar det för roll?" Jag kunde inte möta hans ögon.. "Jag tycker du förtjänar bättre. Du förtjänar någon som kan behandla dig som en prinsessa." "Det finns inga såna killar, och det har jag insett för länge sen." Han skrattade "Jag skulle behandla dig som en prinsessa."

Jag satt i köket med mamma och pappa, mamma drack kaffe, och pappa drack te. Jag drack inget, men åt på ett kex istället. Plötsligt öppnades dörren och det kunde bara vara min bror, och sedan hördes mer steg. "Emilio." sa min pappa och in steg Emilio, men också en annan. Nämligen en tjej. Jag spärrade upp ögonen och granskade varje centimeter utav henne. Det som störde mig mest var att hon var vacker. Jag hade inte sett min bror på ett tag, och jag kollade ringfingret på båda två. Bang. Han var gift. "Grattis min son." började mamma och jag bara satt där alldeles stel. "Sju månader så har du ett barnbarn." sa han och började kindpussas med mamma. Hela jag kokade, och jag kollade ilsket på tjejen. "Grattis min kära bror." sa jag och kramade bara om honom, mamma och pappa kramade iallafall om tjejen också. Men jag vägrade, den där fula kossan skulle aldrig bli accepterad i mina ögon.

"Melissa jag såg henne." muttrade jag och satte på högtalaren så jag kunde fixa mina kläder samtidigt in i skåpet. Mitt rum kunde inte vara stökigt, utan allting skulle vara perfekt, mina kläder låg helt raka i skåpet. Inte ens mina sänglakan kunde vara skrynkliga. "Trodde inte detta skulle hända på många år. Tänk dig att han ska ha barn.." Jag hörde Amilias skrik genom telefonen. "Gå och bada nu, hur många gånger ska jag säga till dig?" Jag skrattade och lade in tröjorna försiktigt i garderoben. "Natacha vi hörs sen. Ditt lilla syskonbarn vägrar att tvätta sig." "Okej, ge henne massor av pussar. Hejdå." "Jajaja." hon la på och jag suckade för mig själv. Vad gör du moggis? skickade jag till Justin. Hade ingen lust med Delano just nu. Dessutom smsade jag aldrig nästan med Delano, om det inte var viktigt. Ingenting, kan ju inte direkt gå ut när jag ser ut som jag gör.. Dudå? Mina planer kraschade samman, jag hade precis varit påväg att fråga om vi skulle ut. Inget, fråga Alfredo om han vill gå ut. Jag la in dom vikta jeansen in i skåpet. Detta var säkert ett annat syndrom, men jag fick panik om jag såg skrynklor. För dig babe, gör jag ett undantag :) Vad vill du göra? Han förstod väl att jag först hade tänkt att fråga honom. Gå runt lite bara, möt mig i centrum om en halvtimme. * Wow raka svar ;) jaja sötis, ses då :) * Lek inte amor nu, jag vet redan vad du är ute efter. Finns inga perfekta killar, jag sa det redan till dig. Ses Biebs.

*

Jag mot centrum, inte sen faktiskt. Med en hoodie, jeans och skinnjacka. Håret var bara uppsatt, sminkad var jag därimot. "Hej. Innan papparazzirna dödar oss, så drar vi." Jag drog tag i hans arm och vi gick mot bostadsområderna. "Dom hittar oss väl här också." sa han och drog åt sin hand. Jag skrattade åt han och öppnade upp en port. "Inte om vi är i källaren." Jag öppnade upp porten till honom och höll riktigt upp dörren. "Välkommen till betongen Bieber, känner du dig som en gangster?" Han hade på sig jeans, en röd hoodie och en keps. Han klev in och det luktade kattpiss i trappen, vilket fick honom att grimasera. "Du älskar att reta mig.. Jag heter Justin, och inte Bieber." Jag skrattade åt honom och vi gick ner till källaren, och in i tvättstugan som var ledig. Jag satte vid fönsterbrädan och han hoppade smått äcklat upp på en tvättmaskin. Det måste vara svårt att inte se lyx hela tiden framför ögonen på en.. "Så.. är det här vi ska vara?" "Bara en stund." skrattade jag och tog fram en cigarett. Justin spärrade upp ögonen "Röker du?!" Jag skrattade igen åt honom och tände cigaretten samtidigt som jag räckte ett paketet till honom. "Nej inte egentligen.. jag gillar att göra det då och då när jag mår skit. Ta en." "Nej! Du borde inte heller röka." "Ta bara en och testa, så lovar jag att jag slänger paketet. Jag skulle aldrig få dig att röka Bieber, jag vill bara att du testar." Han suckade och tog en från paketet "bara för att du ska slänga paketet.." muttrade han och räckte handen för tändaren. Jag gav den till honom med ett leende, och direkt när han tog ett bloss började han hosta. "Ta det lungt, du behöver inte svälja den." Jag skrattade och han såg inget vidare glad ut. Men jag lutade mig tillbaka och blåste ut rökringar. "Vad är du ledsen över?" "Min bror har gift sig och ska skaffa barn." Han drog ännu ett bloss, och det verkade gå bättre den här gången. "Aha, gillar du inte frun eller?..." "Jag gillar inte min bror och tjejer i samma rum." Nu skrattade han. Jag reste mig och kastade cigarettpaketet i soporna, och drog sedan ett bloss för att blåsa ut röken på Justin innan jag skrattandes hoppade upp på fönsterbrädan igen. "Han som slog mig, du vet. Delano. Är det din kille?" "Nej.. jag gillar han. Men han är min livvakt kan man säga. No boys for me." Han himlade med ögonen. "Bieber om du inte var en sjungande tonårsidol så skulle jag faktiskt kunna gilla dig." "Vad stoppar dig nu?" "Att du är en sjungande tonårsidol?" Ett skratt lämnade hans läppar och jag fimpade cigaretten. "Det är inte ofta jag gör något för någon annan, men här har vi det; Natacha kastar sin sista cigarett." "Jag har ett bra inflytande på dig, ellerhur? Och du.. gillar det." "Käften Bieber." han gjorde samma sak med sin cigarett och kramade om mig, vilket jag inte alls var beredd på. "Jag gillar dig också."

"Alfredo." sa jag lättat i luren och började gå emot honom. Bandaget hade jag tagit bort dagen före, för mamma och dom skulle komma hem och jag ville inte börja förklara. "Han är här.. Men han behöver inte mer skuldkänslor Tacha, han har tillräckligt." Jag la på och stoppade mobilen i fickan, med ilskna steg gick jag framåt. Det var inte kväll ännu, och jag behövde inte kolla runt min rygg lika ofta som vanligt. Stressen tryckte bort det just nu, ilskan var viktigtast. När jag kom hem till Alfredo öppnade jag bara dörren och jag såg hur Justin låg raklång i soffan, men han reste sig direkt upp. Han hade en svullen läpp, ett blått öga och hans näsa såg inte helt perfekt ut. Jag som hade varit beredd på att slå till honom ångrade mig, killen hade redan lidit tillräckligt. "Wow." sa jag och himlade med ögonen. Alfredo kom också ut till vardagsrummet och kollade ledset på mig. "Han kan inte gå ut tills det lagt sig. Papparazzirna skulle vara galna." Jag nickade och satte mig i fotändan, han lutade sig bakåt och slöt ögonen medans Alfredo suckade. "Jag går och köper mat, du kommer ihåg vad jag sa Natacha.." sa Alfredo varnande och fem minuter senare var han borta.

"Förlåt, jag vet att jag inte borde ha-" "Säg inte förlåt, jag tror inte på det ordet." "Va?" "Folk kastar runt förlåt som det inte vore värt något. Man kan göra vadsomhelst och så tror folk att man kan säga förlåt för att rätta till alla misstag. Om man vill be om ursäkt, så finns det andra sätt." Han suckade och öppnade ögonen. "Ja, du har rätt. Din hand, jag vet inte vad jag ska göra. Slå till mig om du vill, det kan ändå inte bli så mycket värre än vad det är." Jag skrattade och tog filten på mig också som han hade runt sin kropp. "Tanken är lockande.. men inte för min hand." "För vad då?" "För att du var så otroligt dum i helgen.. lär dig av dina misstag." Nu var det hans tur att skratta. "Förlåt om jag sa något opassande till din pojkvän.. saken är att jag inte minns. Jag ber verkligen om ursäkt. Jag kan göra vadsomhelst." "Det är inte min pojkvän." "Jag tror att du gillar honom.." En djup suck lämnade mina läppar. "Vad spelar det för roll?" Jag kunde inte möta hans ögon.. "Jag tycker du förtjänar bättre. Du förtjänar någon som kan behandla dig som en prinsessa." "Det finns inga såna killar, och det har jag insett för länge sen." Han skrattade "Jag skulle behandla dig som en prinsessa."

Jag satt i köket med mamma och pappa, mamma drack kaffe, och pappa drack te. Jag drack inget, men åt på ett kex istället. Plötsligt öppnades dörren och det kunde bara vara min bror, och sedan hördes mer steg. "Emilio." sa min pappa och in steg Emilio, men också en annan. Nämligen en tjej. Jag spärrade upp ögonen och granskade varje centimeter utav henne. Det som störde mig mest var att hon var vacker. Jag hade inte sett min bror på ett tag, och jag kollade ringfingret på båda två. Bang. Han var gift. "Grattis min son." började mamma och jag bara satt där alldeles stel. "Sju månader så har du ett barnbarn." sa han och började kindpussas med mamma. Hela jag kokade, och jag kollade ilsket på tjejen. "Grattis min kära bror." sa jag och kramade bara om honom, mamma och pappa kramade iallafall om tjejen också. Men jag vägrade, den där fula kossan skulle aldrig bli accepterad i mina ögon.

"Melissa jag såg henne." muttrade jag och satte på högtalaren så jag kunde fixa mina kläder samtidigt in i skåpet. Mitt rum kunde inte vara stökigt, utan allting skulle vara perfekt, mina kläder låg helt raka i skåpet. Inte ens mina sänglakan kunde vara skrynkliga. "Trodde inte detta skulle hända på många år. Tänk dig att han ska ha barn.." Jag hörde Amilias skrik genom telefonen. "Gå och bada nu, hur många gånger ska jag säga till dig?" Jag skrattade och lade in tröjorna försiktigt i garderoben. "Natacha vi hörs sen. Ditt lilla syskonbarn vägrar att tvätta sig." "Okej, ge henne massor av pussar. Hejdå." "Jajaja." hon la på och jag suckade för mig själv. Vad gör du tönt? skickade jag till Justin. Hade ingen lust med Delano just nu. Dessutom smsade jag aldrig nästan med Delano, om det inte var viktigt. Ingenting, kan ju inte direkt gå ut när jag ser ut som jag gör.. Dudå? Mina planer kraschade samman, jag hade precis varit påväg att fråga om vi skulle ut. Inget, fråga Alfredo om han vill gå ut. Jag la in dom vikta jeansen in i skåpet. Detta var säkert ett annat syndrom, men jag fick panik om jag såg skrynklor. För dig babe, gör jag ett undantag :) Vad vill du göra? Han förstod väl att jag först hade tänkt att fråga honom. Gå runt lite bara, möt mig i centrum om en halvtimme. * Wow raka svar ;) jaja sötis, ses då :) * Lek inte amor nu, jag vet redan vad du är ute efter. Finns inga perfekta killar, jag sa det redan till dig. Ses Biebs.

*

Jag mot centrum, inte sen faktiskt. Med en hoodie, jeans och skinnjacka. Håret var bara uppsatt, sminkad var jag därimot. "Hej. Innan papparazzirna dödar oss, så drar vi." Jag drog tag i hans arm och vi gick mot bostadsområderna. "Dom hittar oss väl här också." sa han och drog åt sin hand. Jag skrattade åt han och öppnade upp en port. "Inte om vi är i källaren." Jag öppnade upp porten till honom och höll riktigt upp dörren. "Välkommen till betongen Bieber, känner du dig som en gangster?" Han hade på sig jeans, en röd hoodie och en keps. Han klev in och det luktade kattpiss i trappen, vilket fick honom att grimasera. "Du älskar att reta mig.. Jag heter Justin, och inte Bieber." Jag skrattade åt honom och vi gick ner till källaren, och in i tvättstugan som var ledig. Jag satte vid fönsterbrädan och han hoppade smått äcklat upp på en tvättmaskin. Det måste vara svårt att inte se lyx hela tiden framför ögonen på en.. "Så.. är det här vi ska vara?" "Bara en stund." skrattade jag och tog fram en cigarett. Justin spärrade upp ögonen "Röker du?!" Jag skrattade igen åt honom och tände cigaretten samtidigt som jag räckte ett paketet till honom. "Nej inte egentligen.. jag gillar att göra det då och då när jag mår skit. Ta en." "Nej! Du borde inte heller röka." "Ta bara en och testa, så lovar jag att jag slänger paketet. Jag skulle aldrig få dig att röka Bieber, jag vill bara att du testar." Han suckade och tog en från paketet "bara för att du ska slänga paketet.." muttrade han och räckte handen för tändaren. Jag gav den till honom med ett leende, och direkt när han tog ett bloss började han hosta. "Ta det lungt, du behöver inte svälja den." Jag skrattade och han såg inget vidare glad ut. Men jag lutade mig tillbaka och blåste ut rökringar. "Vad är du ledsen över?" "Min bror har gift sig och ska skaffa barn." Han drog ännu ett bloss, och det verkade gå bättre den här gången. "Aha, gillar du inte frun eller?..." "Jag gillar inte min bror och tjejer i samma rum." Nu skrattade han. Jag reste mig och kastade cigarettpaketet i soporna, och drog sedan ett bloss för att blåsa ut röken på Justin innan jag skrattandes hoppade upp på fönsterbrädan igen. "Han som slog mig, du vet. Delano. Är det din kille? På riktigt. Jag tror inte på det att han inte skulle vara det. Han var så överbeskyddande." "Nej.. jag gillar han. Men han är min livvakt kan man säga. No boys for me." Han himlade med ögonen. "Bieber om du inte var en sjungande tonårsidol så skulle jag faktiskt kunna gilla dig." "Vad stoppar dig nu?" "Att du är en sjungande tonårsidol?" Ett skratt lämnade hans läppar och jag fimpade cigaretten. "Det är inte ofta jag gör något för någon annan, men här har vi det; Natacha kastar sin sista cigarett." "Jag har ett bra inflytande på dig, ellerhur? Och du.. gillar det." "Käften Bieber." han gjorde samma sak med sin cigarett och kramade om mig, vilket jag inte alls var beredd på. "Jag gillar dig också."

Your body belongs to Viktoria Secret

"Du är inte sen." sa Justin chockat och körde upp på sidan med sin Range Rover. Jag himlade med ögonen och slängde in min väska i baksätet. Sedan satte jag mig fram och knäppte bältet. Han började köra och jag tog fram min telefon Påväg hem baby skrev jag till Lucy. Hon svarade direkt som om hon hade suttit med mobilen i handen och väntat på mitt sms. Vi ska hem till Alfredo idag, med Felix och Delano bl.a. Det ska vara  någon fest, men Delano sa att du fick komma ;) Jag suckade. "Vi lär ju ses ikväll också." muttrade jag till Justin. Samtidigt var jag glad att jag skulle få se Delano, det var det viktigaste just nu. Jag hade saknat honom, även fast jag inte skulle få spendera så mycket tid med honom, så skulle jag fortfarande få se honom. Christian var bortglömd i mina ögon, med tanke på allt som hänt mellan oss, så skulle jag inte kontakta honom någon mer. Jasså, kors i taket.. Kom hem till mig om en timma :) Du har ingeeen aning om vem som skjutsar mig just nu.Men det tar vi sen, puss :) Jag la bort telefonen, mer eller mindre därför att mina ögon sved.. Jag hade kanske smsat hela natten, och mina ögon var alldeles för trötta. Jag orkade inte ens se på skärmen. "Ja, jag hörde det. Men jag visste inte att du skulle komma. Det var väl en trevlig överraskning." "Mhm.." Jag drog med fingrarna på mitt knä, och allt som var fast i mina tankar var fortfarande Delano. Sättet han alltid drog min kropp på om han ville flytta på mig, som om jag vore en docka. Det fick alltid mitt hjärta att stanna. Jag visste inte om han visste hur det kändes inom mig varje gång han rörde mig, eller om han egentligen bara sket i mig. För blicken han gav mig, var trånande, men ändå inte. Han förvirrade mig, och han kunde såra mig miljoner gånger för jag förlät han ändå. Om någon sa hans namn, så kunde jag inte låta bli att le, om jag försökte, så blev det värre. "Vad tänker du på Carter?" Natacha Carter, hur hade han fått veta det? "Ingenting.. så Selena Gomez huh? Vad ska hon säga när du åker runt med en okänd tjej bara sådär." flinade jag. Spelade inte roll för min del, jag gillade att förstöra för folk. "Du håller koll på mig, fast du inte vill erkänna det. Vi har gjort slut för flera månader sen." "Du kan forsätta drömma." "Kommer alltid drömma om dig Natacha." skrattade han och blinkade med ögat.

*

När jag kom hem så tog jag en snabb dusch innan Lucy skulle komma, och jag hade bara fått på mig bh och underdel. Hon öppnade dörren till mitt rum och kollade uppskattande på mig. "Din kropp tillhör Vicktoria Secret snygging." hon satte sig på min säng och jag skrattade. "Tycker jag inte." Jag drog på mig jeans och en rosa sweater. Jag satte upp håret i en knut sålänge medans ajg höll på och sminkade mig sedan. Ingenting märkvärdigt, och den rosa tröjan hade legat i mitt skåp för länge utan att ens blivit använd. "Du har en sjukt snygg kropp, inte konstigt att Justin trånade så efter dig på festen." Jag hade inte berättat ännu för Lucy att jag hade träffat Justin hos Melissa, och det kändes inte rätt att göra det heller. Hon skulle antagligen misstänka annat, som om det ens vore möjligt. För i mina tankar fanns en helt annan person, inte ens Lucy visste om det, och Justin skulle aldrig kunna stoppa det. "Lägg av. Den där divan kommer jag aldrig vela ha." Jag drog med mascaran på mina ögonfransar, det jag var mest nöjd med på min kropp var mina ögon. Jag älskade mina ögon, och resten skulle jag gärna bytt ut, speciellt mitt hår. "Han är faktiskt inte så divig.." "Jaja, vi säger så. Skicka sms till Felix och säg att han hämtar oss." "Gör det själv." Jag suckade och  tog fram min telefon. Kan du hämta oss? Jag skickade inte det till Felix, utan Delano. Jag drog bort min toffs och började borsta håret, mobilen pirrade till. Haha, när? "När är vi klara?" "Jag är klar, du är ju den som håller på. Men jag vill äta innan." "Aa, jag med." Om en timme ;) .. Okej jag ringer sen. "Ska vi gå ner och äta?" Lucy nickade och vi gick ner från mitt rum och in till köket, vi var ensamma hemma förutom min mormor som satt i vardagsrummet och kollade på tv. Vi tog en varsin tallrik och tog utav spagettin och köttfärsen som fanns på spisen, och sedan stoppade jag in min tallrik i micron. "Och du värmer det aldrig, usch tycker du inte att det smakar äckligt?" sa jag grimaserande och kollade på Lucy som satt redan och åt. Hon skakade på huvudet. "Nej, det smakar mycket bättre." "Euw.." sa jag och skakade på huvudet, sedan tog jag ut min egna tallrik och satte mig vid köksbordet. Håret satte jag upp igen slravigt så jag kunde äta ordentligt. Mormor kom in i rummet. "Vart ska ni någonstans?" "Till Emilio." ljög jag smidigt och stoppade in mat i munnen. "Okej men ta det lungt." Vi båda nickade och åt upp vår mat snabbt.

*

Mina bästa minnen med Delano var när han var full, och han mindes säkert inget utav det. Då var han så kärleksfull mot mig, han flätade alltid våra händer, och kramade om mig betydelsefullt. Sedan nästa dag kunde man höra honom säga "Jag minns inget från igår." det gjorde ont, det gjorde de. Nu var han full, och jag satt bara i den stora soffan med bena på bordet. Jag var sårad för att jag såg honom med en annan tjej, men så kom han och satte sig bredvid mig i soffan. "Hur är det? Kom och gör oss sällskap." Han flätade samman våra händer, och jag suckade. "Jag får ont i huvudet av alla som skriker." "Jag förstår det." Allt jag kunde tänka på var våra händer, jag försökte förstå om han såg det som vänskap, eller om han såg det så som jag kände.

"Du är inte sen." sa Justin chockat och körde upp på sidan med sin Range Rover. Jag himlade med ögonen och slängde in min väska i baksätet. Sedan satte jag mig fram och knäppte bältet. Han började köra och jag tog fram min telefon Påväg hem baby skrev jag till Lucy. Hon svarade direkt som om hon hade suttit med mobilen i handen och väntat på mitt sms. Vi ska hem till Alfredo idag, med Felix och Delano bl.a. Det ska vara  någon fest, men Alfredo hälsar att Delano sa att du fick komma ;) Jag suckade. "Vi lär ju ses ikväll också." muttrade jag till Justin. Samtidigt var jag glad att jag skulle få se Delano, det var det viktigaste just nu. Jag hade saknat honom, även fast jag inte skulle få spendera så mycket tid med honom, så skulle jag fortfarande få se honom. Christian var bortglömd i mina ögon, med tanke på allt som hänt mellan oss, så skulle jag inte kontakta honom någon mer. Jasså, kors i taket.. Kom hem till mig om en timma :) Du har ingeeen aning om vem som skjutsar mig just nu.Men det tar vi sen, puss :) Jag la bort telefonen, mer eller mindre därför att mina ögon sved.. Jag hade kanske smsat hela natten, och mina ögon var alldeles för trötta. Jag orkade inte ens se på skärmen. "Ja, jag hörde det. Men jag visste inte att du skulle komma. Det var väl en trevlig överraskning." "Mhm.." Jag drog med fingrarna på mitt knä, och allt som var fast i mina tankar var fortfarande Delano. Sättet han alltid drog min kropp på om han ville flytta på mig, som om jag vore en docka. Det fick alltid mitt hjärta att stanna. Jag visste inte om han visste hur det kändes inom mig varje gång han rörde mig, eller om han egentligen bara sket i mig. För blicken han gav mig, var trånande, men ändå inte. Han förvirrade mig, och han kunde såra mig miljoner gånger för jag förlät han ändå. Om någon sa hans namn, så kunde jag inte låta bli att le, om jag försökte, så blev det värre. "Vad tänker du på Carter?" Natacha Carter, hur hade han fått veta det? "Ingenting.. så Selena Gomez huh? Vad ska hon säga när du åker runt med en okänd tjej bara sådär." flinade jag. Spelade inte roll för min del, jag gillade att förstöra för folk. "Du håller koll på mig, fast du inte vill erkänna det. Vi har gjort slut för flera månader sen." "Du kan forsätta drömma." "Kommer alltid drömma om dig Natacha." skrattade han och blinkade med ögat.

*

När jag kom hem så tog jag en snabb dusch innan Lucy skulle komma, och jag hade bara fått på mig bh och underdel. Hon öppnade dörren till mitt rum och kollade uppskattande på mig. "Din kropp tillhör Vicktoria Secret snygging." hon satte sig på min säng och jag skrattade. "Tycker jag inte." Jag drog på mig jeans och en rosa sweater. Jag satte upp håret i en knut sålänge medans ajg höll på och sminkade mig sedan. Ingenting märkvärdigt, och den rosa tröjan hade legat i mitt skåp för länge utan att ens blivit använd. "Du har en sjukt snygg kropp, inte konstigt att Justin trånade så efter dig på festen." Jag hade inte berättat ännu för Lucy att jag hade träffat Justin hos Melissa, och det kändes inte rätt att göra det heller. Hon skulle antagligen misstänka annat, som om det ens vore möjligt. För i mina tankar fanns en helt annan person, inte ens Lucy visste om det, och Justin skulle aldrig kunna stoppa det. "Lägg av. Den där divan kommer jag aldrig vela ha." Jag drog med mascaran på mina ögonfransar, det jag var mest nöjd med på min kropp var mina ögon. Jag älskade mina ögon, och resten skulle jag gärna bytt ut, speciellt mitt hår. "Han är faktiskt inte så divig.." "Jaja, vi säger så. Skicka sms till Felix och säg att han hämtar oss." "Gör det själv." Jag suckade och  tog fram min telefon. Kan du hämta oss? Jag skickade inte det till Felix, utan Delano. Jag drog bort min toffs och började borsta håret, mobilen pirrade till. Haha, när? "När är vi klara?" "Jag är klar, du är ju den som håller på. Men jag vill äta innan." "Aa, jag med." Om en timme ;) * Okej jag ringer sen. "Ska vi gå ner och äta?" Lucy nickade och vi gick ner från mitt rum och in till köket, vi var ensamma hemma förutom min mormor som satt i vardagsrummet och kollade på tv. Vi tog en varsin tallrik och tog utav spagettin och köttfärsen som fanns på spisen, och sedan stoppade jag in min tallrik i micron. "Och du värmer det aldrig, usch tycker du inte att det smakar äckligt?" sa jag grimaserande och kollade på Lucy som satt redan och åt. Hon skakade på huvudet. "Nej, det smakar mycket bättre." "Euw.." sa jag och skakade på huvudet, sedan tog jag ut min egna tallrik och satte mig vid köksbordet. Håret satte jag upp igen slravigt så jag kunde äta ordentligt. Mormor kom in i rummet. "Vart ska ni någonstans?" "Till Emilio." ljög jag smidigt och stoppade in mat i munnen. "Okej men ta det lungt." Vi båda nickade och åt upp vår mat snabbt.

*

Mina bästa minnen med Delano var när han var full, och han mindes säkert inget utav det. Då var han så kärleksfull mot mig, han flätade alltid våra händer, och kramade om mig betydelsefullt. Sedan nästa dag kunde man höra honom säga "Jag minns inget från igår." det gjorde ont, det gjorde de. Nu var han full, och jag satt bara i den stora soffan med bena på bordet. Jag var sårad för att jag såg honom med en annan tjej, men så kom han och satte sig bredvid mig i soffan. "Hur är det? Kom och gör oss sällskap." Han flätade samman våra händer, och jag suckade. "Jag får ont i huvudet av alla som skriker." "Jag förstår det." Allt jag kunde tänka på var våra händer, jag försökte förstå om han såg det som vänskap, eller om han såg det så som jag kände. 

---

Imagine living your life like Blair Waldorf

Jag och Melissa satt i soffan och kollade på Gossip Girl, vi hade alltid velat bo som Blair och leva deras liv. Melissa hade åtminstonde slitit sig loss från 141, gift sig med en man, dom hade rymt iväg och sedan hade hon fått Amilia, min prinsessa. När Melissa hade kommit hem, efter ha rymt iväg och gift sig, hade min bror väntat på henne hemma. Det blev inte roligt för henne ska jag säga, han tog tag i hennes hår och bankade det mot skåpet. Jag snackar inte allvarliga skador här, men ni förstår vad jag menar. Jag hade skrattat som en galning men samtidigt sett det som en varning. "Den där bruden har allt. Serena är ju också galet vacker." "Du snackar annorlunda Melissa, man märker att du flyttade för ett tag sen.." Hon skrattade och la armen runt mig. "Gumman, man tänker inte som du gör när man är i min ålder. Man sätter andra saker före 141, du kommer inse det snart." Jag drog fram min fot och drog upp mina mjukis. Tatueringen 141 syntes och hon kollade chockat. "Vet Emilio?" "Är du sjuk i huvudet eller? Shit han skulle ju fan riva loss skinnet på mig." "Ja, ibland undrar man ju ifall om han borde det galning."

*

"Snart tillbaks." ropade jag och stängde igen dörren. Jag skulle till affären för att köpa godis till kvällen. Amilias pappa, och Melissas man Paul hade åkt iväg till Tyskland så vi var ensamma hemma. När jag kom in i affären så gick jag direkt till godisdisken och började plocka på mig godis. "Vi forsätter träffas såhära.." Justin kom med sin påse bredvid mig och plockade också godis. "Du gör min helg till ett helvete.." "Det är något med dig som får mig att vela veta mer om dig. Kan vi inte snälla ses imorgon och göra något? Vad som helst." Jag hade ingen lust att ses med honom, men jag kunde lika väl uttnyttja honom. Melissa sprang aldrig, så vem annars skulle visa mig en bra väg? "Imorgon 08:00 möt mig i parken så går vi ut och springer." "Det-" "Bra då syns vi imorgon, var inte sen Bieber, du har fått dina chanser." Jag knöt igen min godispåse och lämnade honom där ensam och gick och betala för mitt godis. Sedan sprang jag nästan hem, jag kände mig inte säker att gå runt på gator som jag inte var uppvuxen med. Det kändes som om någon skulle rycka tag i mig, och dessutom var det väldigt mörkt. En man gick efter mig och direkt skyndade jag mina steg framåt, han gjorde samma sak och när jag nästan började springa ropade han efter mig. "Stanna!" Jag började springa allt jag kunde men han var snabbare och ryckte tag i min arm. "Släpp mig!!" "Jag ska inte göra dig illa, men du tappade den här." Han gav mig min telefon som jag tydligen hade tappat på vägen. Hjärtat bultade i bröstet och mina andetag var tunga, skräcken hade inte lagt sig ännu. "Förlåt jag.. jag.. tack." jag tog emot telefonen och började gå framåt, han svängde av vägen för att gå till några höghus och när jag kom in i trappen brast jag ut i gråt. Jag satt där så länge tills jag hade lugnat ner mig, och pulsen var normal.

*

Klockan var fem över åtta, jag hade på mig svarta adidas mjukis med rosa ränder på sidorna. Sedan ett kort vitt linne och koftan till det, som jag hade öppen. Jag visste att jag borde täcka över mina bröst mer, med tanke på att Emilio skulle ha strypt mig annars, men han var så långt borta så han skulle inte se mig nu. Det var jag som var sen, men nu kunde jag skymta Justin ståendes där vi hade stått igår med händerna i fickorna. Han hade röda adidas byxor och en vit t-shirt. "Trodde vi skulle ses 8." sa han och granskade mig. "Var glad att jag ens kom, jag tänkte låta dig vänta en halvtimme först." Jag valde att springa på morgonen, för jag ville inte ens riskera att Justin skulle se mina anfall, även fast dom inte brukade komma på dagarna. "Spring efter mig bara." suckade han och vi började jogga sakta. Första tio minuterna sa vi inget, utan båda andades bara andfått och vi ökade på lite på tempot. "Jag tänkte bo hos Alfredo en vecka eller två." "I slummen?" frågade jag förvånat. "Jag har redan bett om ursäkt för det där." "Gör vad du vill." "Jag tänkte att vi kanske kan åka dit tillsammans imorgon när du ändå ska hem.. eller har du redan skjuts?" Det hade jag inte, men Melissa skulle skjutsa mig. "Visst.. men det är inte för dig, det är så min syster inte får en chans att säga till min bror om min tatuering." Han skrattade och det måste vara första gången jag ens såg hans skratt. "Okej, bra. Vilken tid hämtar jag dig?" Jag ökade tempot för jag kunde se vägen till parken, vi hade sprungit kanske fyrtio minuter så jag sprang allt jag kunde dit och Justin var en meter bakom mig till "målet" om man kunde kalla det, det. Jag böjde mig ner andfått och svetten rann längs ryggen. "Hämta mig här i parken klockan 2, jag ska inte vara sen." "Okej bra.." Jag började gå hemåt men han sprang efter mig, "kan vi hitta på något nu?" Jag kollade chockat på honom. "Du fick din springtur Biebz, hejdå." Jag vände mig om och gick hem.

*

"Meli, ta en bild på mig och Amilia. Jag ska ladda upp den på instagram." Jag pussade Amilia på kinden, och hon klickade ett foto. Men fotot blev ingen bra så jag tog ett på Alexa istället när hon sov mot min hand och skrev mosters lilla prinsessa. Melissas barn var verkligen mina älsklingar, jag gjorde allt för dom. "Amilia du får komma och sova hos moster när du vill, det vet du." Jag drog henne intill mig och vi gosade i soffan. Melissa tog Alexa och vi satte på en barnfilm, prinsessor var det. "Jag behöver inte leva som Blair Waldorf för att vara lycklig, jag är lycklig just nu, här med mina barn och min man." Jag log mot henne och avundsjukan steg, allt jag kunde tänka på var Delano.

Jag och Melissa satt i soffan och kollade på Gossip Girl, vi hade alltid velat bo som Blair och leva deras liv. Melissa hade åtminstonde slitit sig loss från 141, gift sig med en man, dom hade rymt iväg och sedan hade hon fått Amilia, min prinsessa. När Melissa hade kommit hem, efter ha rymt iväg och gift sig, hade min bror väntat på henne hemma. Det blev inte roligt för henne ska jag säga, han tog tag i hennes hår och bankade det mot skåpet. Jag snackar inte allvarliga skador här, men ni förstår vad jag menar. Jag hade skrattat som en galning men samtidigt sett det som en varning. "Den där bruden har allt. Serena är ju också galet vacker." "Du snackar annorlunda Melissa, man märker att du flyttade för ett tag sen.." Hon skrattade och la armen runt mig. "Gumman, man tänker inte som du gör när man är i min ålder. Man sätter andra saker före 141, du kommer inse det snart." Jag drog fram min fot och drog upp mina mjukis. Tatueringen 141 syntes och hon kollade chockat. "Vet Emilio?" "Är du sjuk i huvudet eller? Shit han skulle ju fan riva loss skinnet på mig." "Ja, ibland undrar man ju ifall om han borde det galning."

*

"Snart tillbaks." ropade jag och stängde igen dörren. Jag skulle till affären för att köpa godis till kvällen. Amilias pappa, och Melissas man Paul hade åkt iväg till Tyskland så vi var ensamma hemma. När jag kom in i affären så gick jag direkt till godisdisken och började plocka på mig godis. "Vi forsätter träffas såhära.." Justin kom med sin påse bredvid mig och plockade också godis. "Du gör min helg till ett helvete.." "Det är något med dig som får mig att vela veta mer om dig. Kan vi inte snälla ses imorgon och göra något? Vad som helst." Jag hade ingen lust att ses med honom, men jag kunde lika väl uttnyttja honom. Melissa sprang aldrig, så vem annars skulle visa mig en bra väg? "Imorgon 08:00 möt mig i parken så går vi ut och springer." "Det-" "Bra då syns vi imorgon, var inte sen Bieber, du har fått dina chanser." Jag knöt igen min godispåse och lämnade honom där ensam och gick och betala för mitt godis. Sedan sprang jag nästan hem, jag kände mig inte säker att gå runt på gator som jag inte var uppvuxen med. Det kändes som om någon skulle rycka tag i mig, och dessutom var det väldigt mörkt. En man gick efter mig och direkt skyndade jag mina steg framåt, han gjorde samma sak och när jag nästan började springa ropade han efter mig. "Stanna!" Jag började springa allt jag kunde men han var snabbare och ryckte tag i min arm. "Släpp mig!!" "Jag ska inte göra dig illa, men du tappade den här." Han gav mig min telefon som jag tydligen hade tappat på vägen. Hjärtat bultade i bröstet och mina andetag var tunga, skräcken hade inte lagt sig ännu. "Förlåt jag.. jag.. tack." jag tog emot telefonen och började gå framåt, han svängde av vägen för att gå till några höghus och när jag kom in i trappen brast jag ut i gråt. Jag satt där så länge tills jag hade lugnat ner mig, och pulsen var normal.

*

Klockan var fem över åtta, jag hade på mig svarta adidas mjukis med rosa ränder på sidorna. Sedan ett kort vitt linne och koftan till det, som jag hade öppen. Jag visste att jag borde täcka över mina bröst mer, med tanke på att Emilio skulle ha strypt mig annars, men han var så långt borta så han skulle inte se mig nu. Det var jag som var sen, men nu kunde jag skymta Justin ståendes där vi hade stått igår med händerna i fickorna. Han hade röda adidas byxor och en vit t-shirt. "Trodde vi skulle ses 8." sa han och granskade mig. "Var glad att jag ens kom, jag tänkte låta dig vänta en halvtimme först." Jag valde att springa på morgonen, för jag ville inte ens riskera att Justin skulle se mina anfall, även fast dom inte brukade komma på dagarna. "Spring efter mig bara." suckade han och vi började jogga sakta. Första tio minuterna sa vi inget, utan båda andades bara andfått och vi ökade på lite på tempot. "Jag tänkte bo hos Alfredo en vecka eller två." "I slummen?" frågade jag förvånat. "Jag har redan bett om ursäkt för det där." "Gör vad du vill." "Jag tänkte att vi kanske kan åka dit tillsammans imorgon när du ändå ska hem.. eller har du redan skjuts?" Det hade jag inte, men Melissa skulle skjutsa mig. "Visst.. men det är inte för dig, det är så min syster inte får en chans att säga till min bror om min tatuering." Han skrattade och det måste vara första gången jag ens såg hans skratt. "Okej, bra. Vilken tid hämtar jag dig?" Jag ökade tempot för jag kunde se vägen till parken, vi hade sprungit kanske fyrtio minuter så jag sprang allt jag kunde dit och Justin var en meter bakom mig till "målet" om man kunde kalla det, det. Jag böjde mig ner andfått och svetten rann längs ryggen. "Hämta mig här i parken klockan 2, jag ska inte vara sen." "Okej bra.." Jag började gå hemåt men han sprang efter mig, "kan vi hitta på något nu?" Jag kollade chockat på honom. "Du fick din springtur Biebz, hejdå." Jag vände mig om och gick hem.

*

"Meli, ta en bild på mig och Amilia. Jag ska ladda upp den på instagram." Jag pussade Amilia på kinden, och hon klickade ett foto. Men fotot blev ingen bra så jag tog ett på Alexa istället när hon låg mot min hand och skrev mosters lilla prinsessa. Melissas barn var verkligen mina älsklingar, jag gjorde allt för dom. "Amilia du får komma och sova hos moster när du vill, det vet du." Jag drog henne intill mig och vi gosade i soffan. Melissa tog Alexa och vi satte på en barnfilm, prinsessor var det. "Jag behöver inte leva som Blair Waldorf för att vara lycklig, jag är lycklig just nu, här med mina barn och min man." Jag log mot henne och avundsjukan steg, allt jag kunde tänka på var Delano.

---