TROUBLE GIRL - CHAPTER 3


You can run but you wont come far.
Hörlurarna satt i, och träningskläderna satt på. Jag hade först hittat en mer avlägsnare väg innan jag började springa. Dom första fem minuterna var det inget problem, jag kunde tänka i lugn och ro och jag kändes hur det började brännas. Men sedan - tankarna tryckte på i bakhuvudet och jag tog först bara ut ena ploppen ur örat för att kunna höra lite. För att kunna höra om någon skulle springa bakom mig, eller om någon skulle röra sig bakom träden. Mörkret hade redan kommit, och min egna skugga lurade mig gång på gång samtidigt som tankarna tryckte på. Jag drog bort hörlurarna och stoppade ner dom i fickan, samtidigt ökade jag takten. Känslan att någon gick bakom mig, och jag hann checka tio gånger i minuten att det inte var sant. Helvete. Jag sprang fortare, och efter bara femton minuter började det trycka i benen, krafterna var slut. Tankarna tryckte på som fan, minnet av slagen mot ansiktet, sparken mot magen, den nya navelpiercingen som hade blödit och skapat massa infektioner. Jag ökade takten yttligare, och det var inte längre joggning. Jag sprang bort från mina tankar, men dom var snabbare än skuggan. Tillslut kunde jag skymta det nya gymmet och jag tvivlade inte en sekund, jag rusade dit och det första jag gjorde var att köpa en flaska vatten som jag klunkade i mig. "Kan man köra engångspass här?" frågade jag i kassan och tackade Gud att jag hade med mig några hundra kronor. "Absolut. Vill ni prova?" Jag nickade och räckte fram pengarna. Dom var säkert inte vana vid att man faktiskt var svettig innan man kom dit, så dom stirrade. Jag brydde mig inte utan skyndade mig, och när jag väl var där slet jag som ett djur.
*
"Hur mår du?"  Psykiatorns röst var lugn, men den lugnade mig inte. På grund av mina symptom, så var jag tvungen att gå och prata med någon minst en gång om året. Jag led av ADHD, koncentrationssvårigheter, panikångester. "Bra.." sa jag och gäspade. Jag hade aldrig gillat att komma hit, och förrförra året hade jag struntat i det. Men min läkare sa att jag var tvungen att komma, om jag inte ville ta tabletter. Vilket jag vägrade. Jag var problembarnet nummer ett, men det var inget nytt. "Varför gillar du inte att komma hit, Natacha?" "Vad hjälper det att komma hit?" Hon suckade, "du kan prata om vad du vill." Jag lät dryg när jag pratade, men Lucy brukade alltid säga "lugna ner dig, låt inte så bitchig." så det var antagligen bara mitt sätt att prata på. "Jag tycker vi ska prata lite om vad som hände förra året.. minns du? Olyckan.." Bilderna spelades upp i mitt huvud som ett bildspel, när jag kräcktes blod och han bara hade skrattat åt mig, sparkat mig igen i magen som jag vore en leksak. "Det var ingen olycka, det var en misshandel." väste jag. "Hur känner du dig idag? Är du fortfarande rädd att gå ute?" Hennes frågor började irritera mig, hon lät som en doktor. Jag förstod inte hur detta skulle hjälpa mig. "Ja vad tror du? Han har ärrat mig för livet! Varje gång jag går ute och ser en skugga tror jag att det är han som ska hoppa ut, varje gång jag sover vänder jag mig om för att försäkra mig om att han inte står där och hånler. Säg mig nu en gång till vad fan det ska hjälpa att komma hit?!" "Ta det lungt Natacha.." Jag försökte andas, men tårarna hade börjat rinna. "Det var din bror som tog hand om det va?" Jag lekte dum som vanligt. "Vad menar du?" "Du vet vad jag menar. Jag har pratat med din bror också när han var i din ålder. Vilket var ett tag sedan.. men jag vet också att din bror gör saker han inte borde göra. Natacha jag använder det inte mot polisen. Det är därför du går hos just mig." "Ja, det gjorde han. Och jag hoppas att han inte kan gå igen. Han lever fortfarande, men antagligen inte helt frisk.."
*
Christian hämtade mig, och han trodde jag hade varit hos min faster. Jag ville inte att han skulle veta om alla mina problem. Han körde mig till Lucy, vi skulle fixa oss tillsammans till festen som en kille som hette Alfredo skulle hålla i. Christian körde lugnt, och han såg ut att vela berätta något. "Vad vill du säga?" Han skrattade, "jag kan aldrig hålla en hemlighet från dig va utan att du ser att något är fel?"  Jag skakade på huvudet. Vanligtvis skulle jag nog ha skrattat, men den senaste timmen hade varit alldeles för plågsam för att jag skulle skratta. "Jag älskar dig Tacha, och jag vet att du inte vill ha något seriöst. Men jag orkar inte låtsas, jag vill ha hela dig." Jag suckade, "men-" "Säg ingenting, jag vet redan. Men nu vet du iallafall." Jag kollade ut ur fönstret resten utav resan, och sa inte ett knyst.
nu tycker jag att vi gått igenom hennes liv för de mesta va? Nu kan jag börja skriva ordentligt! ;)
You can run but you wont come far.
Hörlurarna satt i, och träningskläderna satt på. Jag hade först hittat en mer avlägsnare väg innan jag började springa. Dom första fem minuterna var det inget problem, jag kunde tänka i lugn och ro och jag kändes hur det började brännas. Men sedan - tankarna tryckte på i bakhuvudet och jag tog först bara ut ena ploppen ur örat för att kunna höra lite. För att kunna höra om någon skulle springa bakom mig, eller om någon skulle röra sig bakom träden. Mörkret hade redan kommit, och min egna skugga lurade mig gång på gång samtidigt som tankarna tryckte på. Jag drog bort hörlurarna och stoppade ner dom i fickan, samtidigt ökade jag takten. Känslan att någon gick bakom mig, och jag hann checka tio gånger i minuten att det inte var sant. Helvete. Jag sprang fortare, och efter bara femton minuter började det trycka i benen, krafterna var slut. Tankarna tryckte på som fan, minnet av slagen mot ansiktet, sparken mot magen, den nya navelpiercingen som hade blödit och skapat massa infektioner. Jag ökade takten yttligare, och det var inte längre joggning. Jag sprang bort från mina tankar, men dom var snabbare än skuggan. Tillslut kunde jag skymta det nya gymmet och jag tvivlade inte en sekund, jag rusade dit och det första jag gjorde var att köpa en flaska vatten som jag klunkade i mig. "Kan man köra engångspass här?" frågade jag i kassan och tackade Gud att jag hade med mig några hundra kronor. "Absolut. Vill ni prova?" Jag nickade och räckte fram pengarna. Dom var säkert inte vana vid att man faktiskt var svettig innan man kom dit, så dom stirrade. Jag brydde mig inte utan skyndade mig, och när jag väl var där slet jag som ett djur.

*

"Hur mår du?" Psykiatorns röst var lugn, men den lugnade mig inte. På grund av mina symptom, så var jag tvungen att gå och prata med någon minst en gång om året. Jag led av ADHD, koncentrationssvårigheter, panikångester. "Bra.." sa jag och gäspade. Jag hade aldrig gillat att komma hit, och förrförra året hade jag struntat i det. Men min läkare sa att jag var tvungen att komma, om jag inte ville ta tabletter. Vilket jag vägrade. Jag var problembarnet nummer ett, men det var inget nytt. "Varför gillar du inte att komma hit, Natacha?" "Vad hjälper det att komma hit?" Hon suckade, "du kan prata om vad du vill." Jag lät dryg när jag pratade, men Lucy brukade alltid säga "lugna ner dig, låt inte så bitchig." så det var antagligen bara mitt sätt att prata på. "Jag tycker vi ska prata lite om vad som hände förra året.. minns du? Olyckan.." Bilderna spelades upp i mitt huvud som ett bildspel, när jag kräcktes blod och han bara hade skrattat åt mig, sparkat mig igen i magen som jag vore en leksak. "Det var ingen olycka, det var en misshandel." väste jag. "Hur känner du dig idag? Är du fortfarande rädd att gå ute?" Hennes frågor började irritera mig, hon lät som en doktor. Jag förstod inte hur detta skulle hjälpa mig. "Ja vad tror du? Han har ärrat mig för livet! Varje gång jag går ute och ser en skugga tror jag att det är han som ska hoppa ut, varje gång jag sover vänder jag mig om för att försäkra mig om att han inte står där och hånler. Säg mig nu en gång till vad fan det ska hjälpa att komma hit?!" "Ta det lungt Natacha.." Jag försökte andas, men tårarna hade börjat rinna. "Det var din bror som tog hand om det va?" Jag lekte dum som vanligt. "Vad menar du?" "Du vet vad jag menar. Jag har pratat med din bror också när han var i din ålder. Vilket var ett tag sedan.. men jag vet också att din bror gör saker han inte borde göra. Natacha jag använder det inte mot polisen. Det är därför du går hos just mig." "Ja, det gjorde han. Och jag hoppas att han inte kan gå igen. Han lever fortfarande, men antagligen inte helt frisk.."

*

Christian hämtade mig, och han trodde jag hade varit hos min faster. Jag ville inte att han skulle veta om alla mina problem. Han körde mig till Lucy, vi skulle fixa oss tillsammans till festen som en kille som hette Alfredo skulle hålla i. Christian körde lugnt, och han såg ut att vela berätta något. "Vad vill du säga?" Han skrattade, "jag kan aldrig hålla en hemlighet från dig va utan att du ser att något är fel?" Jag skakade på huvudet. Vanligtvis skulle jag nog ha skrattat, men den senaste timmen hade varit alldeles för plågsam för att jag skulle skratta. "Jag älskar dig Tacha, och jag vet att du inte vill ha något seriöst. Men jag orkar inte låtsas, jag vill ha hela dig." Jag suckade, "men-" "Säg ingenting, jag vet redan. Men nu vet du iallafall." Jag kollade ut ur fönstret resten utav resan, och sa inte ett knyst.


nu tycker jag att vi gått igenom hennes liv för de mesta va?
till er som undrar, Justin kommer in om några chapters, det är ju en BIEBER novell haha ;) ville inte att det skulle bli direkt Justiiin.


VILKA VILL HA CHAPTER 4? KOMMENTERA



Kommentarer
Postat av: Linnea

Jag vill ha!! :D såååååååå bra!

2012-03-12 @ 20:08:53
Postat av: Johanna

GRYMT BRA! :D

2012-03-12 @ 20:54:51
URL: http://johannaviveca.blogg.se/
Postat av: Ida ;)

super vill ha ett till nu!!!! :D

2012-03-12 @ 21:22:33
Postat av: Emy

Sååå bra, mer nu liksom :D

2012-03-12 @ 21:54:26
URL: http://emyy.blogg.se/
Postat av: Emma

Suuuuperbraaa. :D



Vill ha nu!!

2012-03-12 @ 22:01:29
Postat av: mikaela

jag förstår inte så mycket kan inte du göra typ ett innläg där du skriver vad allt handkar om<333

2012-03-13 @ 12:27:41

Kommentera inlägget här:


Lämna gärna en kommentar:)


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0