1år och 2 månader senare:

"Jazmyn, ta det försiktigt. Ditt rum är däruppe."

Hon hade knappt ens fått av sig skorna innan hon rusade upp till sitt nya rum. Vi hade stannat längre än planerat i Kanada, för det blev ändrade planer. Jag ställde försiktigt ner bilbarnstolen med Emilio i, Justin kom efter med en stor matkasse och ställde ner den på golvet.

Trots allt så hade jag behållt barnet, som vi döpt till Emilio. Ovanligt namn i LA, men jag älskade det. Vi hade stannat i Kanada under hela gravidiheten för att det blev bäst så. Justin hade ändå jobbat med sitt album, åkt på nödvändiga saker. Turnen därimot skulle inte bli så kul att hantera nu med två barn också, men vi skulle klara av det.

Mer än så? Jo, vi hade faktiskt förlovat oss. Bara förlovat, inget bröllop än, det fick vänta några år. Jag visste att det var Justin jag ville leva med livet ut, men jag visste det redan, så vi behövde inte stressa fram ett bröllop för att bevisa det.

Förlovningen hade inte heller varit en så stor grej, jag hade inte kanske heller blivit så speciellt chockad. Vi hade ätit middag och sen sa han att han ville tillbringa hela sin framtid med mig. Han gav mig en ring i handen och så.  Absolut en utav dom bästa stunderna i mitt liv.

Jazzy var hela tre och ett halvt år nu, hon kunde tas som äldre med tanke på hennes talfärdigheter och sättet hon betedde sig på. Vi hade köpt ett hus till, det i Kanada fanns kvar och det skulle alltid vara vårt hus. Vi skulle tillbaka dit om något år när Justin hade turnerat färdigt, och han skulle åka om ett halvår ungefär så vi hade ingen bråttom.

"MAMMA, HELA MITT RUM ÄR ROSA!" hörde jag Jazzy skrika från övervåningen, man kunde inte ens tvivla på lyckan i hennes röst.

Justin hade börjat packa in matvarorna och jag hade lagt ner Emilio på golvet, för han sov. Sedan smög jag bakom Justin och kramade om honom bakifrån.

"Imorgon så bjuder vi våra familjer på middag, sen på kvällen bjuder vi över Aria, Emily och Lexie. Du kan bjuda över några vänner om du vill, för sen på onsdag kommer Oliver."

"Det låter som fullt upp." skrattade han och smekte mina armar.

"Ingenting vi inte klarar av, du vet Emilio kommer bli Olivers favorit"

Justin vände sig om och kysste mig, "du vet att du är min favorit va?"

Men vi hann inte längre, för Jazzy var brevid oss och drog i mig. "Mamma hörde du inte mig? Jag ropade på dig"

Jag tog upp henne i famnen och gick upp med henne "du ropade aldrig att jag skulle komma upp, du sa bara att ditt rum var rosa" log jag och pussade henne på kinden.

"Jaja, samma sak. Visste du att vi bor så nära mormor att jag nästan kan gå dit själv?"

Jag skrattade.

"Jazmyn, ja det vet jag. Och nej, du ska inte få gå dit själv förrens du är kanske 10 år"

"Mamma! Kommer jag få gå på dagis nu mamma? Kommer jag äntligen få leka med andra barn också?"

Jag suckade djupt och ställde ner henne på golvet, sedan hukade jag ner mig så vi var lika långa, jag drog bort håret från hennes ansikte.

"Gumman, du kommer inte kunna gå på dagis, eller skolan. Du kommer ändå få leka med andra barn, men inte där tyvärr"

Hon såg inte så glad ut "varför?"

"Din pappa är känd vet du, vissa människor kan bli helt galna för det. Du kommer förstå när du är äldre, det är för din egna säkerhet"

Hon nickade och kollade ner i golvet.

"Sov lite nu, vi har rest länge och du behöver lite sömn"

När jag bäddat ner både Jazmyn och Emilio så gick jag in till Justin som kollade på tv.

"Jag är glad att vara tillbaka för en stund, även fast Kanada alltid är bäst"

"Ja, jag med"

Han kysste mig på hjässan och jag gosade mig ner i hans famn.

"Jazmyn, ta det försiktigt. Ditt rum är däruppe."

Hon hade knappt ens fått av sig skorna innan hon rusade upp till sitt nya rum. Vi hade stannat längre än planerat i Kanada, för det blev ändrade planer. Jag ställde försiktigt ner bilbarnstolen med Emilio i, Justin kom efter med en stor matkasse och ställde ner den på golvet.

Trots allt så hade jag behållt barnet, som vi döpt till Emilio. Ovanligt namn i LA, men jag älskade det. Vi hade stannat i Kanada under hela gravidiheten för att det blev bäst så. Justin hade ändå jobbat med sitt album, åkt på nödvändiga saker. Turnen därimot skulle inte bli så kul att hantera nu med två barn också, men vi skulle klara av det.

Mer än så? Jo, vi hade faktiskt förlovat oss. Bara förlovat, inget bröllop än, det fick vänta några år. Jag visste att det var Justin jag ville leva med livet ut, men jag visste det redan, så vi behövde inte stressa fram ett bröllop för att bevisa det.

Förlovningen hade inte heller varit en så stor grej, jag hade inte kanske heller blivit så speciellt chockad. Vi hade ätit middag och sen sa han att han ville tillbringa hela sin framtid med mig. Han gav mig en ring i handen och så.  Absolut en utav dom bästa stunderna i mitt liv.

Jazzy var hela tre och ett halvt år nu, hon kunde tas som äldre med tanke på hennes talfärdigheter och sättet hon betedde sig på. Vi hade köpt ett hus till, det i Kanada fanns kvar och det skulle alltid vara vårt hus. Vi skulle tillbaka dit om något år när Justin hade turnerat färdigt, och han skulle åka om ett halvår ungefär så vi hade ingen bråttom.

"MAMMA, HELA MITT RUM ÄR ROSA!" hörde jag Jazzy skrika från övervåningen, man kunde inte ens tvivla på lyckan i hennes röst.

Justin hade börjat packa in matvarorna och jag hade lagt ner Emilio på golvet, för han sov. Sedan smög jag bakom Justin och kramade om honom bakifrån.

"Imorgon så bjuder vi våra familjer på middag, sen på kvällen bjuder vi över Aria, Emily och Lexie. Du kan bjuda över några vänner om du vill, för sen på onsdag kommer Oliver."

"Det låter som fullt upp." skrattade han och smekte mina armar.

"Ingenting vi inte klarar av, du vet Emilio kommer bli Olivers favorit"

Justin vände sig om och kysste mig, "du vet att du är min favorit va?"

Men vi hann inte längre, för Jazzy var brevid oss och drog i mig. "Mamma hörde du inte mig? Jag ropade på dig"

Jag tog upp henne i famnen och gick upp med henne "du ropade aldrig att jag skulle komma upp, du sa bara att ditt rum var rosa" log jag och pussade henne på kinden.

"Jaja, samma sak. Visste du att vi bor så nära mormor att jag nästan kan gå dit själv?"

Jag skrattade.

"Jazmyn, ja det vet jag. Och nej, du ska inte få gå dit själv förrens du är kanske 10 år"

"Mamma! Kommer jag få gå på dagis nu mamma? Kommer jag äntligen få leka med andra barn också?"

Jag suckade djupt och ställde ner henne på golvet, sedan hukade jag ner mig så vi var lika långa, jag drog bort håret från hennes ansikte.

"Gumman, du kommer inte kunna gå på dagis, eller skolan. Du kommer ändå få leka med andra barn, men inte där tyvärr"

Hon såg inte så glad ut "varför?"

"Din pappa är känd vet du, vissa människor kan bli helt galna för det. Du kommer förstå när du är äldre, det är för din egna säkerhet"

Hon nickade och kollade ner i golvet.

"Sov lite nu, vi har rest länge och du behöver lite sömn"

När jag bäddat ner både Jazmyn och Emilio så gick jag in till Justin som kollade på tv.

"Jag är glad att vara tillbaka för en stund, även fast Kanada alltid är bäst"

"Ja, jag med"

Han kysste mig på hjässan och jag gosade mig ner i hans famn. 

---