Vi åkte hem och sov fyra timmar, sedan kom vi tillbaka vid åtta tiden. På bilvägen tillbaka tog han min hand och drog efter andan.

"Jag förstår dig om du inte vill behålla det. Vi är bara nitton, jag har fortfarande karriären.. men du vet vad jag vill"

Jag tittade på våra sammanflätade händer och kunde inte se mig själv med ett andra barn. Hur skulle vi någonsin ha tid?

"Det känns bara som för mycket, du vet.. Det funkar säkert när vi är såhär ensamma, i ett hus. Men tänk den dagen när du åker på turne, jag kanske får vara ensam några veckor.. eller så följer alla med och det blir för mycket för dig också"

Han parkerade bilen och stannade, drog in andan och tittade ut, ville inte ens se på mig verkade det som. "Okej, då har vi väl bestämt oss.. ska du boka en tid medans vi är här så dom kan fixa det ?"

Jag kände mig skyldig, illamående över vad jag ville göra. Speciellt när Justin ville behålla det, och jag var som en mördare. Han tittade på mig men jag vägrade möta hans blick.

"Jag ringer en privatklinik.." mumlade jag tyst och hoppade ut ur bilen, skyndade mina steg framåt.

Men jag kunde höra hur Justin sprang efter mig och tog tag i min arm. Han vände mig om men jag tittade ner i marken.

"Kan du titta mig i ögonen?"

Jag reagerade inte ens..

"Hallå?! Kan du titta mig i ögonen?!" han lät sur, och jag försökte vrida mig ur hans grepp men han vägrade släppa mig. När han skrek på mig så hade några papparazzis hittat oss och han släppte mig innan dom hann ta några bilder och vi gick fort in. Jag rusade när vi väl kom in, men han var efter mig.

Vi satte oss i vänterummet, strax skulle vi äntligen få besöka Bruce som skulle klara sig trots allt. Både jag och Justin satt helt tysta, vilket inte var vanligt med oss två. Eller iallafall inte en sån här tystnad, som gör att jag lider, plågas av varenda sekund. Jag hade ätit p-piller, och vad jag mindes så hade jag aldrig missat en enda gång. Jag förstod inte hur jag kunde vara gravid.

Vi satt inne i Bruces rum, tillsammans med Pattie. Diane satt också där, med tanke på att hon bara hade en bruten arm så kunde hon skrivas ut på morgonen.

Vid ett-tiden kom även Jazzy, jag kramade henne hårt och hon verkade inte speciellt glad. Men hon sa ingenting, jag undrade vad som var fel.

"Jazzy, vill du gå och äta lite i kafeteian?"

Jag unvek att kolla på Justin när han ställde frågan till Jazzy som satt i mitt knä. Något kändes så fruktansvärt fel mellan oss två.

Hon nickade och han bar upp henne från min famn, att se vilken bra pappa han var gjorde att allting kändes så mycket svårare.

Olivers perspektiv:

Flygplanet landade smidigt, Alison visste inte att jag skulle komma just nu. Jag hade skickat att jag ville komma till Kanada, men det var mest för att se att dom var hemma hela tiden.

Jag gick ut från flygplatsen, där väntade redan min kompis som bodde här.

"Hej" sa han och vi gjorde ett handslag innan jag satte mig i hans bil.

Det var väldigt varmt för att vara sommar, jag hade endast på mig en vit t-shirt och jeans. Jag slängde väskan i baksätet.

"Vi får ses någon dag när du hinner bro"

"Aa såklart, ska bara hålla koll på kusinen nu ett par dagar."

Han började skratta.

Jag visste vart som bodde, och var framme en halvtimme senare. Jag tackade för skjutsen och gick sedan fram till huset. Dom var hemma med tanke på att bilen stod på uppfarten och ljusen var tända därinne. Jag knackade på och kunde höra hur Jazmyn skrek innanför. Jag var trots allt hennes gudfar så jag borde hälsa på oftare.

Dörren öppnades och där bakom stod en chockad och sliten Alison.

"Oliver, vad gör du här?" sa hon och kramade om mig.

"Hälsar på min kusin och hennes älskade barn" log jag och såg Jazmyn bakom henne. Jag höll ut armarna så hon kunde hoppa upp i mitt knä, vilket hon gjorde och jag bar henne med ena handen samtidigt som Justin kom bakifrån.

"Vem var det som kom?"

Han såg minst lika sliten ut och när deras blickar möttes märkte jag direkt att det var något som var fel mellan dom.

Vi åkte hem och sov fyra timmar, sedan kom vi tillbaka vid åtta tiden. På bilvägen tillbaka tog han min hand och drog efter andan.

"Jag förstår dig om du inte vill behålla det. Vi är bara nitton, jag har fortfarande karriären.. men du vet vad jag vill"

Jag tittade på våra sammanflätade händer och kunde inte se mig själv med ett andra barn. Hur skulle vi någonsin ha tid?

"Det känns bara som för mycket, du vet.. Det funkar säkert när vi är såhär ensamma, i ett hus. Men tänk den dagen när du åker på turne, jag kanske får vara ensam några veckor.. eller så följer alla med och det blir för mycket för dig också"

Han parkerade bilen och stannade, drog in andan och tittade ut, ville inte ens se på mig verkade det som. "Okej, då har vi väl bestämt oss.. ska du boka en tid medans vi är här så dom kan fixa det ?"

Jag kände mig skyldig, illamående över vad jag ville göra. Speciellt när Justin ville behålla det, och jag var som en mördare. Han tittade på mig men jag vägrade möta hans blick.

"Jag ringer en privatklinik.." mumlade jag tyst och hoppade ut ur bilen, skyndade mina steg framåt.

Men jag kunde höra hur Justin sprang efter mig och tog tag i min arm. Han vände mig om men jag tittade ner i marken.

"Kan du titta mig i ögonen?"

Jag reagerade inte ens..

"Hallå?! Kan du titta mig i ögonen?!" han lät sur, och jag försökte vrida mig ur hans grepp men han vägrade släppa mig. När han skrek på mig så hade några papparazzis hittat oss och han släppte mig innan dom hann ta några bilder och vi gick fort in. Jag rusade när vi väl kom in, men han var efter mig.

Vi satte oss i vänterummet, strax skulle vi äntligen få besöka Bruce som skulle klara sig trots allt. Både jag och Justin satt helt tysta, vilket inte var vanligt med oss två. Eller iallafall inte en sån här tystnad, som gör att jag lider, plågas av varenda sekund. Jag hade ätit p-piller, och vad jag mindes så hade jag aldrig missat en enda gång. Jag förstod inte hur jag kunde vara gravid.

Vi satt inne i Bruces rum, tillsammans med Pattie. Diane satt också där, med tanke på att hon bara hade en bruten arm så kunde hon skrivas ut på morgonen.

Vid ett-tiden kom även Jazzy, jag kramade henne hårt och hon verkade inte speciellt glad. Men hon sa ingenting, jag undrade vad som var fel.

"Jazzy, vill du gå och äta lite i kafeteian?"

Jag unvek att kolla på Justin när han ställde frågan till Jazzy som satt i mitt knä. Något kändes så fruktansvärt fel mellan oss två.

Hon nickade och han bar upp henne från min famn, att se vilken bra pappa han var gjorde att allting kändes så mycket svårare.

Olivers perspektiv:

Flygplanet landade smidigt, Alison visste inte att jag skulle komma just nu. Jag hade skickat att jag ville komma till Kanada, men det var mest för att se att dom var hemma hela tiden.

Jag gick ut från flygplatsen, där väntade redan min kompis som bodde här.

"Hej" sa han och vi gjorde ett handslag innan jag satte mig i hans bil.

Det var väldigt varmt för att vara sommar, jag hade endast på mig en vit t-shirt och jeans. Jag slängde väskan i baksätet.

"Vi får ses någon dag när du hinner bro"

"Aa såklart, ska bara hålla koll på kusinen nu ett par dagar."

Han började skratta.

Jag visste vart som bodde, och var framme en halvtimme senare. Jag tackade för skjutsen och gick sedan fram till huset. Dom var hemma med tanke på att bilen stod på uppfarten och ljusen var tända därinne. Jag knackade på och kunde höra hur Jazmyn skrek innanför. Jag var trots allt hennes gudfar så jag borde hälsa på oftare.

Dörren öppnades och där bakom stod en chockad och sliten Alison.

"Oliver, vad gör du här?" sa hon och kramade om mig.

"Hälsar på min kusin och hennes älskade barn" log jag och såg Jazmyn bakom henne. Jag höll ut armarna så hon kunde hoppa upp i mitt knä, vilket hon gjorde och jag bar henne med ena handen samtidigt som Justin kom bakifrån.

"Vem var det som kom?"

Han såg minst lika sliten ut och när deras blickar möttes märkte jag direkt att det var något som var fel mellan dom.

---