Alfredo.

Jag hoppade in i Delanos bil, som var nytvättad och helt ren som vanligt. Han satte på radion, och då kom Justins nya låt boyfriend. Jag tror inte Delano visste att det var han som sjöng, för då skulle han nog ha bytt kanal direkt. "Hoppas inte Justin är där." suckade Delano. Jag kan förstå att han hade svårt att lita på mig efter vad jag hade gjort. "Nej, jag har själv sagt till Delano att jag inte vill ha något alls att göra med Justin." "Aha okej." Jag log lite snett mot honom och tittade sedan fram med en tom blick. "Älskling.." mumlade jag och han kollade på mig. "Aa?" "Du tror väl inte att jag någonsin gjorde något mot Justin bakom din rygg?" Han tittade på mig en stund innan han tittade framåt. "Jag tänkte ju på det för att du inte sa någonting till mig. Så jag vet inte.." Jag drog händerna genom håret och suckade. "Jag är så.. arg på mig själv. Jag vill att du ska veta, att jag aldrig skulle göra det till dig. Aldrig!" "Var inte arg på dig själv. Jag tror dig, jag förlåter dig, och jag älskar dig." Han kysste mig trots att han körde bilen och man kan säga att en tung sten släpptes från mitt bröst.

*

Utanför porten träffade jag en gammal killkompis, jag kramade om honom. "Shoo broshan, vad händer bre?" Han var en utav dom jag brukade umgås med som mindre. Men de slutade när han åkte in på ungdomshemmet för att ha snott bilar. "Shoo, de e bra brushan, själv?" "Bra bra, de rullar. Har inte sett dig på fett länge jao." Jag skrattade. "Ring mig så kan vi ses." "Okej, måste gå nu vi hörs." han försvann och jag såg en yngre version av mig själv, trots att han var äldre än mig.

"Hej tjejen!" sa Alfredo glatt när jag klev in, och jag hängde min adidas jacka på kroken medans jag kollade skumt på honom. "Har något hänt eller?" Ett skratt lämnade hans läppar. "Nej, men vi sätter oss ner och pratar lite." "Okej, men Delano hämtar mig om två timmar så du vet." "Okej." Vi satte oss ner i en varsin fåtölj mitt emot varandra. Solen lyste utanför så balkongen var öppen, och han gav oss båda två en varsin vattenflaska. "Jag hörde att du sa upp kontakten med Justin." jag drack en klunk, "ja. Han behöver verkligen inte mig." Han snurrade lite på stolen, och jag kollade uppskattande mot mina mörka ben. Fanns inget värre än att vara blek, därför var det så skönt att jag hade en så mörk hudtoning kan man säga. Många som träffade mig sa att jag såg ut som en spanjor, vilket var halvt sant. "Det gör han." sa Alfredo snabbt. "Han är... fortfarande deprimerad. Visst bråket med Delano gjorde ju verkligen honom illa men han tänkte att det vore bäst för dig om ni slutade prata." Jag skrattade och drack igen, snart skulle jag vara sjukt kissnödig. "Hur mår han?" jag blev allvarlig. Fanns ju såklart inte en natt då jag inte tänkte på honom, och undrade om han mådde bra. "Jag tycker du ska fråga honom själv.." "Vadårå?" jag började titta mig runt omkring så jag nästan fall av stolen. Jag måste ha liknat något galet fan som precis fick veta att Justin befann sig i rummet. "sovrummet." meddelade Alfredo och jag reste mig. "Jag måste gå, jag kan inte göra dethär." Det verkade han dock ha hört, då han kom gåendes mot mig och suckade. "Jag låter inte dig gå, Natacha."

*

"Helvete helvete.. fuck asså.. Delano kommer aldrig förlåta mig. Vad gör du här?!" stönade jag och gick runt i hela lägenheten. Dom var ganska bestämda med att jag var tvungen att stanna kvar, och Justin satt på fotöljen framför mig och Alfredo satt ute på balkongen och rökte samtidigt som han pratade i telefon. Justin hade fortfarande bandage runt sin ena hand. "han kommer aldrig få veta. jag hoppar ut genom fönstret om jag måste det. " "Så du bryter dina ben också." suckade jag och jag insåg hur elak jag lät. "Förlåt." "Det gör inget. Sätt dig ner." Jag gjorde som han sa motvilligt och satte mig ner i soffan. Bulan på magen kändes större då Justin kollade på den. "Förlåt att jag gjorde som jag gjorde. Delano hatar mig så mycket, men finns det ingen möjlighet att vi ens får ses igen? Jag behöver se dig.."