Dont feel bad for me.

"Justin, det är okej." sa jag genom tårarna och kramade om honom. Jag försökte le mot honom, men han verkade inte okej. Jag visste att det skulle bli känslosamt för honom när han läste, och jag visste inte ens vad han hade läst. Det fanns så mycket skit i dom månaderna som jag skrev att jag ärligt talat var rädd över vad han hade hittat. Jag ångrade mig att jag lät honom läsa överhuvudtaget. Som om tycka synd om mig själv.

Alla undrade varför jag älskade Delano. Men ni måste förstå. Han visste exakt allt jag igenom, och ändå stod han kvar brevid mig. ingen visste så mycket om mig som han, och Lucy. Som förresten jag hade spenderat två dagar med innan. Han stöttade mig i allt, innan jag kände Justin, innan jag fattade hur fan livet kan vara. Dani sa till mig förut, när vi pratade om giftermål. Han ville inte gifta sig och jag frågade varför. "Därför att ska jag i samma kyrka som jag gråtit över förlusten över mina vänner, stå och fira kärleken? Ska jag stå lycklig och skratta på exakt samma ställe som jag tidigare gråtit? Den dagen du gifter dig har du säkert redan förlorat tjugo vänner och begravt dom, sen ska du stå där och le. Aldrig." Nu efteråt har jag tänkt på det, och han har faktiskt rätt. Men den kyrkan som jag och Delano valde hade ingen begravts på som jag känt. Och han hade rätt, jag hade säkert förlorat tio vänner redan, som var unga.

Justin åkte hem på natten, vi skiljdes exakt så som när vi träffats första gången idag så han hade åtminstonde inte tagit avstånd från mig ännu.  Man vet ju aldrig. Han tog med sig min data, han ville läsa allt. Varför? Tänkte jag. Varför, lät jag honom ta med den när det är jag som kommer lida mest utav det. Han skulle få veta alla mina hemligheter då.. Vi bestämde också att vi skulle åka iväg en weekend snart, men det var bara sex veckor kvar av min gravidhet så vi skulle nog vänta. Imorgon skulle jag till barnmorskan.

*

"Så, nu var det dags igen." Jag öppnade dörren till både mig och Lucy. Därinne satt Suzan som var min barnmorska och hon välkommnade oss båda med en kram. "Hejsan, det var ett tag sedan." Jag fick som vanligt lägga mig ner och vi kollade på bebisen så att allting var bra. Hon frågade om jag ville höra hjärtljuden, vilket jag inte ville. Det kändes konstigt att göra det utan Delano, och jag ville inte. Men jag älskade fortfarande Antonio så mycket, och jag längtade tills att bara få hålla honom i mina egna armar och se på honom. När vi var klara så satte vi oss vid bordet och skulle prata lite. "Ni måste skriva en förlossningsplan, som vi har pratat om innan." Jag nickade medans hon skrev i sina papper. "Ni kan packa klart en väska som ni tar med er sen. Nu kan det faktiskt snart hända närsomhelst, men bli inte orolig om det dröjer längre tid. Visste ni att det kan gå 42 veckor över tiden utan att det ens är konstigt?" Jag skakade på huvudet och hoppades innerligt inte att det skulle hända mig/oss. Jag orkade inte ens vänta på honom så länge. "Hur många får man ha med i rummet? Får man ha någon?" Hon tittade upp. "Man får nog ha vem man vill därinne, det bestämmer du själv vad som känns tryggast." "Då vill jag bara ha Delano, och Lucy."

Vi hade kommit ut och bestämde oss för att shoppa till Antonio, jag hade inte ens köpt så himla mycket kläder. Allting annat var klart, förutom det. "Natacha, varför vill du inte ens ha din mamma eller Justin därinne?" Jag suckade. "Det är mitt och Delanos barn. Jag älskar Justin och så, men det är vår sak. Jag kan inte släppa in Justin som Antonios pappa, aldrig. Min mamma och dom får vänta, annars kommer jag inte klara det." skrattade jag i slutet och vi gick in på en barnaffär. Dom log stort mot oss när vi klev in. "Vart hade du tänkt att bo?" Jag drog fram mobilen för att skicka sms till Delano att vi behövde träffas, och sedan svarade jag på hennes fråga med tre nya klädesplagg i handen. "Hos oss. mig och Delano. Jag hoppas att vi kan bo där tillsammans utan att det är några problem ett tag iallafall.." Han svarade på mitt sms med att jag skulle komma över vid sju tiden. Ju mer kläder jag hittade, desto mer längtade jag.

"Justin, det är okej." sa jag genom tårarna och kramade om honom. Jag försökte le mot honom, men han verkade inte okej. Jag visste att det skulle bli känslosamt för honom när han läste, och jag visste inte ens vad han hade läst. Det fanns så mycket skit i dom månaderna som jag skrev att jag ärligt talat var rädd över vad han hade hittat. Jag ångrade mig att jag lät honom läsa överhuvudtaget. Som om tycka synd om mig själv.

Alla undrade varför jag älskade Delano. Men ni måste förstå. Han visste exakt allt jag igenom, och ändå stod han kvar brevid mig. ingen visste så mycket om mig som han, och Lucy. Som förresten jag hade spenderat två dagar med innan. Han stöttade mig i allt, innan jag kände Justin, innan jag fattade hur fan livet kan vara. Dani sa till mig förut, när vi pratade om giftermål. Han ville inte gifta sig och jag frågade varför. "Därför att ska jag i samma kyrka som jag gråtit över förlusten över mina vänner, stå och fira kärleken? Ska jag stå lycklig och skratta på exakt samma ställe som jag tidigare gråtit? Den dagen du gifter dig har du säkert redan förlorat tjugo vänner och begravt dom, sen ska du stå där och le. Aldrig." Nu efteråt har jag tänkt på det, och han har faktiskt rätt. Men den kyrkan som jag och Delano valde hade ingen begravts på som jag känt. Och han hade rätt, jag hade säkert förlorat tio vänner redan, som var unga.

Justin åkte hem på natten, vi skiljdes exakt så som när vi träffats första gången idag så han hade åtminstonde inte tagit avstånd från mig ännu.  Man vet ju aldrig. Han tog med sig min data, han ville läsa allt. Varför? Tänkte jag. Varför, lät jag honom ta med den när det är jag som kommer lida mest utav det. Han skulle få veta alla mina hemligheter då.. Vi bestämde också att vi skulle åka iväg en weekend snart, men det var bara sex veckor kvar av min gravidhet så vi skulle nog vänta. Imorgon skulle jag till barnmorskan.

*

"Så, nu var det dags igen." Jag öppnade dörren till både mig och Lucy. Därinne satt Suzan som var min barnmorska och hon välkommnade oss båda med en kram. "Hejsan, det var ett tag sedan." Jag fick som vanligt lägga mig ner och vi kollade på bebisen så att allting var bra. Hon frågade om jag ville höra hjärtljuden, vilket jag inte ville. Det kändes konstigt att göra det utan Delano, och jag ville inte. Men jag älskade fortfarande Antonio så mycket, och jag längtade tills att bara få hålla honom i mina egna armar och se på honom. När vi var klara så satte vi oss vid bordet och skulle prata lite. "Ni måste skriva en förlossningsplan, som vi har pratat om innan." Jag nickade medans hon skrev i sina papper. "Ni kan packa klart en väska som ni tar med er sen. Nu kan det faktiskt snart hända närsomhelst, men bli inte orolig om det dröjer längre tid. Visste ni att det kan gå 42 veckor över tiden utan att det ens är konstigt?" Jag skakade på huvudet och hoppades innerligt inte att det skulle hända mig/oss. Jag orkade inte ens vänta på honom så länge. "Hur många får man ha med i rummet? Får man ha någon?" Hon tittade upp. "Man får nog ha vem man vill därinne, det bestämmer du själv vad som känns tryggast." "Då vill jag bara ha Delano, och Lucy."

Vi hade kommit ut och bestämde oss för att shoppa till Antonio, jag hade inte ens köpt så himla mycket kläder. Allting annat var klart, förutom det. "Natacha, varför vill du inte ens ha din mamma eller Justin därinne?" Jag suckade. "Det är mitt och Delanos barn. Jag älskar Justin och så, men det är vår sak. Jag kan inte släppa in Justin som Antonios pappa, aldrig. Min mamma och dom får vänta, annars kommer jag inte klara det." skrattade jag i slutet och vi gick in på en barnaffär. Dom log stort mot oss när vi klev in. "Vart hade du tänkt att bo?" Jag drog fram mobilen för att skicka sms till Delano att vi behövde träffas, och sedan svarade jag på hennes fråga med tre nya klädesplagg i handen. "Hos oss. mig och Delano. Jag hoppas att vi kan bo där tillsammans utan att det är några problem ett tag iallafall.." Han svarade på mitt sms med att jag skulle komma över vid sju tiden. Ju mer kläder jag hittade, desto mer längtade jag. 

---

Woop woop, det närmar sig med Antonio ;) Känns inte som att jag har skrivit en enda novell såhär länge utan att tröttna.. Wow, rekord! Har skrivit till chapter 64, och allting flyer fortfarande på. Vi når nog över 100 chapters, vänta bara! :D