You.

Två dagar hade passerat. Jag drog fram min lilla dator och loggade in på Delanos facebook, han hade inte bytt lösenord, vilket var sachaälskling inte speciellt svårt. Jag ville knappt kolla vad jag skulle hitta. Jag hade inte ens hört något av honom, förutom genom Emilio. Jag började läsa på hans tidslinje för att fördröja tiden. Massvis med nya tjejnamn dök upp och jag klickade på meddelanden. Det var direkt tio tjejer, minst som han hade skrivit med bara igår. Jag började med den första tjejen, som var brunhårig och var väldigt vacker. Desto mer jag läste desto mer började jag må illa. Jag klickade på nästa och det blev inte bättre.

Michelle: Kom och värm mig;)

Delano: Jag kommer

Michelle: Bra snygging, jag väntar på dig.

5 timmar senare:

Delano: Tack så mycket för dom senaste timmarna snygging.  Borde ha tagit dig från första  början;)

Michelle: Det borde du ha gjort, och skitit i den där horan.

Jag slog igen dataskärmen och kände tårarna rinna, olämpligt som det var klev Justin in i mitt rum då han skulle komma medans min mamma var iväg över dagen."Vad är det gumman?" sa han och kramade om mig. Jag grät inte hysertiskt, utan det rann bara sakta nedför min kind. "Inget älskling, tog du med godis?" Han nickade och drog fram en säkert fem kilos påse med godis vilket fick mig att skratta. "Du vill tydligen göra mig tjockare än vad jag redan är." "Det är okej att vara tjock när man är gravid tjejen. Sätt inte så mycket krav på dig själv." Han pussa mig på hjässan. Jag kände mig verkligen nykär, trots att jag redan älskade honom. "Gullig du är."

Vi gjorde ingenting, men samtidigt gick tiden väldigt snabbt. Vi kollade på barnfilmer, vilket var väldigt kul enligt mig. Justin verkade tycka vadsomhelst var roligt. Vilket jag också ioförsig tyckte, sålänge jag var med honom. När vi kollat på hela filmen så råkade jag klicka in mig på dokument, och hittade ett namngett självbiografi. "Får jag läsa?" Justin kollade på mig genom nyfikna ögon, och jag var rädd. Jag ville inte se hans blick när han läste, så jag var osäker. Meningen var att det skulle vara gömt & raderat. Ändå, så nickade jag men tog andan. "Men jag kan inte vara härinne då. Jag tar ett bad sålänge. Kom och gör mig sällskap när du är klar. Och du får inte dömma mig, vad du än läser." Jag gav honom en puss och försvann oroligt.

Justins perspektiv:

Jag var lite orolig efter vad hon sagt. Jag klickade ändå upp dokumentet som var datum markerat och ganska långt. Jag räknade ut att hon var fjorton år när detta skrevs.

3 Mars 2010:

Jag är trött. På att bli sviken. Men mest på mig själv. Det är något konstigt med mig. Jag kan inte vara normal, jag tänker inte som någon annan. Denna perfekta kille, han som skriver dom sötaste och bästa smsen tog jag bara helt avstånd från. Det blir alltid så. Jag vet inte ens varför. Jag gillar att jaga dom tills dom vill ha mig, då blir jag dryg och skiter i dom. Ändå är det enda jag drömmer riktig kärlek.

Pappa åkte igår igen, jag ville att han skulle åka. Jag ville ha ett avstånd från honom ett tag. Tills jag saknar honom, och alla onda tankar försvinner. Emilio försvinner. Jag vet att han gör något dumt med Delano. Jag vill inte att dom ska skadas, eller sno något, slå någon, bli slagna, fast av polisen. Han väntar tills mamma har  somnat, och sen går han ut. Ibland tar han bilen, och mina böner blir bara fler och fler om kvällarna. "Snälla Gud, välsigna Emilio och Delano. Jag vet inte vad jag skulle göra utan dom, och jag vill inte se dom skadade. Amen."

Igår gjorde jag något dumt. Jag gav med mig igen, jag gjorde det. Det var kul, skönt och avslappnade. Det var så lätt att ge med sig. Svårt att låta bli. Röka är ingen stor sak, sålänge man röker cigaretter eller vattenpipa. Men jag rökte gräs. Lucy gjorde också det, men Dani vet inte om det. Han skulle döda mig. Jag har redan gjort det två gånger. Jag vill inte göra det igen.. Men allting känns ju så mycket bättre medans jag gör det? Men dubbelt så mycket sämre nu..

Jag drog efter andan, och jag var så chockad. Jag hade aldrig i hela mitt liv trott något sånt om henne. Jag forsatte läsa, rädd över vad jag skulle möta.

10 Mars 2010:

Förlåt mamma. Förlåt för alla mina misstag som jag gjort. Förlåt att jag inte är den du önskar att jag är. Det gör ont inom mig. Jag älskar dig så mamma, och jag ska göra dig stolt. Vänta bara. Du ska vara stolt över mig, det är mitt mål. Jag vet att du är orolig över Emilio, det är jag med, tro mig. Vi fixar det här tillsammans, allihopa. Jag ska göra mitt bästa, älskade mamma.

Delano fick reda på att jag hade rökt på, och blåmärken täcker min kropp. Emilio fick inget veta, tackar alla Gudar. Hoppas inte han bestämmer sig för att berätta bara. Han vet att jag skulle bli misshandlad, på riktigt, så han beslöt sig för göra det själv. Han sa; "Får jag någonsin reda på att det har hänt igen, skjuter jag dig i benet. Fattar du det?" Jag vet att han var seriös, så jag nickade bara och tårarna rann. Jag visste ju att det var ett misstag. Aldrig mer. Fuck livet, jag vill dö. Men samtidigt inte, men jag får magkramper för att det gör så ont inom mig. Förlåt mamma, du ska få se.

Jag bokstavligen skakade. Det forsatte enda fram till 2011, så jag gick neråt till Juni.

15 Juni 2010:

Såfort jag öppnade dörren in till lägenheten föll jag ner på knä och grät hur länge som helst. Ingen var hemma, jag hade åkt hem tidigt från grillningen. Delano älskade inte mig, Emilio kommer åka in, pappa måste ordna det, mamma kommer gråta när hon får veta. Jag rusade in på toaletten och spydde över toalettkanten. Sedan föll jag ner på golvet och försökte andas.

Lucy vet allt om mig. Jag hade aldrig klarat mig utan henne. Hon kom klockan två på natten och satt med mig hela natten. Det kändes skönt att bara prata om allt. Hon fick mig alltid att känna mig som om jag vore värd mer, men såfort hon lämnade mig så visste jag att jag var ingenting. För inte ens Delano älskar mig. Fan, Emilio om du åker in, kommer jag dö här utan dig.

Jag stängde datan och gick in på toaletten och såfort jag såg hennes oroliga och sorgsna ögon så började jag gråta. Hon gjorde samma sak och jag satt på knä framför henne. Jag kände så mycket för henne, att bara vetandes att hon gick genom allt det här ensam gjorde mig tårfull.

Två dagar hade passerat. Jag drog fram min lilla dator och loggade in på Delanos facebook, han hade inte bytt lösenord, vilket var sachaälskling inte speciellt svårt. Jag ville knappt kolla vad jag skulle hitta. Jag hade inte ens hört något av honom, förutom genom Emilio. Jag började läsa på hans tidslinje för att fördröja tiden. Massvis med nya tjejnamn dök upp och jag klickade på meddelanden. Det var direkt tio tjejer, minst som han hade skrivit med bara igår. Jag började med den första tjejen, som var brunhårig och var väldigt vacker. Desto mer jag läste desto mer började jag må illa. Jag klickade på nästa och det blev inte bättre.

Jag slog igen dataskärmen och kände tårarna rinna, olämpligt som det var klev Justin in i mitt rum då han skulle komma medans min mamma var iväg över dagen."Vad är det gumman?" sa han och kramade om mig. Jag grät inte hysertiskt, utan det rann bara sakta nedför min kind. d"Inget älskling, tog du med godis?" Han nickade och drog fram en säkert fem kilos påse med godis vilket fick mig att skratta. "Du vill tydligen göra mig tjockare än vad jag redan är." "Det är okej att vara tjock när man är gravid tjejen. Sätt inte så mycket krav på dig själv." Han pussa mig på hjässan. Jag kände mig verkligen nykär, trots att jag redan älskade honom. "Gullig du är."

Vi gjorde ingenting, men samtidigt gick tiden väldigt snabbt. Vi kollade på barnfilmer, vilket var väldigt kul enligt mig. Justin verkade tycka vadsomhelst var roligt. Vilket jag också ioförsig tyckte, sålänge jag var med honom. När vi kollat på hela filmen så råkade jag klicka in mig på dokument, och hittade ett namngett självbiografi. "Får jag läsa?" Justin kollade på mig genom nyfikna ögon, och jag var rädd. Jag ville inte se hans blick när han läste, så jag var osäker. Meningen var att det skulle vara gömt & raderat. Ändå, så nickade jag men tog andan. "Men jag kan inte vara härinne då. Jag tar ett bad sålänge. Kom och gör mig sällskap när du är klar. Och du får inte dömma mig, vad du än läser." Jag gav honom en puss och försvann oroligt.

Jag var lite orolig efter vad hon sagt. Jag klickade ändå upp dokumentet som var datum markerat och ganska långt. Jag räknade ut att hon var fjorton år när detta skrevs.

Jag drog efter andan, och jag var så chockad. Jag hade aldrig i hela mitt liv trott något sånt om henne. Jag forsatte läsa, rädd över vad jag skulle möta.

Jag bokstavligen skakade. Det forsatte enda fram till 2011, så jag gick neråt till Juni.

Jag stängde datan och gick in på toaletten och såfort jag såg hennes oroliga och sorgsna ögon så började jag gråta. Hon gjorde samma sak och jag satt på knä framför henne. Jag kände så mycket för henne, att bara vetandes att hon gick genom allt det här ensam gjorde mig tårfull.

---

Detta självbiografi är för att få veta gamla saker om henne, samt att det blir bra i framtiden när jag skriva i den. Förlåt ifall jag lägger samma bild 2 gånger, vet inte alls vilka jag har lagt och inte :/ Lägger kanske ut en till del idag.. :)