A real fucking disaster.
Melissa fick ta hand om Antonio, eller faktiskt Paul då jag grät hyseriskt. Jag fick panikattacker och bara satt och skakade och kunde knappt andas. Hela världen visste om det, en utav mina djupaste hemligheter. Min bror skulle få veta, min mamma och min pappa. Jag ville inte gå hem, jag ville inte gå någonstans. Jag ville dö, det ville jag verkligen. Och bara det att Justin brydde sig mer om sitt kändisskap och rykte än det faktum att MIN hemlighet, MITT liv är förstört - gjorde det värre. Delano ringde, och han hörde inte ens vad jag sa, eller jag honom pga av mina snyftingar så han åkte hitåt istället. Det är vad jag kallar en man, men sen om han kom för att slå mig, det visste man ju inte. Nej, för det första han gjorde var att dra i mig i en stor kram och han bar mig upp som en liten bebis på han i soffan och försökte lugna ner mig. "Emilio får inget veta, jag har sagt till alla att gömma allt från honom. Samma sak med din mamma och pappa." Det lungade ner mig en del, om ingen från min släkt berättade. Men dom läste inte skvaller, men detta skulle finnas överallt. "Vad ska jag göra? Jag vill bara gömma mig föralltid." "För det första ska jag misshandla hon som skrev detta, även om jag inte slår tjejer. Och sen, du kan inte gömma dig för att visa att dom har rätt. Du måste bara forsätta som ingenting.."

"Jag borde inte ha reagerat som jag gjorde." Jag hade visst slumrat till, och jag låg ensam på soffan invirrad i en filt. Jag hörde Justins röst som samtalade med Melissa. "Du kunde inte veta. Vem skulle inte ha gjort så Justin.." Jag hörde ljudet av koppar som lades på bordet och ljudet av när dom slurpade i sig kaffet. Jag undrade var Antonio var, och Delano. Men jag visste att dom var i säkerhet. "Mel.." fick jag fram hest. Min röst var alldeles förstörd efter all gråt och jag kände hur mitt ansikte var stelt efter alla tårar. "Ja Tacha?" Justin reste sig dock och slingrade sig in i samma filt som mig. Jag försökte dra mig undan men det var hopplöst när min kropp ville och behövde det så mycket. "Förlåt älskling. Jag ska aldrig göra så igen." viskade han. Jag svarade inte. "Jag var bara så förvånad, men jag bryr mig inte om vad min mamma säger, eller någon annan. Det är bara dig jag vill vara med, bara. Och jag måste vara med dig." "Din mamma hatar mig." sa jag och drog med fingrarna på filten. Tillslut var våra händer sammanlänkade som vanligt. "Hon hatar inte dig - men hon känner inte dig. Om du bara spenderade-" Jag skakade på huvudet som ett nej. "Jag vill inte ännu. Jag vill inte ens gå ut. Vart är min son?" Melissa harklade sig. "Han är med Delano och Paul med barnen i parken. Allt är bra." "Okej." Justin tog min hand hårt och pressade sitt huvud mot min axel, "Jag låter inte dig gå. Aldrig. Jag älskar dig." Jag suckade, det sista hade mest varit en viskning som smekte min hud och fick mig att nästan rysa. Jag lutade mitt huvud mot hans och viskade tillbaka. "Jag älskar dig också Justin."

*

Min syster var en ängel, hon åkte iväg till deras vänner så att jag och Justin samt såklart Antonio fick ha lägenheten för oss själva några dagar. Hon visste ju att jag inte skulle vela lämna lägenheten på ett tag dp jag inte vill se någon fotograf eller liknande. Tur att dom hade en balkong där jag kunde få frisk luft. Jag ammade Antonio medans Justin gjorde mat. Chicken nuggets och ris, det fick bli vad dom hade i frysen. "Även fast allting är en katastof, och att vi måste gömma oss här. Och ja, så är jag fortfarande lycklig när jag är här med er två." Justin skrattade lite åt mig, men slutade snabbt och vände sig mot mig. "Jag är så lycklig med dig tjejen, att jag inte ens minns hur jag hade det när jag inte kände dig. Jag bryr mig verkligen inte om vad någon säger, och jag vill att du ska veta att jag älskar Antonio också." Jag pussade mot honom i luften och log stort, jag kunde ju inte röra på mig för då skulle Antonio vakna till, och det var inte meningen. Om han inte sov när jag skulle äta så kunde det leda till att jag inte åt alls, och då blev Justin sur på mig. Jag hade redan gått ner alla mina gravidhetskilon, plus två extra. Helt sjukt. "Lägg ner han i sängen, så äter vi beautiful." Jag nickade och bar honom försiktigt in i sovrummet och la honom i mitten. Han rörde sig aldrig i sömnen så jag behövde inte oroa mig. Det är underligt hur någon så liten kan sova så mycket, det enda han gör egentligen är sova, äta och titta omkring lite, skrika och äta, sova. Snart om några månader skulle han börja leka och allt, men jag passade på att njuta medans han fortfarande var liten för jag visste att jag skulle sakna det sen.

"Var det gott?" Jag nickade. Så långt jag kunde minnas hade chicken nuggets varit min favoriträtt! Sedan att Justin hade gjort dom, gjorde dom ännu godare. Jag kollade in i hans ögon några sekunder, och kunde känna hur det pirrade till i min mage. Han fick mig att känna så ibland, och jag kunde inte undgå från att le och när han kollade upp på mig förvirrat så började jag bara skratta. "Du är konstig ibland vet du.." skrattade han och smekte mitt ben med hans fot. "Jag skrattar bara åt hur du får mig att reagera ibland. Här sitter jag och ler som ett fån åt egentligen ingenting, bara dig." "Gumman, du ska bara veta hur jag reagerar inombords när jag ser dig min vackra ängel." Jag rodnade nästan, och ställde mig upp så jag kunde luta mig över bordet och ge honom en puss. "Vi fortsätter äta nu och myser sen." Jag skrattade och forsatte äta, allt gråtande hade gjort mig utsvulten.

Efteråt la vi oss ner i soffan och kollade på en film. Antonio skulle troligtvis sova nu hela natten, då han hade somnat så sent. Så jag passade på att lägga mig så nära jag kunde Justin, och pressa min kropp varje centimeter mot hans. Hans hand smekte min mage och rygg, lår medans vi låg där. Jag hade svårt att koncentrera mig på filmen när han höll på som han gjorde, och jag tror att det var därför han gjorde det. För han visste hur han kunde få mig ur balans så lätt.

förlåt <3 ska forsätta lägga upp delar för vill inte straffa er för allt. 

är bara så irriterad på alla haters, vissa är tom gamla som håller på som dom gör. så sjukt omoget. min kille gillar verkligen inte Justin, men ändå gör han liksom sitt bästa för min skull. läste om en kille som hade tagit sönder sin systers biljett. herregud, må Gud välsigna er haters. 

säg till lite vad ni tycker om novellen så lovar jag att lägga upp nästa del! <3