"V-va?" stammade jag fram.

" Kom till Sverige såfort du kan så pratar vi mer. "

" Okej . " sa jag och la på direkt, mina tårar började rinna direkt och med skakande händer försökte jag förgäves skriva in numret till flygplatsen . Men tårarna tog övertaget.

" Caitlin! " sa Justin och skakade om mig, hade han skrikit på mig länge ?

" Justin. " sa jag hysteriskt och han la beskyddande armarna om mig.

" Du fö-förstår in-nte . " fick jag fram och skakade verkligen.

" Vad har hänt? " frågade han lugnande.

" Dom kanske är döda. " grät jag och han sa ingenting mer, han förstod att han skulle behöva vänta på svaren.

Han höll om mig säkert en timme medans jag grät, det verkade som om han plågades lite av det faktiskt. Tillslut lugnade jag ner mig och låg nästan i hans famn.

" Vill du ta ett plan hem ? " frågade han och jag nickade.

" Kan inte du följa med snälla? För om dom inte finns längre .. " sa jag och svalde hårt.

Tänk om dom verkligen inte fanns längre? Om jag aldrig skulle få se någon av deras ansikten igen, skulle jag verkligen repa mig från det? Jag var inte så säker...

" Tänk inte så shawty, de kommer ordna sig. Självklart följer jag med ! "

" Tack . " sa jag och mina ögon tårades, snart skulle jag vara hemma.

Jag packade ihop mina saker och sedan ordnade Kenny resten så jag och Justin kunde göra något annat. Det var nog mest för han ville få mig på andra tankar.

Tillslut satt vi i planet och jag satt tyst de mesta av vägen hem, tur att vi kunde ta Justins plan så slapp vi både papparazzis och fans. Vad skulle tidningen hitta på nu då? Usch, jag orkade inte med all drama. Jag var tvungen att samla alla krafter nu.

" Hej, jag heter Caitlin Swan .. min familj har råkat ut för en olycka. " mumlade jag fram i disken.

Resan hade vart värre än den förra, men vad hade jag kunnat göra men än vänta? Justin stod brevid mig på sjukhuset och väntade tålmodigt, han förstod inte vad vi pratade om om.

" Vi har väntat på dig, kom in här. " sa hon och jag gick till henne medans hon stod och väntade utanför en dörr.

" Han måste följa med. " sa jag och hon nickade.

" Come Justin . " mumlade jag och det var ett litet kontor, hon satte sig på ena sidan och jag på andra med Justin brevid.

" Det är så att alla i din familj, mamma pappa och syster har tyvärr råkat ut för en olycka.. " sa hon först och jag kände redan tårarna.

" Din syster och pappa är vakna redan .. dom kommer klara sig. "

" Vad menar du med pappa och syster, vad händer med min mamma? " sa jag panikslaget.

" Din mamma.. "

" VART ÄR HON ?! " skrek jag och Justin ställde sig i exakt samma sekund som jag och la armarna runt mig och hindrade mig från hoppa på den oskyldiga kvinnan.

" Calm down Caitlin .. " viskade han i mitt öra men jag kunde inte sluta gråta.

" Caitlin, hon ligger i koma .. och med tanke på cancern så är det liten risk att .. "

" VILKEN CANCER? "

" Har hon inte berättat ? " frågade hon och jag skakade på huvudet.

Detta var min livs värsta mardröm, mitt liv hade vändts upp och ner. Tårarna verkade aldrig ta slut.

" Mamma? " viskade jag och smekte hennes hand.

Ingen reaktion..

" Caitlin.. " viskade Justin mot mig.

Jag vände mig om och såg hans tårfyllda ögon.

" Yes? "

" Nothing.. ''

Jag vände tillbaks huvudet mot mamma.

" Why didn't she tell me? "

" Because she loves you, she wants to protect you. You know if i could i would give everything to make everything good again. To make her wake up .. "

" I dont know what to do if she leaves me. " viskade jag.

" You will be okay cause she will always be in your heart, and always with you, she will protect you. "

" No, it wont be okay Justin .. Icant live without her! "

" And i cant live without you so you have to make it, you have to life for her. "

Jag bet mig i läppen och blundade hårt.

" Thank you Justin, you will also always be a part in my heart. "

　

3 veckor senare :

Jag tog av mig den svarta klänningen jag hade haft på begravningen, med tårar hängde jag den i skåpet igen och tog upp fotot utav mamma.

Hon hade inte klarat det, hon hade somnat in fridfullt .. resten hade återhämtat sig bra och denna dagen hade vart lika smärtfull som alla andra för oss allihopa.

Jag drog fingret över hennes vackra hår, ögonen som jag skulle göra allt för att se igen, leendet som jag aldrig skulle glömma. Hon höll mig i handen när jag var liten på fotot och Paulina stod på min andra sida.

På samma bord som fotot stod fanns även en liten lapp Justin hade skrivit innan han åkte.

" She will always be here with you, live for her, and live for me. "

Han hade åkt en vecka efter vi kommit, han lovade komma tillbaka snart. Ella och Emily hade vart stöttande hela tiden och dom var verkligen en utav anledningarna till att jag fortfarande andades.

Någon knackade på dörren.

" maten är klar. " sa Paulina genom dörröppningen.

" Jag kommer. " svarade jag och reste mig upp, jag torkade tåren och kollade mig själv i spegeln. Mina rödsprängda ögon gick inte att dölja.

Jag gick ner för trappan och där satt Paulina och pappa och pillade i maten. Carlos som också hade kommit satt bara på stolen och kollade framåt.

Jag satte mig vid bordet och tog lite soppa som pappa hade gjort. Ingen sa någonting, som det hade vart på sistonde.

Paulina var lika röd som jag, pappa såg alldeles förstörd ut och hade inte jobbat något alls.

" Tack för maten. " sa jag när jag var klar tyst och gick upp till rummet, jag la mig på sängen och tog fotot av oss igen. Jag höll det mot bröstet och viskade tyst:

" jag älskar dig mamma, kom tillbaka. "

---

sorligt .. kommentera!