" Amber, kan du öppna dörren ? " bad Rachel efter säkert tio minuter.

Okej nu skulle det bara vara pinsamt att öppna dörren ..

" Hur går det ? " hörde jag Justin säga, fuck honom.

" Inte bra, hon vägrar öppna dörren. "

" Amber .. skulle jag kunna få prata med dig ? " sa Justin och knackade löst på dörren.

Prata .. det var allt jag hade velat göra dom tre senaste åren men nu när jag äntligen kunde det hade jag ingenting att säga.

" Vi går . " sa Rach och jag hörde hur dom lämnade rummet och stängde Ryans dörrsrum efter sig.

" Vi är ensamma nu så du kan öppna. "

Jag svarade inte utan satte mig på det kalla golvet istället och lutade bak huvudet mot något skåp.

" Okej .. du behöver inte svara . "

Han hostade och drog efter andan.

" Jag vet att du är sur .. för att jag inte hört av mig . Jag förstår dig, men du måste förstå att bara din röst skulle ha fått mig att komma tillbaka. Jag visste att det skulle vara lättare för dig också, att bara glömma bort mig. Första tiden visste jag inte vad jag skulle göra, jag gjorde inget annat än att sakna dig Amber, men sedan desto kändare jag blev desto mer hann jag inte tänka på det. Att lämna dig var en av dom svåraste sakerna jag gjort i mitt liv, men jag ångrar det inte, jag är ledsen men jag bara vill att vi ska vara vänner. Snälla ? "

Jag kände hur tårarna forsade ner för kinderna, jag visste inte om det var för att jag äntligen fått bekräftat att han också hade saknat mig, ett tag iallafall .. Men bara minnas vad vi hade fick mig i tårar.

" Snälla ? " sa han ännu en gång och jag kände hur han la sin hand mot dörren.

Motvilligt sträckte jag mig efter dörrhandtaget och vred om låset, men sedan gömde jag mig i knäna igen . Han öppnade försiktigt dörren och satte sig brevid mig, han la armen om mig och jag lutade mig mot honom.

Tillslut begravde jag mig mot hans kropp och satt i hans knä. Hans armar runt mig var så beskyddande och det var som han aldrig åkt.

Han kysste mitt hår och så satt vi i säkert tio minuter innan jag slutade gråta och bara satt där helt still .

" Förlåt . " mumlade jag och drog upp huvudet så att det hamnade på hans axel.

" Förlåt själv, jag borde inte bara ha dykt upp och förväntat mig att allting var bra. "

" Vi borde absolut vara vänner. "

" Bra, så att vi ses i Spaninen gör ingenting ? "

Jag skrattade lite och blundade .

" Ingenting ." försäkrade jag .