TROUBLE GIRL - CHAPTER 11



11.Dad.
Hela min uppväxt hade jag kämpat med att fånga min pappas uppmärksamhet. Det kändes alltid som om jag inte var tillräckligt bra för honom. Jag kunde göra mig själv deprimerad, ihopp om att han skulle märka av mig. Men nej, det var alltid min bror som kom i första hand för honom. Han hade alltid velat ha en pojke, vilket han fick. Han kunde köpa saker (tatueringar te.x) till min bror, när jag inte fick en jacka som jag verkligen behövde. Han kunde skicka iväg mig sjuk till skolan, för skolan var väldigt viktig för honom när det gällde mig, och dessutom ge mig dålig frukost och sedan köra runt med min bror hela dagen när vi var mindre. Han kunde strunta i att svara på mina sms, och mina samtal och skylla på att jag tjatade hela tiden. Han kunde låta mig få stanna kvar i LA om min bror höll honom sällskap någonstans på en resa, men om han inte var hemma, så kunde jag följa med för då fanns väl antaligen inget bättre. Jag tjatade, för jag hoppades att han kunde lyssna en dag. När han var med mig, så kändes allting okej, men sen, kändes allting bara skit. Jag kände mig som ett stort tomt hål. Ibland kunde jag stirra på speglen i flera timmar, och bara studerat mina egna fel. Inte kunnat uppskatta det fina, utan bara gnagat på det negativa tills jag inte kunnat andas någon mer. Tårarna torkade på kinderna.
"Hur mår du?" frågade Justins silkesröst bredvid mig och jag tittade på honom. "Kan du hålla en hemlighet?" Justin såg lite chockad ut, men jag hade aldrig öppnat upp mig för en kille, aldrig. Det närmaste var min bror, det var därför jag älskade honom. Han såg aldrig förbi mig, han visade att han älskade mig. Jag skulle dö för min bror. "Självklart Natacha, du kan lita på mig." sa han och tog min hand. "Det finns inte en enda människa som jag känner som inte sårat mig. Förutom min bror. Min egna pappa bryr sig inte ens om mig." Han tittade seriöst på mig, men jag tittade inte tillbaka. Men jag kunde känna hans brännande blick. "Jag har ju inte sårat dig. Då är det inte alla.Dessutom är jag säker på att din pappa älskar dig." "Du sårade mig när du bråkade med Delano. Eller det var väl egentligen Delano som sårade mig. Jag vet inte. Iallafall, jag är glad att jag är bra vän med dig Justin." log jag och forsatte sedan tittade ut.
Vägen kändes lång, och jag och Justin hittade inget bra samtalsämne riktigt tills han bestämde sig för att prata mer om sitt privatliv. Med tanke på att jag precis avslöjat något som ingen visste om mig. Och det visste han. "Jag har svårt att träffa nya människor för jag vet inte vilka som uttnyttjar mig och vilka som faktiskt vill mitt bästa. Därför är jag som jag är." Jag tittade på honom med en plågsam blick. Visst, jag hade varit elak mot Bieber, och skulle troligtvis forsätta vara det. Men alltid hålla det på en skojsam nivå, jag var elak som människa."Var Alfredo din vän innan du blev.. känd?"  Han rynkade pannan. "Inte riktigt, han kom in i mitt liv när jag var påväg att bli känd. Typ då när jag släppte min första låt. Men jag vet att han är en sann vän." "Jag har bara en sann vän. Och det är Lucy. Det finns ingen annan som jag ens har tagit till mitt egna hem." Han spärrade upp ögonen. "Varför då?" Nu vart det känsligt. Jag visste inte om jag skulle forsätta eller om jag skulle gråta. Allting bara snurrade runt i huvudet. Det blev för mycket, och mina inre tankar taffsade om det. "Jag berättar inte, det vet du." sa han allvarligt. Jag drog en djup suck och höll hårt om handtaget. Som om jag skulle slita mig ut ur bilen vilken sekund som helst. "Det finns något inte ens Lucy vet om mig. Som gjorde att jag tappade all självsäkerhet.. Som gjorde att jag slutade lita på alla, förutom min bror." Min hand som han släppt för länge sen, kramade han om igen och jag tyckte det kändes lugnade. "Jag.. blev misshandlad. Jag var påväg hem på kvällen, det var mörkt och jag gick vid en väg. Helt plötsligt så.." jag stannade upp mitt i meningen och såg allting framför mig igen. Jag mindes allting som om det hände för en minut sen, jag kände smärtan längst ute i fingertopparna för att sedan sprida sig i hela kroppen. "drog han mig bakåt så jag föll och slog i mitt huvud. Sedan slog han mig, sparkade mig i magen och i huvudet. Jag spydde upp blod, mitt framför han vilket fick han att skratta. Han tyckte att jag lekte tuff hela tiden och behövde en läxa. Trots var han kanske 30 år, men han hade spionerat på mig i flera veckor." Tårarna hade börjat rinna, och jag hade aldrig planerat att bli såhär känslofull mot Justin. "Vad hände med honom sen?" Ett dött skratt lämnade mina läppar och jag torkade mina tårar. "Jag kom hem, min bror var ensam hemma. När han såg mig så fick han ryck, han skrek vem som hade rört mig men jag sa att jag inte visste. En vecka senare så låg den killen i allvarliga skador på sjukhuset, misshandlad och skjuten i axeln. Min bror sa sedan: Det var inte meningen att vi skulle döda honom. Han ska lida hela sitt liv för vad han gjorde mot dig. Var inte rädd systern min, jag tar hand om dig." Ett lättnad kändes inom mig. Att jag äntligen berättat för någon. Det kändes som en lättnad men ändå grät jag, och sa det med en tom röst utan att ens byta ansiktsuttryck. "Vart är han nu?" "Jag vet inte riktigt.. Min bror har aldrig berättat det. Men jag vet att han har flyttat bort från landet. Men min bror skickade någon efter honom, det var Delano som berättade det." Han kramade om min hand innan han släppte den så han kunde köra ordentligt. "Natacha, jag är verkligen ledsen. Jag hoppas din bror en dag dödar honom. Nu förstår jag också varför dom är som livvakter." Jag skakade på huvudet. "Det har varit hela mitt liv, och den dagen jag gifter mig så kommer dom väl med pistoler dit. Dom har faktiskt misshandlat en kille när han smsade mig ganska.. hm barnförbjudna saker."

11.Dad.
Hela min uppväxt hade jag kämpat med att fånga min pappas uppmärksamhet. Det kändes alltid som om jag inte var tillräckligt bra för honom. Jag kunde göra mig själv deprimerad, ihopp om att han skulle märka av mig. Men nej, det var alltid min bror som kom i första hand för honom. Han hade alltid velat ha en pojke, vilket han fick. Han kunde köpa saker (tatueringar te.x) till min bror, när jag inte fick en jacka som jag verkligen behövde. Han kunde skicka iväg mig sjuk till skolan, för skolan var väldigt viktig för honom när det gällde mig, och dessutom ge mig dålig frukost och sedan köra runt med min bror hela dagen när vi var mindre. Han kunde strunta i att svara på mina sms, och mina samtal och skylla på att jag tjatade hela tiden. Han kunde låta mig få stanna kvar i LA om min bror höll honom sällskap någonstans på en resa, men om han inte var hemma, så kunde jag följa med för då fanns väl antaligen inget bättre. Jag tjatade, för jag hoppades att han kunde lyssna en dag. När han var med mig, så kändes allting okej, men sen, kändes allting bara skit. Jag kände mig som ett stort tomt hål. Ibland kunde jag stirra på speglen i flera timmar, och bara studerat mina egna fel. Inte kunnat uppskatta det fina, utan bara gnagat på det negativa tills jag inte kunnat andas någon mer. Tårarna torkade på kinderna.

"Hur mår du?" frågade Justins silkesröst bredvid mig och jag tittade på honom. "Kan du hålla en hemlighet?" Justin såg lite chockad ut, men jag hade aldrig öppnat upp mig för en kille, aldrig. Det närmaste var min bror, det var därför jag älskade honom. Han såg aldrig förbi mig, han visade att han älskade mig. Jag skulle dö för min bror. "Självklart Natacha, du kan lita på mig." sa han och tog min hand. "Det finns inte en enda människa som jag känner som inte sårat mig. Förutom min bror. Min egna pappa bryr sig inte ens om mig." Han tittade seriöst på mig, men jag tittade inte tillbaka. Men jag kunde känna hans brännande blick. "Jag har ju inte sårat dig. Då är det inte alla.Dessutom är jag säker på att din pappa älskar dig." "Du sårade mig när du bråkade med Delano. Eller det var väl egentligen Delano som sårade mig. Jag vet inte. Iallafall, jag är glad att jag är bra vän med dig Justin." log jag och forsatte sedan tittade ut.

Vägen kändes lång, och jag och Justin hittade inget bra samtalsämne riktigt tills han bestämde sig för att prata mer om sitt privatliv. Med tanke på att jag precis avslöjat något som ingen visste om mig. Och det visste han. "Jag har svårt att träffa nya människor för jag vet inte vilka som uttnyttjar mig och vilka som faktiskt vill mitt bästa. Därför är jag som jag är." Jag tittade på honom med en plågsam blick. Visst, jag hade varit elak mot Bieber, och skulle troligtvis forsätta vara det. Men alltid hålla det på en skojsam nivå, jag var elak som människa."Var Alfredo din vän innan du blev.. känd?" Han rynkade pannan. "Inte riktigt, han kom in i mitt liv när jag var påväg att bli känd. Typ då när jag släppte min första låt. Men jag vet att han är en sann vän." "Jag har bara en sann vän. Och det är Lucy. Det finns ingen annan som jag ens har tagit till mitt egna hem." Han spärrade upp ögonen. "Varför då?" Nu vart det känsligt. Jag visste inte om jag skulle forsätta eller om jag skulle gråta. Allting bara snurrade runt i huvudet. Det blev för mycket, och mina inre tankar taffsade om det. "Jag berättar inte, det vet du." sa han allvarligt. Jag drog en djup suck och höll hårt om handtaget. Som om jag skulle slita mig ut ur bilen vilken sekund som helst. "Det finns något inte ens Lucy vet om mig. Som gjorde att jag tappade all självsäkerhet.. Som gjorde att jag slutade lita på alla, förutom min bror." Min hand som han släppt för länge sen, kramade han om igen och jag tyckte det kändes lugnade. "Jag.. blev misshandlad. Jag var påväg hem på kvällen, det var mörkt och jag gick vid en väg. Helt plötsligt så.." jag stannade upp mitt i meningen och såg allting framför mig igen. Jag mindes allting som om det hände för en minut sen, jag kände smärtan längst ute i fingertopparna för att sedan sprida sig i hela kroppen. "drog han mig bakåt så jag föll och slog i mitt huvud. Sedan slog han mig, sparkade mig i magen och i huvudet. Jag spydde upp blod, mitt framför han vilket fick han att skratta. Han tyckte att jag lekte tuff hela tiden och behövde en läxa. Trots var han kanske 30 år, men han hade spionerat på mig i flera veckor." Tårarna hade börjat rinna, och jag hade aldrig planerat att bli såhär känslofull mot Justin. "Vad hände med honom sen?" Ett dött skratt lämnade mina läppar och jag torkade mina tårar. "Jag kom hem, min bror var ensam hemma. När han såg mig så fick han ryck, han skrek vem som hade rört mig men jag sa att jag inte visste. En vecka senare så låg den killen i allvarliga skador på sjukhuset, misshandlad och skjuten i axeln. Min bror sa sedan: Det var inte meningen att vi skulle döda honom. Han ska lida hela sitt liv för vad han gjorde mot dig. Var inte rädd systern min, jag tar hand om dig." Ett lättnad kändes inom mig. Att jag äntligen berättat för någon. Det kändes som en lättnad men ändå grät jag, och sa det med en tom röst utan att ens byta ansiktsuttryck. "Vart är han nu?" "Jag vet inte riktigt.. Min bror har aldrig berättat det. Men jag vet att han har flyttat bort från landet. Men min bror skickade någon efter honom, det var Delano som berättade det." Han kramade om min hand innan han släppte den så han kunde köra ordentligt. "Natacha, jag är verkligen ledsen. Jag hoppas din bror en dag dödar honom. Nu förstår jag också varför dom är som livvakter." Jag skakade på huvudet. "Det har varit hela mitt liv, och den dagen jag gifter mig så kommer dom väl med pistoler dit. Dom har faktiskt misshandlat en kille när han smsade mig ganska.. hm barnförbjudna saker."





Emilio och Delano är 19. Det kommer bild på Delano snart :) Det passade bara inte in i inlägget. Och tro inte att min pappa hatar mig, det hittade jag på :p



Kommentarer
Postat av: Anonym

Jag har längtat efter kapitalet hela dagen. Ett till snälla idag?

2012-03-22 @ 19:52:13
Postat av: Emma

Gud vad bra!

2012-03-22 @ 19:59:42
Postat av: Linnea

I looove it!!! :D

2012-03-22 @ 21:45:53

Kommentera inlägget här:


Lämna gärna en kommentar:)


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0