Fyra veckor hade passerat, det var Juni och jag låg bara hemma. Delano bodde med mig fortfarande, och Justin var i LA. Delano sov ibland hos sin mamma eller vänner, men när vi var tillsammans betedde vi oss som två bästa vänner. Lucy gjorde mig sällskap dag in och dag ut. Jag kunde knappt resa mig, då jag hade en stor mage och jag hade blivit rekommenderad att ligga för det mesta. Jag låg bara och väntade. 

 

Jag skulle precis resa mig upp för att gå till köket och hämta vatten, Lucy duschade och Delano var ute med Emilio. Exakt i samma sekund som jag stod upp kände jag något rinna nedför mitt ben, det tog några sekunder innan jag fattade och kollade ner på vattenpölen under mig. "Lucy." sa jag först vanligt och kunde inte ens röra på benen. "LUCY!" "VAD?!" Jag hade svårt att få ut orden och hon kom ut i vardagsrummet med handuken runt sig. Hon såg ner på pölen under mig och sedan chockat på mig. "Jag tror mitt vatten gick nyss." Ett leende spreds på mina läppar och vi båda började skratta och krama varandra. Jag hade haft ont i magen hela dagen, men jag hade trott att det var vanligt. "Ska vi åka in till sjukhuset eller vänta på värkarna?" Jag bytte kläder, ju mer jag rörde på mig desto ondare började det göra. "Vi åker nu, sätt på dig kläder." Vi tog med oss väskan som vi hade packat klart och när vi båda två var färdiga så hade hon ringt till Delano som hämtade oss. "Har du ont?" frågade han om och om igen. "Lugna ner dig." sa jag med ett leende och jag fick sitta fram. 

 

V'ägen till sjukhuset tog bara tjugo minuter, och dom tog emot oss direkt och vi fick ett eget rum. Vi kom till förlossningen och en barnmorska kom genast och kollade till mig. "Du är öppen 5cm, så det kommer dröja ett tag till." Jag grimaserade, det hade börjat göra ganska ont och det kom liksom i kramper, vilket antagligen kallades värkar. Det dröjde bara några minuter mellan varje värk. "Vi kommer snart tillbaka och då ska du få bedövning precis som du önskat." Jag nickade och hon försvann. "Jag fattar inte att det äntligen händer." sa Delano glatt och trevade med handen på min mage. Lucy ringde till min mamma, min syster som förresten var där hos mamma, och sedan till Justin. Dom visste redan att dom inte fick komma under förlossningen. 

 

Det gjorde så ont, och när dom äntligen kom in med sprutan ville jag bara skrika av glädje. Jag hade alltid varit rädd för sputor men fuck that, jag gjorde vad som helst för att smärtan skulle försvinna. Jag kände inte ens sprutan, men jag kände hur smärtan sakta försvann. "Du kommer nog börja krysta om en timme eller så." Hon lämnade oss ifred och jag kunde äntligen slappna någorlunda av nu när jag knappt kände något. "Justin smsar var femte minut och frågar om något hänt." skrattade Lucy och visade skärmen där Justin helt seriöst frågat tio gånger den senaste timmen. "Säg att du meddelar när något händer." skrattade jag. "Det hjälper inte." skrattade hon. 

 

Min barnmorska kom in och kollade läget, och sedan sa hon att jag var öppen tillräckligt mycket att jag skulle få börja krysta alldeles strax. Hon gjorde allting klart, tillslut märkte jag hur trycket blev allt värre nere vid magen, nästan som man skulle bajsa på sig. Jag var tvungen att krysta, och det var inte skönt. Jag försökte hålla tårarna borta, men det gick inte. Delano torkade bort dom med sin tumme och kysste min panna. "Det går bra älskling, du klarar det." Det kändes naturligt att han sa älskling. Att krysta tog inte speciellt länge, ju mindre det var kvar desto längre ondare gjorde det, och efter några minuter kände jag hur allting tog slut och ett skrik hördes, jag började gråta och jag kände något varmt mot mitt bröst . Jag tittade ner på Antonio som skrek på mitt bröst. Jag grät och skakade av lycka, "min älskling." fick jag fram och Delano kramade om mig och höll tillbaka tårarna. 

---

jag hatar nya blogg.se !! Tur att detta är min sista novell, som jag tänkte försöka få klart innan skolan börjar hoppas jag.. Lite tråkigt med tanke på att min  pojkvän precis då åker in 4 månader, så kommer väl dö utan honom... kanske börjar skriva något då, men aja det får man väl se sen.. TACK EMMA för hjälpen, du är guld värd! <3