Jail.
Jag var tillbaka där jag hörde hemma med min två månaders gamla son. Justin bodde med oss för tillfället, och Delano bodde med sin kompis. För varje dag som passerade lärde jag mig något nytt om Justin, något som fick mig att älska honom mer. Bara om han var iväg en dag eller två så saknade jag honom. Men jag fick stå ut med sånt, och på något sätt hade jag lärt mig att acceptera att jag var tvungen att dela honom med 40 miljoner fans. Jag hade fortfarande alltid med min son med mig, som jag hade för mig själv. Om man inte räknar Delano såklart, som tyckte nästan att det var jobbigt att inte kunna bo med honom. Men jag förstod honom, men samtidigt så tror jag inte att vi någonsin skulle bo tillsammans igen och då finns inga andra val egentligen.

Justin var iväg till LA en sväng, och hade stannat där sen två dagar tillbaka. Han skulle komma hem imorgon, som tur. Då saknaden kändes i varje kroppsdel. Mitt huvud sa hans namn minst en gång i minuten och påminde mig om hans varma kramar.

Delano var hemma hos oss, och lekte med Antonio. Jag studerade dom från soffan, och skrattade till då och då. "Man märker att du saknar honom." skrattade Delano och kollade upp på mig. Jag flinade, "är de så uppenbart?" Han nickade medans han bet sig i läppen. Det blev en kort tystnad och sedan såg jag hur något började bekymra honom. "Natacha du kommer bli besviken på mig.." Delano ställde Antonio upp i luften så jag kunde ta emot honom och jag la honom i min famn. "Berätta." begärde jag. Han tog ett djupt andetag. "Jag åker in om någon vecka.. Jag fick två år.." Jag försökte andas, och jag lutade Antonio mot mitt bröst. Jag hade något, att när jag hade honom nära mig så grät jag inte. Ville inte visa mig svag.. "Vad" jag harklade mig "vad gjorde du?" Jag fick helt ärligt inte fram några andra ord, mitt huvud var helt tomt. "Gamla saker.. Du vet inte hur de känns att bara lämna Antonio och allt." Han tog upp knäna och drog händerna över huvudet och jag var tvungen. Jag la ner Antonio och gick fram till honom och höll om honom. Jag satte mig i hans knä och vi gömde oss i varandras famn. "Varför har du inte sagt något?" sa jag och han torkade mina tårar. "Hjärtat, kolla på dig nu. Du vet varför. Men två år, de går snabbt. Ni kan komma och hälsa på, Antonio kommer kunna sova över och allt för kommer bo i ett hem ibland." Jag smekte hans nacke, och ibland över huvudet. "Det ska vi." Han drog bort mitt hår. "Därför är jag glad över du har Justin. Han kommer ta bra hand om dig. Och Lucy med." "Jag älskar dig, glöm aldrig det."

*

Hejsan "självbiografin."
Jag hade glömt bort det här, det var först när Justin hittade och läste det som jag påmindes om den. Vill bara uppdatera lite. Nuförtiden har jag en liten son, Antonio. Han är perfekt, jag kunde inte ens tänka mig en perfektare son. Min lilla bebis.. Ni måste tänka vem är pappan? Jo det är Delano. Mitt ex nuförtiden, då jag har Justin. På något sätt, trots allt skit som har hänt, (ex.Delano siitter inne.) så känns mitt liv perfekt. Ni vet jag har honom, min drömprins som gör mitt liv perfekt, jag har Antonio. Det är inte som förut längre. Lucy och jag har båda två vuxit, och vi är fortfarande lika nära trots att vi inte ses lika mycket. Jag saknar inte alls mitt liv när jag sprang ute om nätterna och gjorde massa saker. Jag föredrar att bara ligga och kolla på min son när han sover och känna Justins varma pussar.

Till Antonio, om du någonsin läser detta:
Innan dig, brukade jag röka. Innan dig, brukade jag ta piller. Innan dig, brukade jag ta all skit som du någonsin kan komma på. Innan dig, gjorde jag allt skit som du aldrig ska behöva uppleva. Men för dig, ändrade jag mig och slutade med allt och redde upp allt fucking skit. Jag har kämpat, och kommer forsätta kämpa för att du ska vara stolt för att kalla min för din mamma.

Jaha, då blir nästa del två år framåt! Men oroa er inte, kommer forsätta på precis som vanligt. Vill ju som sagt nå 100 delar minst. Woop woop #neversaynever . När ni säger att det är bra blir jag självklart jätte glad! Det är verkligen ni som gör mina dagar ibland. Men berätta gärna mer vad det som är bra, för då vet jag hur jag ska skriva resten liksom. Gillar ni när det är mycket drama eller vill ni att det ska vara lungt ibland?