TROUBLE GIRL - CHAPTER 31



31.I wanna tell you because I loved you.
2 MÅNADER SENARE:
Solen sken, och jag gissade på att det var sommarens sista strålar. Snart skulle en mörk och deprimerande höst komma. Bredvid mig låg Delano, trött och han sov tungt. Man vande sig nog aldrig vid att vakna upp bredvid honom. Trött drog jag på mig en tröja och när jag passerade spegeln drog jag upp den och vände mig i alla vinklar. Jag försökte se någon slags bula, ett tecken på att jag var gravid. Helgen som jag hade haft med Delano gjorde mig gravid, och det kändes underbart. Kanske inte att berätta till min familj, och Emilio hade flippat ur. Men det låg i det gamla. Jag började plocka fram frukost och mina tankar var hos Justin. Jag tänkte inte gå runt och ha skuldkänslor, så jag smsade honom. Första gången på flera månader. Vi behöver prata! - N När jag var klar satte jag mig gränsle över Delano och började pussa på honom, vilket fick honom att vakna. Han hatade frukost, men jag försökte iallafall. Han vägrade gå upp ur sängen så jag gick själv tilllbaka till köket och åt rostat bröd med Nutella. Ska senare till Alfredo för att lämna ett papper. Vi kan ses då. Jag svarade med ett enkelt okej och raderade sedan våra sms.
Jag hade alltid vetat att jag skulle bli en ung mamma, och att det skulle bli med Delano var allt jag kunde drömma om. Vi hade lägenhet och allting,vi hade det seriöst. Vilket inte många trodde i början när jag berättade, men nu har väl dom också insett. Lucy och jag pratade om allt som handlade om barn, vi hade ingenting annat att prata om. Jag ville ha en kille, som skulle vara precis som min bror till mina andra barn. Delano ville också ha en kille. För vissa måste det kännas konstigt, som min mamma. Först var jag en tonåring som knappt kunde sköta sig själv, och nu var hon gravid. Jag vägrade fortfarande tabletter mot ADHD då jag inte ville att något skulle hända med barnet. Men jag gick med på terapi. Jag gjorde allt, för att reda ut mina misstag och bli vuxen på riktigt. Jag ville ha Melissas liv fast med Delano och mina egna barn.
*
Jag stod i en gammal park där jag skulle möta Justin. Tillslut kom han, och det gjorde mer ont än vad jag trodde. Han hade kanske växt lite, och han hade stylat om sitt hår. Han såg trött och sliten ut, men han jobbade mycket precis som förut. "Hej." sa han och satte sig i en gunga bredvid mig. "Hej." fick jag fram och pressade fram ett leende. Jag kunde ju inte undvika alla känslor som bubblade inom mig, att jag fortfarande älskade honom, men inte på det sättet. "Vad vill du berätta?" Hans röst var ganska dyster, och han kollade ner i marken. "Eh.. Jag ville bara berätta om att jag är med Delano nu, och jag ville berätta det själv." Han skrattade, "du är inte den första som säger det. Men tack." "Jag är gravid." Han spärrade upp ögonen och tittade skräckslaget upp på mig. Det var något i hans blick som jag aldrig sett förut och han ställde sig upp av ilska. Han började gå runt i cirklar och sparkade till en mellanstor sten samtidigt som han skrek. "JUSTIN!" Han forsatte gå runt i cirklar och vägrade möta min blick. Han verkade helt galen, och han verkade vela slå till vad som helst. Han gick fram till mig och tårarna rann nedför hans kinder vilket fick också mig att gråta. "Jag trodde att jag fortfarande hade en chans. Men nu har han det jag aldrig fick, fast han sårade dig miljoner gånger!" Justins ord högg. "Du sårade mig också, glöm aldrig bort det." "Tror du att jag har glömt det?! Jag kan inte glömma det! Det är mitt största misstag och jag kommer få leva med det hela mitt liv. Men ändå så valde du honom." "Jag älskar honom, precis som jag älskade dig." Bådas tårar rann, och han la sin hand på ansiktet och tryckte med sina naglar så hårt mot sin hud för att behärska sin ilska. Det var verkligen sorligt att se Justin såhär, det var precis som om det var jag som gjorde honom sån. "Ville du prata med mig så du kunde såra mig lika mycket som jag sårade dig? Var det meningen? Grattis Natacha, du lyckades!" han vände sig om och började gå och jag skrek efter honom gråtandes men han vände sig inte om utan försvann bara och när jag såg hans bil åka iväg skrek jag rätt ut.
*
Mitt huvud bankade när jag kom hem, Delano var inte hemma men han hade städat. Jag la mig ner i soffan och kollade bara framåt. Hur kunde han ens tro att jag hade berättat det för att såra honom? När allt jag gjorde var att hjälpa honom egentligen. Jag önskade att Justin aldrig mött mig, för då skulle han aldrig ha dom här problemen. Då skulle han säkert ha älskat någon annan, någon som verkligen kunde göra honom lycklig och ge honom vad han förtjänar. Han var otrogen, jag vet, men jag älskar också honom, och jag vet att han egentligen har ett stort hjärta.
I wanna tell you because I loved you.
2 MÅNADER SENARE:
Solen sken, och jag gissade på att det var sommarens sista strålar. Snart skulle en mörk och deprimerande höst komma. Bredvid mig låg Delano, trött och han sov tungt. Man vande sig nog aldrig vid att vakna upp bredvid honom. Trött drog jag på mig en tröja och när jag passerade spegeln drog jag upp den och vände mig i alla vinklar. Jag försökte se någon slags bula, ett tecken på att jag var gravid. Helgen som jag hade haft med Delano gjorde mig gravid, och det kändes underbart. Kanske inte att berätta till min familj, och Emilio hade flippat ur. Men det låg i det gamla. Jag började plocka fram frukost och mina tankar var hos Justin. Jag tänkte inte gå runt och ha skuldkänslor, så jag smsade honom. Första gången på flera månader. Vi behöver prata! - N När jag var klar satte jag mig gränsle över Delano och började pussa på honom, vilket fick honom att vakna. Han hatade frukost, men jag försökte iallafall. Han vägrade gå upp ur sängen så jag gick själv tilllbaka till köket och åt rostat bröd med Nutella. Ska senare till Alfredo för att lämna ett papper. Vi kan ses då. Jag svarade med ett enkelt okej och raderade sedan våra sms.

Jag hade alltid vetat att jag skulle bli en ung mamma, och att det skulle bli med Delano var allt jag kunde drömma om. Vi hade lägenhet och allting,vi hade det seriöst. Vilket inte många trodde i början när jag berättade, men nu har väl dom också insett. Lucy och jag pratade om allt som handlade om barn, vi hade ingenting annat att prata om. Jag ville ha en kille, som skulle vara precis som min bror till mina andra barn. Delano ville också ha en kille. För vissa måste det kännas konstigt, som min mamma. Först var jag en tonåring som knappt kunde sköta sig själv, och nu var hon gravid. Jag vägrade fortfarande tabletter mot ADHD då jag inte ville att något skulle hända med barnet. Men jag gick med på terapi. Jag gjorde allt, för att reda ut mina misstag och bli vuxen på riktigt. Jag ville ha Melissas liv fast med Delano och mina egna barn.

*

Jag stod i en gammal park där jag skulle möta Justin. Tillslut kom han, och det gjorde mer ont än vad jag trodde. Han hade kanske växt lite, och han hade stylat om sitt hår. Han såg trött och sliten ut, men han jobbade mycket precis som förut. "Hej." sa han och satte sig i en gunga bredvid mig. "Hej." fick jag fram och pressade fram ett leende. Jag kunde ju inte undvika alla känslor som bubblade inom mig, att jag fortfarande älskade honom, men inte på det sättet. "Vad vill du berätta?" Hans röst var ganska dyster, och han kollade ner i marken. "Eh.. Jag ville bara berätta om att jag är med Delano nu, och jag ville berätta det själv." Han skrattade, "du är inte den första som säger det. Men tack." "Jag är gravid." Han spärrade upp ögonen och tittade skräckslaget upp på mig. Det var något i hans blick som jag aldrig sett förut och han ställde sig upp av ilska. Han började gå runt i cirklar och sparkade till en mellanstor sten samtidigt som han skrek. "JUSTIN!" Han forsatte gå runt i cirklar och vägrade möta min blick. Han verkade helt galen, och han verkade vela slå till vad som helst. Han gick fram till mig och tårarna rann nedför hans kinder vilket fick också mig att gråta. "Jag trodde att jag fortfarande hade en chans. Men nu har han det jag aldrig fick, fast han sårade dig miljoner gånger!" Justins ord högg. "Du sårade mig också, glöm aldrig bort det." "Tror du att jag har glömt det?! Jag kan inte glömma det! Det är mitt största misstag och jag kommer få leva med det hela mitt liv. Men ändå så valde du honom." "Jag älskar honom, precis som jag älskade dig." Bådas tårar rann, och han la sin hand på ansiktet och tryckte med sina naglar så hårt mot sin hud för att behärska sin ilska. Det var verkligen sorligt att se Justin såhär, det var precis som om det var jag som gjorde honom sån. "Ville du prata med mig så du kunde såra mig lika mycket som jag sårade dig? Var det meningen? Grattis Natacha, du lyckades!" han vände sig om och började gå och jag skrek efter honom gråtandes men han vände sig inte om utan försvann bara och när jag såg hans bil åka iväg skrek jag rätt ut.

*

Mitt huvud bankade när jag kom hem, Delano var inte hemma men han hade städat. Jag la mig ner i soffan och kollade bara framåt. Hur kunde han ens tro att jag hade berättat det för att såra honom? När allt jag gjorde var att hjälpa honom egentligen. Jag önskade att Justin aldrig mött mig, för då skulle han aldrig ha dom här problemen. Då skulle han säkert ha älskat någon annan, någon som verkligen kunde göra honom lycklig och ge honom vad han förtjänar. Han var otrogen, jag vet, men jag älskar också honom, och jag vet att han egentligen har ett stort hjärta. 


Jag sa ju att denna inte skulle likna någon annan novell :) men andas, den är inte ens nära slutet. Nu kommer vi in i handlingen! :D 



Kommentarer
Postat av: Ebba :)

Haha den här novellen är helt weird men super bra! :D kram <3

2012-04-20 @ 21:28:34
Postat av: Anonym

Omg jag längtar till nästa kapitel:)

2012-04-20 @ 21:39:28
Postat av: Emma

Såååå jäkla bra!

2012-04-20 @ 22:29:34

Kommentera inlägget här:


Lämna gärna en kommentar:)


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0