Hero.

Jag stod i receptionen när jag helt plötsligt ser Justin gåendes där med en bukett rosor. Jag blev helt stel och stannade upp i meningen. Sedan såg jag Delano framför Justin och jag gick genast dit. "Hur vågar du ens komma hit?!" viskade Delano hotsamt. Han visste inte ens vad som hade hänt, men han förstod nog, jag hade varit alldeles blodig och dessutom krossad. "Delano, låt mig prata med honom. Gå till Emilio sålänge så kommer jag sen." Jag kollade menade på honom och han gick. Justin gav mig rosorna och skruvade besvärat på sig. "Lucy berättade tillslut.." sa han tyst. "Jag beklagar." "Mm." Han drog ner mig en soffa som fanns där, han satte sig också. "Vi måste prata. och det vet du." "Jag har ingenting att säga dig. Du krossade mig mer än vad någon någonsin gjort. Och vet du vad det värsta är? Jag släppte in dig Justin, du lovade mig att behandla mig som guld. Men du behandlade mig som smuts. Jag vill aldrig ha något med dig att göra. Förstår du?" Hans tårar rann, och det gjorde mina med. "Jag vet vad jag gjorde. Och det är mitt största misstag jag gjort i hela mitt liv. Men snälla låt mig förklara varför." Jag skrattade åt honom och kastade rosorna på honom när jag reste mig upp. "Min syster ligger i koma. Min bror höll på att bli blind, och mina syskonbarn ligger skärrade hemma. Jag har inte tid med dig." Sedan vände jag mig om och gick, trots att han ropade på mig och när jag kom till korridorerna så fall jag ihop. Delano rusade till mig och jag bara grät och grät, han höll om mig. Min egna hero.

"Jag vet att du hör mig Mel. Jag behöver verkligen dig just nu. Jag behöver min syster." sa jag och smekte henne över handen. Emilio kom då gåendes in i rummet, han hade bytt om till sina vanliga kläder trots att jag inte var säker på att man fick. Han ställde sig bredvid Melissa och började gråta, jag sprang över till honom och kramade honom. "Det är mitt fel. Det var jag som körde bilen." Jag skakade på huvudet, "va tyst Emilio, så är det verkligen inte!" Han tittade på Melissa och drog med handen över hennes ansikte. "Jag älskar dig syster, se till att bli frisk nu." Han boxade till hennes hand, och gick  sedan ut. Han klarade inte av sjukhus, men han skulle komma tillbaka sen själv. Jag visste det.

*

Dagarna gick, och Melissa i koma höll på att bryta ner mig mentalt. Emilio var ute, och jag försökte hitta på massor med småtjejerna annars satt jag bredvid Melissa och pratade med henne. Den enda som fanns där för mig exakt hela tiden var Delano, han hade varit så otroligt stöttande att det inte ens kändes verkligt. Justin hade försökt smsa mig, ringa mig och allt möjligt med jag undvek honom. Han hade ingenting längre att göra i mitt liv. "Natacha.." sa Delano och kollade in i mina ögon. "Ska vi rymma när Melissa vaknar? Bara du och jag.." Jag spärrade upp ögonen av chock. "Vart då?" skrattade jag. "Jag har alltid velat ha dig Tacha, men du vet själv hur fel det skulle ha varit. Men nu, gör vi det." Jag log och det kändes som världens lyckligaste dag. Men det var nog bara för att jag hade glömt bort hur det kändes att vara lycklig.

Jag stod i receptionen när jag helt plötsligt ser Justin gåendes där med en bukett rosor. Jag blev helt stel och stannade upp i meningen. Sedan såg jag Delano framför Justin och jag gick genast dit. "Hur vågar du ens komma hit?!" viskade Delano hotsamt. Han visste inte ens vad som hade hänt, men han förstod nog, jag hade varit alldeles blodig och dessutom krossad. "Delano, låt mig prata med honom. Gå till Emilio sålänge så kommer jag sen." Jag kollade menade på honom och han gick. Justin gav mig rosorna och skruvade besvärat på sig. "Lucy berättade tillslut.." sa han tyst. "Jag beklagar." "Mm." Han drog ner mig en soffa som fanns där, han satte sig också. "Vi måste prata. och det vet du." "Jag har ingenting att säga dig. Du krossade mig mer än vad någon någonsin gjort. Och vet du vad det värsta är? Jag släppte in dig Justin, du lovade mig att behandla mig som guld. Men du behandlade mig som smuts. Jag vill aldrig ha något med dig att göra. Förstår du?" Hans tårar rann, och det gjorde mina med. "Jag vet vad jag gjorde. Och det är mitt största misstag jag gjort i hela mitt liv. Men snälla låt mig förklara varför." Jag skrattade åt honom och kastade rosorna på honom när jag reste mig upp. "Min syster ligger i koma. Min bror höll på att bli blind, och mina syskonbarn ligger skärrade hemma. Jag har inte tid med dig." Sedan vände jag mig om och gick, trots att han ropade på mig och när jag kom till korridorerna så fall jag ihop. Delano rusade till mig och jag bara grät och grät, han höll om mig. Min alldeles egna hero.

"Jag vet att du hör mig Mel. Jag behöver verkligen dig just nu. Jag behöver min syster." sa jag och smekte henne över handen. Emilio kom då gåendes in i rummet, han hade bytt om till sina vanliga kläder trots att jag inte var säker på att man fick. Han ställde sig bredvid Melissa och började gråta, jag sprang över till honom och kramade honom. "Det är mitt fel. Det var jag som körde bilen." Jag skakade på huvudet, "va tyst Emilio, så är det verkligen inte!" Han tittade på Melissa och drog med handen över hennes ansikte. "Jag älskar dig syster, se till att bli frisk nu." Han boxade till hennes hand, och gick  sedan ut. Han klarade inte av sjukhus, men han skulle komma tillbaka sen själv. Jag visste det.

*

Dagarna gick, och Melissa i koma höll på att bryta ner mig mentalt. Emilio var ute, och jag försökte hitta på massor med småtjejerna annars satt jag bredvid Melissa och pratade med henne. Den enda som fanns där för mig exakt hela tiden var Delano, han hade varit så otroligt stöttande att det inte ens kändes verkligt. Justin hade försökt smsa mig, ringa mig och allt möjligt med jag undvek honom. Han hade ingenting längre att göra i mitt liv. "Natacha.." sa Delano och kollade in i mina ögon. "Ska vi rymma när Melissa vaknar? Bara du och jag.." Jag spärrade upp ögonen av chock. "Vart då?" skrattade jag. "Jag har alltid velat ha dig Tacha, men du vet själv hur fel det skulle ha varit. Men nu, gör vi det." Jag log och det kändes som världens lyckligaste dag. Men det var nog bara för att jag hade glömt bort hur det kändes att vara lycklig. 

---

Gillar ni all drama? Kan lova er att detta bara är början.