TROUBLE GIRL - CHAPTER 24



24.She will wake up, I can feel it.
När vi kom till sjukhuset möttes vi av mamma. Hon kramade om mig hårt, jag var trots allt det enda syskonet som inte var skadat. "Det finns bra saker, och dåliga." sa mamma och väntade in min reaktion. Om någon var död, borde hon väl gråta? Skrika? "Säg det innan jag bli galen." sa jag dysert och Delano fattade ett hårt grepp om min arm. Ifall om jag skulle ramla ihop eller något. "Emilio är inte blind. Han ser dock bara 5% på ena ögat och 95% på det andra. Normalt är 200. Han har kvar alla reflexer och så." Jag var såklart lättad, inom mig tackade jag Gud tusen gånger om. "Amilia är vaken, hon har en bruten fot vilket man inte skulle kunna tro med hennes pratglada humör." skrattade mamma ganska dött. "Hon minns inget." Melissa?" "Melissa hon.." mamma kämpade mot tårarna, och jag fall lite mot marken så Delano fick stödja mig mer. "Hon ligger i koma. Läkarna sa att det dröjer högst en månad tills hon är tillbaka." Jag vände mig om mot Delano och kramade honom runt hans hals samtidigt som jag grät.
Mamma och pappa åkte hem en sväng. Det behövdes, Emilio kunde ta emot besök och både Alexa och Amilia kunde åka hem. Dom fick åka till vår mormor sålänge, vi hade berättat till båda att "mamma var med i en svår olycka så hon sover. Hon kan sova kanske några dagar, eller veckor. Men snart vaknar hon. Det är ingen fara med henne." Dom båda grät lite, men tog det ganska bra. Delano satt precis som jag nästan oavbrutet hos Emilio som var på glatt humör. "Jag är bara glad att jag kan se." Hans fru hade också varit här, hon hade kommit på natten. Jag hade faktiskt tyckt synd om henne, men försökte att inte prata med henne allt för mycket.
När Melissa fick besökas gick jag dit ensam. Jag satte mig vid en stol och kollade på henne. Ett sår över pannan, jag kunde redan höra henne beklaga över ärret. Hon såg blek ut, så jag drog fram smink som mamma glömt här och började sminka henne. När Delano kom in skrattade han åt mig och satte sig på andra sidan. "Hon kommer vakna, jag kan känna det." sa jag. "När hon gör det ska hon vara vacker." Efter jag sminkat henne målade jag hennes naglar, hon såg bra ut för att vara liggandes i koma. Jag pussade hennes panna, inte på såret utan aktade mig för det.
*
Timmarna gick. Jag var ibland med Emilio, och ibland Melissa. Vart jag än gick så hade jag Delano med mig. Han var som en ängel som vakade över mig. Jag hade aldrig känt mig mer tacksam, och jag hade aldrig behövt honom mer. Vad hade jag te.x gjort utan honom igår? När jag bara skrek och grät samtidigt hela tiden. Tankebanorna gled in på Justin, jag hade ju inte glömt honom. Jag hade verkligen släppt in honom i mitt hjärta, och han krossade det totalt. Jag visste inte om han gjorde det medvetet, men det gjorde så jävla ont. Jag bet ihop bort från tårarna och satte på min telefon. Jag hade 60 missade samtal från Justin, 50 meddelanden. Jag visste inte om han visste att min familj låg på sjukhuset. Jag läste smsen och jag kunde inte stoppa tårarna. Alfredo sa att du är på sjukhuset! Ring mig nu, du vet inte hur orolig jag är just nu. Snälla. Bara säg att du är okej. och smsen forsatte. Det sista han hade skrivit var; Jag älskar dig.
She will wake up, I can feel it.
När vi kom till sjukhuset möttes vi av mamma. Hon kramade om mig hårt, jag var trots allt det enda syskonet som inte var skadat. "Det finns bra saker, och dåliga." sa mamma och väntade in min reaktion. Om någon var död, borde hon väl gråta? Skrika? "Säg det innan jag bli galen." sa jag dysert och Delano fattade ett hårt grepp om min arm. Ifall om jag skulle ramla ihop eller något. "Emilio är inte blind. Han ser dock bara 5% på ena ögat och 95% på det andra. Normalt är 200. Han har kvar alla reflexer och så." Jag var såklart lättad, inom mig tackade jag Gud tusen gånger om. "Amilia är vaken, hon har en bruten fot vilket man inte skulle kunna tro med hennes pratglada humör." skrattade mamma ganska dött. "Hon minns inget." Melissa?" "Melissa hon.." mamma kämpade mot tårarna, och jag fall lite mot marken så Delano fick stödja mig mer. "Hon ligger i koma. Läkarna sa att det dröjer högst en månad tills hon är tillbaka." Jag vände mig om mot Delano och kramade honom runt hans hals samtidigt som jag grät.

Mamma och pappa åkte hem en sväng. Det behövdes, Emilio kunde ta emot besök och både Alexa och Amilia kunde åka hem. Dom fick åka till vår mormor sålänge, vi hade berättat till båda att "mamma var med i en svår olycka så hon sover. Hon kan sova kanske några dagar, eller veckor. Men snart vaknar hon. Det är ingen fara med henne." Dom båda grät lite, men tog det ganska bra. Delano satt precis som jag nästan oavbrutet hos Emilio som var på glatt humör. "Jag är bara glad att jag kan se." Hans fru hade också varit här, hon hade kommit på natten. Jag hade faktiskt tyckt synd om henne, men försökte att inte prata med henne allt för mycket.

När Melissa fick besökas gick jag dit ensam. Jag satte mig vid en stol och kollade på henne. Ett sår över pannan, jag kunde redan höra henne beklaga över ärret. Hon såg blek ut, så jag drog fram smink som mamma glömt här och började sminka henne. När Delano kom in skrattade han åt mig och satte sig på andra sidan. "Hon kommer vakna, jag kan känna det." sa jag. "När hon gör det ska hon vara vacker." Efter jag sminkat henne målade jag hennes naglar, hon såg bra ut för att vara liggandes i koma. Jag pussade hennes panna, inte på såret utan aktade mig för det.

*

Timmarna gick. Jag var ibland med Emilio, och ibland Melissa. Vart jag än gick så hade jag Delano med mig. Han var som en ängel som vakade över mig. Jag hade aldrig känt mig mer tacksam, och jag hade aldrig behövt honom mer. Vad hade jag te.x gjort utan honom igår? När jag bara skrek och grät samtidigt hela tiden. Tankebanorna gled in på Justin, jag hade ju inte glömt honom. Jag hade verkligen släppt in honom i mitt hjärta, och han krossade det totalt. Jag visste inte om han gjorde det medvetet, men det gjorde så jävla ont. Jag bet ihop bort från tårarna och satte på min telefon. Jag hade 60 missade samtal från Justin, 20 meddelanden. Jag visste inte om han visste att min familj låg på sjukhuset. Jag läste smsen och jag kunde inte stoppa tårarna. Alfredo sa att du är på sjukhuset! Ring mig nu, du vet inte hur orolig jag är just nu. Snälla. Bara säg att du är okej. och smsen forsatte. Det sista han hade skrivit var; Jag älskar dig.



Förlåt att det har dröjt, gjorde en oplanerad resa men är tillbaks nu! ;) 



Kommentarer
Postat av: cicci

jätte bra ! mer! :)

2012-04-11 @ 23:07:39
Postat av: Emma

Aaaaaaaaaaaaaas bra. :D

2012-04-11 @ 23:45:28
Postat av: Ebba :)

Super! Vill bara ha mer!!

2012-04-12 @ 08:58:28

Kommentera inlägget här:


Lämna gärna en kommentar:)


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0