23.Hospital.

När jag kom tillbaka försökte jag vara stark, jag försökte låta bli tårarna när jag gick in till Alexa som låg med sladdar omkring sig, ett stort sår i ansiktet och alldeles blek. Jag tog hennes svaga hand och hon låg och sov, jag ville inte väcka henne. "Din mamma sa att Emilio opereras, han kanske blir blind." Jag bet mig själv i tungan och försökte hålla tårarna borta. "Melissa och Amilia?" "Dom vet inte." Jag lutade mitt huvud på sängen och klumpen i halsen var obehaglig.

När Alexa vaknade var hon som jag, alldeles chockad och kunde inte säga så mycket. Vi höll oss till varandra, och Delano höll sig till mig. "Kommer mamma bli bra?" viskade hon och jag pussade hennes hand. "Jag vet inte älskling. Vi klarar det här tillsammans. Du är en stark tjej. Det vet jag." Alexa fällde en tår, och ni anar inte hur ont det gjorde. Hon blundade och knöt sina händer. "Käre Gud, och alla änglar. Snälla gör så att min mamma och syster klarar sig. Snälla gör så att Emilio kan se. Jag gör vadsomhelst, bara att ni låter dom leva och vara med mig. Amen." Bara att höra hennes svaga röst fick mina tårar att rinna, och jag hade automatiskt gjort samma sak med mina händer.

Alexa sov igen och mamma satt därinne istället, jag satt utanför operationssalen med Delano. Han drog med fingret på min hand. "Vart är Lily eller vad hon nu heter.." mumlade jag och han suckade. "Vi är inte tillsammans längre." "Okej." Mina ögon var så svullna av allt gråtande, jag hade huvudvärk och var hängig och trött. Men jag gjorde mitt bästa för Emilio och Melissa. Lilla Amilia förtjänade inte att vara här, kan tänka mig hur ensam och rädd hon måste känna sig. "Ursäkta.." sa jag åt en doktor som gick förbi. Han stannade och kollade på mig. "Hur mår min syster? Och min bror?" Han kollade ner i sina papper. "Vi gör absolut vårt bästa. Emilio klarar sig men kanske blir blind. Melissa är osäkert och Amilia är och opereras hon med." Jag nickade, "när får vi veta?" "Jag vet inte tyvärr, jag ska be en läkare söka upp er." Han försvann och jag ville egentligen kasta alla stolar runtomkring mig. "Natacha. Om du vill ringa Justin kan du göra det, jag ska inte berätta för Emilio. Om du behöver hon-" "Nämn inte hans namn. Jag vill aldrig se honom igen." För första gången blev han inte ilsken utan drog mig som vanligt intill sig och vi kunde slappna av lite i varandras närvaro.

*

Vi fick inte sova på sjukhuset, mamma och pappa fick det. Så jag och Delano åkte hem till honom så även han kunde byta kläder och duscha som jag redan gjort. Jag satt på hans säng och stirrade i väggen. Jag hade redan meddelat Lucy, och hon hade ringt till mig direkt och gråtit. Jag berättade allt jag visste, och Emilio skulle vi få veta om imorgon. Jag hade redan tillbringat åtta timmar på sjukhuset. "Tänk dig om han blir blind. Han kommer aldrig få se sitt barn. Aldrig få veta hur hon eller han ser ut.." sa jag med gråten i halsen och tittade på Delano som redan bytt om och duschat. "Det blir inte så." Jag la mig ner i hans säng och längst inne. Han la sig bredvid mig och kurade ihop mig i hans famn. Jag somnade gråtandes.

*

Jag vaknade ensam i sängen, och jag kände mig otroligt utvilad. Jag hade fortfarande huvudvärk men det kändes helt annorlunda. Klockan var bara nio på morgonen, och jag hörde duschen igen. Han var alltid fräsh, och likadan som jag med skrynklor och smuts. Jag låg så och somnade om innan Delano kom och satte på sig då vaknade jag igen. "Förlåt om jag höll dig uppe hela natten." suckade jag och han kollade chockat på mig. "Jag har inte vaknat en enda gång. Sov som en stock." "Aha.." sa jag chockat och sedan fick jag en huvudvärkstablett och några lugnande. Först gillade jag inte idén men sen gick jag med på det.