Sålänge vi båda andas - chapter 45

Dörrklockan ringde och männen reste sig upp och ut genom dörren . När dom sedan öppnade den så började dom prata men jag kunde inte höra vem det var genom dörren som dom stängde efter sig . Helt plöstligt började dom skrika och ropa och efter några sekunder så slogs dörren upp till mig och killen riktade en pistol mot mig ..



" Snälla skjut inte mig . " Viskade jag och kände tårarna rinna samtidigt som mitt hjärta slog hårdare och hårdare i bröstet.
" Det är okej , jag är en polis , jag är här för att hjälpa dig . " Lugnade han ner mig och sänkte vapnet . Sedan rusade han fram till mig och la armarna om mig . Jag snyftade ännu högre och kunde inte fatta att det äntligen var över , jag lugnade ner mig en aning men var fortfarande på gränsen att falla ihop på golvet .
" Kom här , det är ingen fara längre . " Sa han lungt och hjälpte mig upp.
Han la beskyddande armen runt mig och jag kollade på mig själv , min vita t-shirt var alldeles smutsig och mitt hår var tovigt .
" Jag har hittat henne ! " Bekräftade han till någon och en kille i sexton-års åldern sprang emot mig . Och direkt när jag såg hans ansikte så mindes jag  allting igen , hur mycket jag gillade honom , vem jag var , allting som hänt i mitt liv.
" Serena , Serena . " Sa Justin om och om igen och la armarna igen . Jag bröt ihop igen och polisen släppte mig medans jag la armarna om Justin istället . Jag la huvudet mot hans bröst och började snyfta , blötte ner hela hans tröja .
" Du förstår inte hur orolig jag har varit . " mumlade han mot mitt hår och smekte min rygg.
" Förlåt mig , det var jag som öppnade dörren . "
" Be inte om ursäkt , jag är bara så glad att du är här . "
Då la han handen runt mitt bakhuvud för att trösta mig antagligen men då märkte han det torkade blodet och jag såg hur hans ögon blev alldeles skräckslagna .
" Vi måste till sjukhuset nu . " Sa han utan någon känsla i ansiktet , som han trodde att det var över .
" Det är ingen fara . " Började jag men han började redan styra mig mot hans bil . Han pratade först lite med poliserna och förklarade att han skulle ta mig till sjukhuset och dom sa att dom ville förhöra mig imorgon . Eller mer höra allting som hade hänt , jag ville egentligen bara glömma allting som hänt men jag visste att det skulle göra deras jobb mycket lättare . Sedan satt jag brevid han i bilen , dom andra stannade där för att få reda på allting nytt , endast Kenny satt bakom oss . Hans ansikte var fortfarande helt tomt .
" Justin , det är bara lite blod . " Suckade jag .
" Jag vet inte om du vet dethär men det är mycket farligare för dig sen din olycka , läkaren berättade det till mig . Det är mitt fel att jag inte skyddade dig ,  du vet inte hur farligt det är för dig att ens bara svimma . "
" Jag visste inte , men det är säkert ingen fara . "
Han svarade inte utan la sin hand på min , jag kollade in i hans ögon och det kändes verkligen som slutet även om jag var fri ..
" Det är ingen fara , men du måste vila mycket . " Sa Läkaren och kollade ner i hans papper . Han rynkade pannan .
" Men du Justin kan jag prata med dig ? " Han nickade kort och dom gick iväg medans jag satt kvar på sängen och såg hur dom pratade utanför . Läkaren berättade någonting och Justin nickade och begravde ansiktet i händerna några sekunder , sedan nickade han ännu en gång och dom kom in i rummet igen .
" Ni kan åka hem nu . " Mumlade läkaren.
" Okej , tack . " Sa jag och reste mig hastigt , vi försvann ut ur rummet och snart satt vi i hans bil igen .
" Vad sa han ? " Frågade jag och kollade ut genom fönstret .
" Ingenting speciellt  . "
Man såg hur han ljög men jag bestämde mig för att inte säga någonting.

" Hur är det ? " Frågade han medans jag vände på mig i hotellsängen . Jag ville inte återvända till lägenheten innan allting var klart . Han la sig närmre mig , la armarna runt min midja . Men ändå var han så försiktig .
" Bra . " sa jag bara och vände mig mot honom .
Sakta så närmade mina läppar hans , han kysste mig långsamt .
" Serena ? "
" Mm ? "
" Jag älskar dig . "
Jag slutade andas , tolv bokstäver som betydde allting för mig .
" Jag älskar dig också . "
Han log och kysste mig ännu en gång ..


Kommentarer
Postat av: Johanna

Jaa,hon klarade sig:D men undra egentligen vad läkarna sa??

2011-03-13 @ 11:11:20
URL: http://myownstorys.blogg.se/

Kommentera inlägget här:


Lämna gärna en kommentar:)


Namn:
Kom ihåg mig?

E-postadress: (publiceras ej)

URL/Bloggadress:

Kommentar:

Trackback
RSS 2.0